Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visborgs slott. C. J. Bergman - Nidingen. O*.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men först 1683 blefvo af ståthållaren J. Cedercrantz
två kalkugnar högst beqvämligt anlagda nedanför
slottsruinerna, hvilka i dessa ugnar skulle finna
sin ömkliga graf. År 1690 erbjöd sig Cedercrantz att
till slottet i Stockholm leverera så mycket kalk,
som kunde anses svara mot Visby-slottets ruiner. Till
dessa kalkugnar hade af kronan anslagits ränteved,
400 kaster årligen, som mot ett bestämdt, lågt
pris utgjordes af allmogen inom 2 mils afstånd
från staden. Efter 1696 blefvo kalkugnarna, jemte
rättigheten till ränteveden, utarrenderade; år 1711
upphörde den mindre ugnen att begagnas, och endast
den större blef utarrenderad, tills den år 1758 med
nyssnämda vedrättighet för 1200 daler silfvermynt
till skatte försåldes. Sedan efterhand skogarna
medtagits och vedpriset stigit, samt allmogen
upprepade gånger klagat öfver kronokalkugnens
vedprivilegium, hade kronan, för underlättande af
den anbefallda omsättningen och förenklingen af
de i ordinarie räntan ingående persedlar, år 1857
öfvertagit allmogens ved-levereringsskyldighet;
och helt nyligen har kronan med af 1872 års riksdag
anvisade 60,000 riksdaler riksmynt kontant inlöst
både kalkugnen och vedprivilegiet.
Teckningen å sid. 81 visar framsidan af det hörnparti,
hvilket är det enda, som – troligen i följd af sitt
längre afstånd från »Kronokalkugnen» – ännu finnes
qvar af Visborg. I öfra delen af denna förstörda
mur (som är 20 alnar hög och hvars murtjocklek
är omkring 4 alnar) synes hälften af ett stort
(spetsbågigt?) fönster, tillhörigt den här innanför
belägna »frustugan», hvilken, att döma efter spår å
inre muren, varit täckt med korshvalf, som hvilat
på pelare. Vid foten af denna mur finnes en liten
port, hvars dörr innanför kunnat tillbommas: denna
port ledde ut till en yttre afdelning af slottet,
hvilken på de gamla kartorna kallas än »Wandkunsten»
(vattenkonsten), än »Hydraulos», och framför hvilken
låg ett mindre, mot hamn-inloppet vändt batteri [1].
I korta drag hafva Visborgs öden här blifvit
antydda. De händelser, som timat inom och nära dess
murar, kunna åt historieskrifvaren lemna material
till digra volymer. Men åt målaren synes Visborg,
hvars läge dock var så stolt, hvars byggnadsverk voro
så ståtliga, hvars storartade ruiner troligen voro
synnerligen pittoreska – numera icke erbjuda ämne
till, snart sagdt, mer än en enda tafla, nemligen den,
som tecknaren här med säker hand har framställt. Ty,
såsom nämdt är, den vidsträckta borgen, som innehöll
så många rum och salar, så många torn, portar,
bastioner och vallar samt borggårdar och trädgårdar,
– som en gång var konungars och riddares, tyranners
och fribytares, knapars och knektars säte och hemvist,
är till sin allrastörsta del jemnad med jorden. Der
det höga tornet »Kik-ut» stod och spejade öfver
fästningsgrafven, palissadvallarna och hafvet, der
kikar nu ödsligheten ut ur murens remnor, och det
starka tornet »Sluk-upp», som på sträckningen mot
staden var en af slottets hörnpelare, har längesedan
sjelft med sin omgifning blifvit uppslukadt af
förstörelsen.
C. J. Bergman.
Nidingen.
I början af Mars månad 1760 herrskade en ovanlig
liflighet på den utanför Göta elfs utlopp sig
utbredande Elfsborgsfjärden. Öfver trehundra arbetare
voro härstädes sysselsatta med att genomsåga den
alnstjocka isen, hvilken spegelblank och hård sträckte
sig ej allenast öfver nämda fjärd, utan äfven förbi
Rifö och ett godt stycke utom Gefve skär. Uti den af
arbetarne öppnade rännan framhalades småningom tjugo
handelsfartyg, hvilka genom amiralitetskommissarien
Samuel Löfvenskölds outtröttliga nit blifvit lastade
med lifsmedel för den på ön Rügen liggande svenska
arméns behof.
På det främsta af dessa fartyg, hvilket liksom de
andra var grannt beklädt med flaggor och vimplar,
befann sig Löfvensköld sjelf, hvilken beslutit att
medfölja sin flotta ut genom skären, eller i nödfall
ända till Öresund. Hundratals skridskogångare
svärmade omkring de ståtliga skeppen, och tjogtals
med gummor, hvilka försålde öl och kaffe, bidrogo
att gifva genomsågningsarbetet utseende af en
folkfest. De tjocka isstyckena, hvilka då de voro
lössågade nedstuckos under isen, eller som det kallas
vid sådana tillfällen »dränktes», glindrade i den
strålande solens sken liksom om de varit af glas,
och på åtskilliga ställen återkastande regnbågens
färger. Denna »dränkning» af isen var icke utan
fara och tillgick på följande sätt: Då isstycket var
lössågadt, sprungo en tjugo à trettio man, försedda
med stora sjöstöflar, ut på detsamma samt ställde
sig på den ena kanten af isstycket; härvid sänkte sig
detta, och då karlarna stodo i vattnet till öfver
knäna, kördes isstycket, af folk på andra sidan om
rännan, försedda med långa stänger och båtshakar,
under den fasta isen, hvarvid karlarna, hvilka genom
sin tyngd sänkt isstycket, skyndsamt måste hoppa upp
på den förra.
Som arbetsstyrkan var fördelad på flere olika
ställen, och ett och annat glas öl eller bränvin
till uppmuntran utdelades, gick arbetet skyndsamt,
och höga hurrarop uppstämdes för hvarje isstyckes
dränkning.
På eftermiddagen var rännan öppen, och som vinden
var god, utlöpte snart det ena efter det andra af
fartygen, följande i sin ledares kölvatten. Vinden,
hvilken andra morgonen
»mojnade» betydligt, medförde i dagningen en tät,
ogenomtränglig tjocka, hvilken hade till följd att
fartygen så småningom skildes från hvarandra.
Ombord å briggen Maria vandrade den unge
amiralitetskommissarien vid sidan af fartygets
befälhafvare, kapten Larsson, hvilken nyligen, då
vinden börjat på att »friska», låtit berga ett par
af briggens segel.
»Vinden drar sig småningom på sydost, och jag tror
nästan att vi få storm,» sade den gamle sjöbussen;
»bara den ville hålla sig ostlig och vi hade passerat
Nidingen, så vore jag nöjd. Med denna vind måste jag
styra så högt ostvart jag kan, för att icke komma
ner på Kobbergrunden eller Anholt.»
»Men är det icke farligt, att komma ner mot svenska
landet?» frågade Löfvensköld.
ȁh nej, blott vi hafva passerat Nidingen, hvilken
för mig och min familj i synnerhet har varit en
förargelseklippa.»
»Hur så, kapten? det måste ni berätta mig.»
»Ja, det skall jag göra, ty det är snart gjordt. Så
vet då, att min farfar, min far och min farbror hafva
alla omkommit vid denna fördömda klippa.»
»Trettio famnar!» afbröt styrmannen, hvilken, med
lodet i hand, på kaptenens befallning pejlade djupet.
»Det är bra!» ropade denne, samt befallde minskning
af segel, då blåsten nu närmade sig half storm. Strax
derefter kastade styrmannen sitt lod, men utropade
nästan i detsamma till kaptenen: »Endast sju
famnar! sju famnar!»
Som en afskjuten pil ilade den gamle till rodret,
ropande till den der stående matrosen: »Fall hårdt! –
upp med rodret!»
Knappt hade dock det lydiga fartyget börjat falla
undan vinden, förrän det skakades af en förfärlig
stöt. Ännu en gång lyfte det sig, liksom ansträngande
sina sista krafter att komma loss, men derpå törnade
det åter igen samt började att lägga sig öfver åt
styrbords sida. Den gamle kaptenen förlorade icke sin
själsnärvaro. Med klar och stark stämma befallde han
sitt folk att berga och beslå de
11*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
