Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXXV. Johan Anders Wadman. Birger Schöldström. - Enkan. Tammelin. - Populära föredrag i naturkunnighet. II. Ljusets strålbrytning. An.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i detta hänseende står i en icke så aflägsen slägtskap
med Wadmans; ehuru hon i den pensionsanstalt,
som kallas »stora verlden», erhållit en förfinad
uppfostran och förstår att med ett förföriskt
leende och den koketta gratien hos en »grande dame»
i vinlöfskransen kring sina lockar äfven infläta
behagens och det finuddiga skämtets doftande rosor,
under det att den sednare, lik ett, från folkskolan
utgånget, osmyckadt och äfven osminkadt naturbarn,
låter sin medfödda glada qvickhet spela på ett språk,
hvars ordbok troligen då mindre strängt granskades
än nervkänsligheten i våra kritiska öron skulle kunna
tillåta.
Må vi derföre icke döma, långt mindre fördöma den af
lyckan så styfmoderligt behandlade skalden, att han –
under en sådan tid af lefnadsfrisk, ehuru sjelfsvåldig
glädje, tryckt som han var af den inre disharmoni,
hvilken var en naturlig följd af jemförelsen mellan
det rika pund, honom blifvit gifvet, och den ståplats
på lifvets efterkälke, han kände sig inneha, – att han
i glada vänners krets, som begärligt lyssnade till
hans sprittande skämt och hans lyras lekande toner,
sökte glömma verkligheten och stundom i botten af
pokalen såg
uppstå en skönare verld
än den, som vanligen stod honom till buds! Han var
dock på intet sätt någon drinkare, så hafva flere
aktade män, stundom med vänskapens tårar i sina ögon,
försäkrat. Han var tvärtom i sitt hvardagslif ytterst
måttlig, liksom han i det husliga umgänget var den
stillsammaste och oförargligaste varelse på jorden,
med ett mildt leende i de vackra dragen, öfver hvilket
ett moln af svårmod ej sällan bredde sin skugga.
Men – när han åter
Satte sig vid fulla bålen
Inom ett förtroligt brödralag,
Jubilerande för första skålen,
Tömmande pokal’n i långa drag,
då svepte lammet in sig i fantasiens lejonhud, och
de sånger,
som han dervid strödde omkring sig, blixtra af
satirens pilar, riktade åt alla håll, icke minst
åt hans eget, och svälla af den yppigaste lifslust.
Vid sådana glada tillfällen sjöng han oftast sjelf
sina visor, såsom några ännu veta att berätta, med en
obetydlig röst, men med mycken smak och uttrycksfulla
gester.»
Men Wadman hade äfven andra strängar på sin lyra,
ljufva och skära. Vi erinra om, bland andra,
hans idyll »Min lilla vrå bland bergen», hvilken,
under de sednare åren på en ovanligt älsklig melodis
vingar buren öfver hela landet, blifvit en verklig
folkvisa.
År 1834 kom koleran för första gången till Göteborg
och anställde förfärliga härjningar. Wadman var
under denna eländets och jemmerns tid outtröttlig
vid sjukbäddarne; den gamle sjukhusdirektören från
krigstiden visade, att han ännu kunde se döden i
ansigtet. »Wadman var den oförtrutnaste, rådigaste
och modigaste koleraläkare, som man någonsin kunde få
se; han höll ut från början till slut», berättar en
af hans vänner. Men Wadmans kroppskrafter lära under
dessa ansträngningar mycket försvagats, och då härtill
kom ett häftigt illamående efter en målskjutningsfest
inom Göteborgs jägareförbund, tynade han under de
två sednaste åren af sin lefnad småningom af, tills
han den 6 Februari 1837 inslumrade i dödens sömn.
Under ett fjerdedels århundrade hade Wadmans graf
hunnit förgätas, men hans minne lefde ännu friskt
och lifligt i staden vid Göta elf, då en yngre
sångare, Jonas Philipsson, inom samfundet Göta Par
Bricol, hvars ordensskald Wadman i omkring tjugu
års tid varit, väckte förslag att resa hans byst i
brons. Förslaget vann genklang, åt Molin uppdrogs
bystens modellering och den 16 Juni 1869 blef den
festligt aftäckt. För den, som besöker Lorenzberg,
strax söder om Göteborg, framstår i en lund af almar
och björkar Wadmans kolossala bronsbyst.
Sjelf har han i svenska sångens pantheon
rest sig en stod, som är ære perennius.
Birger Schöldström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
