Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pile-Gustaf. Något om en skräddars hjerteqval. Teckning af Isidor Palm - Romerska bilder. Scener från gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det ringaste tvifvel, och med stort nöje tänkte han
på de två stora silfverbägarne som stodo i skåpet
vid bordsändan, på de fyrtio tunnland odlad jord,
som bredde sig ut framför fönstret der han satt, på
de smällfeta korna inne i fähuset och på oxarna och
hästarna ute på åker och äng. Hjertat svällde i hans
bröst, och den lille skräddaren från »Pilekärret»
kände sig just karl till att så godt som någon kunna
bli herre öfver den egendom, till hvilken Pella var
ensam arftagerska, när de gamle en gång skulle
falla ifrån, och härunder bultade hans hjerta med
allt starkare fart. Ja, han hade väl sett vackra och
nätta flickor både in- och utrikes, han hade sett dem,
och han erkände sig icke ha varit en känslolös stock;
men Pella var dock den oemotståndligaste af dem alla,
och han sände henne den ömmaste blick han förmådde,
skar till ett knapphål och sjöng:
»Hur svenska stålet bi-iter,
Kom låt oss pröfva på!
Ur vägen, mo-o-oskovi-iter!
Friskt mod, I gossar blå!»
Och han kände sitt sinne nu så lifvadt, att han
tyckte det endast döden kunde skilja honom från
Pella. I detsamma gick moran ut för att se till
pressjernet. »Nu eller aldrig,» tänkte han, gled som
en ål ifrån bordet och föll på knä framför väfven
der Pella satt.
»Huldaste engel, jag kan inte lefva utan dig,» sade
han och fattade Pellas lilla solbrända hand, »jag
släpper den inte förrän du lofvar att den blir min."
»Är han då alldeles tosig?» sade Pella och skrattade högt.
Men Pile-Gustaf såg i taket och som han en gång på
sina resor vid ett par sällskapsspektakler hjelpt till
att ändra och laga både nämnbara och onämnbara plagg,
så hade han från scenen lärt ett och annat, som han
nu drog nytta af, och han fortfor: »O, jag skall
göra dig så lycklig, min kärlek är gränslös! Säg
ett litet blygt »ja» på att du vill bli min! Ja,
jag vet att jag är djerf,» fortfor han och slog sig
för bröstet, »att du är rik och jag är fattig; men
kärleken jemnar allt! Jag har läst i dina blickar
och uppmuntrande leenden. . .»
»En kunde väl inte annat än skratta, när en såg honom
sitta på bordet och vända ut och in på ögonen. . .»
»Gud trösta mig för honom,» sade nu morans röst från
dörren, »är menniskan då alldeles från vettet? Hvad
är det han trodar för slag? Tror han vi skulle ge
våran dotter till en sådan ynkerygg?»
»Ynkerygg!» skrek den lille skräddaren och studsade
upp från golfvet som en boll.
»Seså, bär sig inte till som en stolle! Ja, min gonn
trodde jag inte Pile-Gustaf bättre än så! Och du,
Pella, tänker väl inte fara åstad med en sådan? Hvad
skall det bedo, att du håller en i näfven?»
Huru nu Pella fick sin hand lös från den lille
skräddaren och han fick pressjernet fatt i stället,
visste han icke rätt; men han var fullt medveten om
att han sprutade vatten
på västen som om han varit en lefvande vattenkonst,
och att han dängde pressjernet i bordet så att det
knakade i alla dess fogningar. När hans känslosvall
något stillat sig, sade han:
»Jag har väl inte gjort något brott heller?»
»Låt oss inte tala om’et vidare, Pile-Gustaf! Men så
mycket kan jag säga er: för gräbban här kommer det
snart att drickas ja-öl i huset.»
Pella släppte af båda tramparna och reste sig till
hälften upp ur väfstolen.
»Nej, sådana här upptåg är jag ked åt!» fortfor
moran. »Det kan också komma någon som är långt mindre
att fördra än Anders Larsson. . .»
»Vill I tvinga ert barn att äkta någon hon inte vill
ha?» sade Pile-Gustaf, som kände en ny känslostorm
i annalkande.
»Det är bara jag som sträfvat emot, för far vill
det jag vill; men nock kunde Pella gjort ett bättre
gifte. Åh nej, hvad gräbban angår, så vet jag visst
att hon går villigt i brudstolen,» och moran såg
bort till Pella och skräddaren gjorde så med, och det
steg klara rosor upp på hennes kinder och ett blygt
småleende låg på hennes läppar.
Derpå gaf moran en vink om att i fall farsgubben
finge nys om hvad som nyss hade skett, så skulle det
för Pile-Gustaf kunna bli handgripliga och kännbara
följder, och det unnade hon honom ändå inte, eftersom
han i det hela var en skicklig menniska och västen
just hade blifvit sådan hon ville ha den.
»Jag önskar inte att min värste ovän kände det jag
känner! Det blir min död!» Och Pile-Gustaf drog tre
djupa suckar och lemnade västen ifrån sig, jemte
alla de förhoppningar, som denna dag hade fyllt hans
själ. Men Pella fattade vänligt hans hand; utan hans
knäfall hade mor hennes kanske aldrig kommit att
tänka på att hon kunde »fara åstad» med en sämre
man än Anders Larsson, och på så vis skyllde hon
Pile-Gustaf ett hjertligt tack för sin lycka.
»Jag kan aldrig slita din bild ur mitt bröst,» sade
han och gick med långa steg ifrån henne och rakt bort
till en djup damm; der speglade han länge och väl sitt
stora hufvud. Men vid midnattstiden kom han lyckligt
och väl till sitt hem, utan en enda våt tråd på sin
lilla kropp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
