Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung August den starkes ambassadris. Historisk skiss af Georg Hiltl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fantasi, ljusskenet föll på Aurora Königsmarks
sköna drag. – August blef stående såsom fängslad framför henne.
»Är det verkligen ni, min grefvinna?» sade han med
låg röst. »Jag trodde mig se en drömbild, som flydde
mig – en gestalt af luft, som en vindfläkt bortblåste
ur min åsyn.»
»Det gläder mig, sire,» svarade grefvinnan med en
ödmjuk bugning, »att höra att ni sysselsatte er
med mig.»
»Ack!» ropade konungen, »mera nu än någonsin. Ni
kommer i denna dystra stund såsom en ljuf påminnelse
om skönare dagar.» Han tryckte Auroras hand till
sina läppar.
»Jag lydde ers majestäts vilja, som meddelades mig
genom min svåger,» sade grefvinnan.
»Icke ert hjertas dragning?» inföll konungen.
Aurora suckade. »Sire,» började hon, »en lång tid har
förgått sedan vi sågo hvarann. Den Aurora, som nu
står framför er, är icke mera den lyckliga, som ni
en gång utmärkte framför alla. Hon får och kan icke
såsom förr gå genom furstepalatsens praktgemak att
helsa sin herre. Ni har åt andra skänkt denna rätt –
och jag beklagar mig icke deröfver. Det är nog för
mig att ni vill se, vill tala med mig. Låt mig säga,
att ni dermed bereder mig en dyrbar glädje och att
jag är er tacksam för denna nåd.»
»O, tala icke mera i denna ton!» ropade konungen i
det han lidelsefullt drog henne intill sig. Aurora
lösgjorde sig med en mild rörelse från konungens hand.
»Sire, dessa dagar äro förbi. Dessa blickar, dessa
handtryckningar vågar jag icke längre göra anspråk
på – ni har sjelf gifvit utslaget – abbedissan af
Quedlinburg träder tillbaka för de lysande damerna
i Warschaus hofläger.» August böjde förläget
på hufvudet – han hade skjutit fram en stol åt
grefvinnan. Hon satte sig och kastade tillbaka den
långa sidenmantilj, som hittills omslutit hennes
majestätiska gestalt. Konungen betraktade henne med
beundran – aldrig hade hon synts honom skönare,
och till den tjusande bilden slöt sig äfven det behag,
som nattens djupa tystnad, det matta, nästan blåaktiga
ljusskenet och konungens hela sällsamma sinnesstämning
förlänade denna qvinna, som han så varmt älskat.
»Törs jag fråga,» fortfor August, »hvad som fört er
till Warschau?»
»Min afsigt var ej att stanna här, sire. Denna stad
med ett hoflägers bullrande lif är blott en station
på min resa.»
»Ah – ni ämnar er verkligen vidare?» sade konungen.
»Min svåger måste redan ha sagt er det.»
»Men hvarföre denna väg?» Konungen tycktes med
otålighet afvakta svaret.
»Jag ämnar mig till Mitau.»
»Till Mitau? Ni vet då icke att svenskarna, våra
fiender, stå i läger der?»
»Just till dem begifver jag mig.» – August reste
sig upp.
»Ni ämnar er in i svenska lägret? Inom mina fienders
område?»
»Ja, sire. Jag måste tala med konungen
af Sverige.»
»Med – kung – Carl!»
»Just med honom, den hårde, oböjlige. Det gäller min
familjs väl.» Aurora lät under dessa ord sina sköna
ögon hvila fast på konungen. »Jag är allvarsamt
hotad genom det krig, som eders majestät för med
Sverige. Jag måste uppfostra min son,» grefvinnan
betonade mycket skarpt detta ord, »och dertill fordras
stora medel. Besittningsrätten till min familjs gods,
hvilka hufvudsakligen ligga inom Sverige, bestrides
oss, och detta är likväl icke allt. Min familj har
betydande fordringar hos svenska kronan. Processer ha
redan förts i många år – och jag vill hos den svenske
konungen appellera om rättvisa.»
»Ni skall ingenting kunna uträtta – stanna qvar här!»
ropade konungen, som fann sig fullkomligt bedragen
i sin väntan. Han hade hela tiden trott att Aurora
skulle bekänna, att hon blott för hans skull kommit
till Warschau. »Den der svensken är hård som hans
stål och kall som hans land
– ni skall aldrig lyckas tränga fram till honom.»
»Jag måste.»
»Det är ett farligt äfventyr.»
»Som jag vill trotsa, sire, emedan nöden tvingar mig
dertill – ack – blif icke ond: ja, nöden. Jag ser
mina finanser förstörda, de medel, som jag behöfver
för att föra en anständig stat, begynna att sparsamt
tillflyta, ty man qvarhåller de penningar, som jag
förut bekom från Sverige. Det är icke nu såsom på den
tiden då jag kunde befalla.» August vände sig bort.
»Vi borde kunna talas vid derom – –»
»Sire,» ropade Aurora, »jag kom icke hit för att
hålla någon vidräkning med er. Jag hade icke en gång
för afsigt att aflägga besök.»
»Ni är hård och grym,» sade konungen med mild stämma.
»Jag är blott uppriktig, sire. Hvarför skulle jag visa
mig för er? Ni behöfver förströelse. Ni finner den,
men för sådant behöfves icke en väninna, och något mer
är jag icke för er.» August dolde ansigtet i händerna.
»Nog, nog!» sade han. »Jag vill ert bästa, såsom
alltid, derför varnar jag er. Ni skall icke vinna
tillträde hos den svenske konungen.»
»Jag kommer icke utan förberedelser. Min resa är icke
företagen på vinst och förlust. Konungens minister,
grefve Piper, har lofvat mig, att jag skall erhålla
en audiens hos hans herre – han skall nog hålla
sitt ord.»
Vid dessa ord reste sig konungen. Hans blick klarnade,
och hela ansigtsuttrycket förrådde att han hade fått
en lycklig idé. Om han skulle anförtro sin hemliga
beskickning till Carl den tolfte, sina böner om
fred åt grefvinnans händer och förmedling? Intet
sändebud mottogs af den svenske konungen – ingen
erhöll tillträde, så snart Carl vädrade en politisk
underhandling med Sachsen. Om Piper skaffade
grefvinnan en audiens i familjeangelägenheter, då
kunde Aurora under samtalet lätt meddela konungen
Augusts förslager. Grefvinnan var – såsom Voltaire
riktigt yttrat om henne – en af sin tids utmärktaste
qvinnor. Hennes förstånd, hennes verldserfarenhet,
finheten i hennes väsen och energien i hennes karakter
voro en borgen för att hon på det ifrigaste skulle
bedrifva en så vigtig mission. En qvinna, som,
endast stödd på sin egen kraft och duglighet, ensam
företog en resa genom af kriget upprörda trakter
till den fruktade soldatkonungens läger – en sådan
qvinna borde icke rygga tillbaka för att åtaga sig
Augusts uppdrag. Konungen reste sig och gick åter
några hvarf af och an genom rummet, derpå stannade
han framför Aurora.
»Min grefvinna,» började han i det han mildt fattade
hennes hand, »jag står som en skuldbelastad gent emot
er – jag vågar icke mera hoppas att Aurora Königsmark
åter skall blifva för August hvad hon en gång varit
för honom, men om den älskade icke mer vill räcka
sin sköna hand åt den otacksamme – så vet jag dock
bestämdt, att konungen har i henne en väninna.»
»Då har ni icke bedragit er, sire!» ropade grefvinnan
i det hon tryckte hans hand. »Jag är er väninna – jag
ber, sätt mig på ett prof.»
Konungen flyttade den stol, hvari han satt sig,
intill grefvinnans. »Hör mig då – timmarna försvinna,»
började han. »Ni ser framför er en konung, som sväfvar
i fara att tillintetgöras af sina fiender.»
»O, jag känner hela vidden af denna fara,» inföll
Aurora med smärta.
»Jag har blott ett medel,» fortfor August, »att undgå
den hotande förlusten, nemligen att erbjuda svenska
konungen fred, men han vägrar envist att mottaga
någon medlare, hvarje väg till honom är stängd. Jag
kunde väl försöka att till hälften med våld sända en
ambassadör; kanhända, om jag för allt i verlden både
om pardon, att den stolte svensken skulle känna sig
tillfredsställd och nedlåta sig till underhandlingar
– men det vill säga: August af Polen och Sachsen har
blifvit en tiggare, som ber sin herre om nåd. Kan ni
tänka er August den andre som tiggare, Aurora?»
»Jag förmår ej fatta det, sire!» ropade grefvinnan.
»Och dock är faran stor, hotande. Men jag
behöfver ingen vidare förklaring, jag ser er vilja
klart och tydligt. Ni vill anförtro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
