Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några af våra vanligaste kryddor. 2. Kryddneglikan - Riseberga kloster. -g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifva sedan fullständigt torkade i solen; derigenom
erhålla de sin svartbruna färg. De äro bekanta i
handeln under namnet kryddneglikor eller neglikespik
och afgifva vid distillation den kryddaktigt
brännande neglikeoljan, som äfven finner användning
i medicinen, särdeles såsom hufvudbeståndsdel i en
mängd tandtinkturer. Den mogna frukten, som man kallar
moderneglika, liknar oliven till form och storlek,
är till färgen svartröd och består af en tunn hylsa,
som innesluter två eller tre frön; moderneglikan
besitter en svag, kryddneglikans liknande lukt
och en likadan, något sammandragande smak. I
tropikländerna inlägger man frukten med socker;
såsom handelsvara förekommer den mestadels i torkadt
tillstånd. Hvarje träd lemnar årligen fem till sex
skålpund kryddneglikor, som tagas från de halfvildt i
skogen växande träden. Förfarandet vid insamlingen är
mycket konstlöst; blomklasarna slås ned med käppar,
och det är naturligt att träden derigenom skola
illa medtagas.
Kryddneglikans historia går mycket
långt tillbaka. Ehuru den tyckes ha varit inhemsk
på Moluckerna, är det likväl visst, att infödingarna
icke kände till dess värde. Kryddneglikorna blefvo
först upptäckta af kineserna och sedermera genom
javanska sjömän förda till araberna, som lemnade
dem öfver Alexandria till venetianarne. En lång tid
voro Moluckerna i portugisernas besittning (1511),
derpå kommo Kryddöarna och med dem kryddhandeln i
holländarnes händer, som
med kryddneglikorna, liksom med andra af dessa
öars dyrbara kryddor, gingo tillväga på ett
egendomligt sätt. De inskränkte odlingen af hvarje
särskild sort till ett trångt begränsadt rum,
tvungo infödingarna att förstöra de annorstädes
befintliga träden och förpligtade plantageegarne
att lemna dem produkterna till jemförelsevis lågt
pris. Som de i Europa hade monopol på försäljningen,
så blef det dem lätt att hålla prisen på fabelaktig
höjd och sälja kryddorna tolf, ja tjugo gånger
dyrare än inköpspriset. »Pepparpåsarna», såsom de
sjelfrådiga egarne kallades på grund af sina genom
kryddhandeln vunna rikedomar, gjorde sig ytterst
hatade af öborna till följe af sin tyranniska och
godtyckliga handel. Under det holländarne afundsjukt
bemödade sig att förstöra alla träd utom sina områden,
bekämpade de alla andra försök i samma riktning,
och deras historieskrifvare tala med ytterlig
harm om de hämdgiriga nationer, som vågade att
uppträda emot denna sköfling. All handel med andra
sjöfarande förbjöds; årligen utsändes milis, för att
på närliggande öar tillintetgöra de åter blommande
träden, och alla qvarliggande förråder blefvo
hvarje år öfverlemnade åt lågorna, för att kryddan
icke skulle falla i pris. På Ambonia begränsades
antalet af träden till 500,000. Först sedermera
lyckades det fransmännen att öfverflytta odlingen af
kryddnegliketrädet till Bourbon och Cayenne.
Riseberga kloster.
Stå stilla, vandrare, och se dig om.
Här reste sig från gråa ålderdomen
Ett kloster, heligt då – men tiden kom
Och gjorde hemgång uti helgedomen.
Tegnér.
Förstörelse betecknar framåtskridandets väg, och
nutidens storhet hvilar på en grund af ruiner. Det
norra Europa har allt skäl att prisa Luthers och
Melanchtons stordåd, hvarifrån dess andliga frihet
utgått och hvari fröet låg till den verldsliga
öfverhöghet, det för närvarande som bäst håller på
att tillkämpa sig. Under erkännandet af reformationens
välgerningar äfven för vårt land, böra vi likväl icke
förgäta de förtjenster, som det katolska presterskapet
inlagt om bildningens sak här i norden, och det hägn,
som klostermurarna under en barbarisk tid gåfvo åt
den späda blomman.
Det svenska klosterväsendet daterar sig ifrån medlet
af 1100-talet. Alla de äldsta klosterstiftelserna
i Sverige tillhöra Cistercienser-orden, instiftad
1098, med hufvudsäte i Citeaux (lat. Cistercium) nära
staden Dijon i Frankrike. Genom en af sina medlemmar,
Bernhard af Clairvaux, vann denna orden det största
anseende och utbredde sig inom kort öfver en stor
del af Europa, så att den under sin blomstringstid
räknade öfver 2,000 kloster och abbotsstift. Den
danske historieskrifvaren Langebek berättar att
konung Sverker i Sverige och hans gemål Ulfhild
hos den helige Bernhard sjelf begärt munkar från
Clairvaux, samt att denna begäran blifvit beviljad
och munkar hitskickade, hvarpå tvenne konvent af
Cistercienser-orden i Sverige upprättades, af hvilka
det ena förlades i Alvastra (1144) och det andra
till Lurön i Venern, hvarifrån det sedan flyttades
till Varnhem.
Alvastra ruiner äro besjungna och Varnhem berömdt
för sina märkvärdiga konungagrafvar. Provinsen
Nerike, som i alla riktningar vill och kan täfla
med hvilket svenskt landskap det så skall vara,
har ej heller velat stå tillbaka hvarken för
Öster- eller Vestergötland i fråga om intressanta
klosterlemningar, och således skaffade det sig
Riseberga, på sin tid ett af de ansenligare och mest
bekanta nunnekloster i riket.
Klostret anlades på vestra sluttningen af en
skogbeväxt höjd, i norra delen af Edsbergs socken,
från hvilken plats man eger en, oaktadt saknaden
af vatten, förtjusande utsigt öfver den rika
Edsbergsslätten, med dess böljande sädesfält och
skogbekrönta kullar, det herrliga landskapet i vester och
norr begränsadt af de i ett blånande fjerran
försvinnande Kilsbergen.
Konung Sverker den unge anses hafva varit klostrets
grundläggare. Anläggningstiden är ej med säkerhet
bekant. Den äldsta urkund, som finnes i behåll
rörande klostret, är ett af konung Sverkers svärfar,
den mäktige jarlen Birger Brosa utfärdadt gåfvobref,
i hvilket han till »systrarna» i Riseberga skänker
åtskilliga jordagods och fisken, och bland hvilka
egendomar äfven namnes en villa juxta horebro,
hvilket förmodas skola vara Örebro. Vid den tid, då
detta gåfvobref utfärdades, torde klostret redan ett
par årtionden haft bestånd och dess anläggning sålunda
böra hänföras till senare hälften af 1100-talet.
Den äldsta förefintliga klosterhandling med åsätt
årtal är ett den 3 Juni 1212 dateradt gåfvobref af
konung Erik Knutsson, hvarigenom han till Riseberga
kloster skänker tolf åttingar i gården Sveabod på
Öland samt tillägger klostret rättighet att uppbära
och sig till godo använda alla konungens sakören för
de brott, som begingos inom klostrets område eller
på dess egor och gårdar. Besittningen i Sveabod
ökades ytterligare åtta år derefter af konung
Johan Sverkersson genom ett gåfvobref, utfärdadt
i Riseberga 1220, der konungen då var närvarande
med jarl, erkebiskop, biskopar och flere andre af
rikets stormän.
Dessa föredömen af kunglig frikostighet följdes snart
af många enskilda, som önskade sig en hvilostad i
klosterkyrkans helgedom eller själamessor efter döden,
och derför skänkte klostret egendomar, gårdar, jordar,
torp, qvarnar, penningar och lösören. Bland andra
förnäma gifvare finner man de olyckliga hertigarna
Erik och Valdemar, som 1307 till Riseberga kloster
utfärdade ett öppet gåfvobref på Ekeby gård, och som,
då de 1318 i Nyköpings fängelsetorn upprättade sitt
testamente, skänkte nunnorna i Riseberga 100 mark
penningar. År 1341 gifva lagmannen Ulf Gudmarsson och
hans hustru Birgitta Birgersdotter med deras dotter
Ingeborg till Riseberga en gård i Hvarf jemte ett
torp och en qvarn i Vartofta härad, med förbehåll
att deras dotter, så länge hon lefver, skall årligen
deraf uppbära 7 mark penningar. En af den heliga
Birgittas döttrar, Catharina, kallad den heliga fru
Karin, erhöll sin uppfostran i Riseberga kloster,
hvilket för öfrigt af fru Brita rekryterades med
nunnor från Vadstena.
Jemte den betydliga jordegendom, som tillhörde Riseberga
på grund af testamenten och frivilliga gåfvor, egde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
