Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vattenros från Adria. Efter J. v. Sydow. - För Familj-Journalen af B. - Små nyårsönskningar. Fr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
sina kupoler och palatser - fasaderna framträdde
klara och tydliga, Ilialtobron spände sitt hvalf;
främlingen lade ett ögonblick handen öfver ögat,
som om han varit bländad, då upprepade sångaren än
en gång sitt
»Sposi a rado a morir»
och man hörde sedan blott vattnets sorl för åran
och gitarrspelet från aflägsna båtar ... Det var
den berusande doft, som endast Adrias underblomma
utströmmar, doften af den skönhet, kärlek och
njutning, som i denna stund hvilade öfver öarnas stad.
»Är din sång slut nu, gondolier?» frågade främlingen
i det han blickade upp.
Men denne hade dragit in årorna och stirrade
ut i nattdunklet. Han var i detta ögonblick en
fängslande bild; målarens öga hvilade med förvåning
på honom. Återskenet från en förbiglidande fackla
belyste hans ansigte, de skönt krökta ögonbrynen, den
kärfva trotsiga munnen, den allvarsamma dystra pannan.
Bland Canale grandes sköna, sorglösa och lättsinniga
folk ser man sällan ett hufvud, hvari lifvets griffel
ristat smärtans liriier - derför kände sig främlingen
helt sällsamt berörd af svårmodsfårorna i detta
ungdomliga ansigte.
»Hvarför så dyster, amico MW?» sade han slutligen
skrattande. »Jag är en munter målare, som icke
tål bleka kinder och dystra miner hos en karl, låt
flickorna sucka och tråna, dina ögon äro för vackra
dertill! Jag vill måla din käresta åt dig, min gosse,
om du blott bär hufvudet leende och öfver-modig
som en äkta gondolier - och om hon är vacker nog,»
tillade han skrattande.
Men blott ett flygtigt leende flög likt en skugglik
tanke öfver gondolierens sköna ansigte. »Lemna det
der, signore, jag är nog munter, och någon käresta
har jag icke.»
»Du ljuger, min gosse, du skulle ännu icke ha haft
en käresta -?»
»Lemna det der, hvad kan det angå er!" sade han.
Och dock, jag vet icke hur det kom sig, men i timtal
fort-foro de att ro fram och tillbaka på vägen till
Murano, och årorna förblefvo derunder långa stunder
indragna, medan den unge gondolieren berättade för
främlingen om sin ungdom och om Piccola, som han
älskat som vågornas sorl och dufvornas kuttran-de på
Markustorget, såsom solskenet och den blå himmelen.
»Hon hade en röst som näktergalen - och det var min
olycka,» berättade han. »Impressarion vid San Samuele,
som stundom hörde henne då hon sjöng i hemmet och vid
stranden, slog sig i samtal med henne och modren, och
så kom hon till en främmande sånglärare, som skulle
göra henne till en primadonna, ja, som man sade henne,
till en prmcipessa. Men han gjorde henne blott till
sin älskarinna,» fortfor gondolieren, och strök med
handen tillbaka lockarna, som föllo ned öfver hans
dödsbleka panna, »hon gick bort med honom utan att
jag visste det. Låt mig vara, signore, jag inbillar
mig att hon är död och att jag begrafvit henne der
borta, der vi lekte såsom barn .... tala ej derom ...»
Men som genom ett trollslag stod åter för målarens
öga den lilla trotsiga flickan med de sagolika ögonen
och de doftande blommorna i sin lilla hand, och huru
han då hört henne med tårar på kinden bedja om att
det skulle bli fred igen-, ett varmt medlidande för
den stackars ynglingen uppsteg i hans själ, då han
blickade in i detta ansigte, hvari smärtan kastat så
djupa skuggor och som han nu, först nu, igenkände.
Här är min berättelse slut, ty båda förblefvo tysta
ända till dess gondolen lade till vid stranden. Då tog
främlingen Piccolos hand mellan sina och tryckte den
fast ... I nästa ögonblick var han redan försvunnen
bland de hundratals främmande gestalter, som i brokigt
virrvarr rörde sig under Markustorgets balkonger, der
ljudet af gitarrer klingade och ett hemlighetsfullt
ljussken skimrade fram bakom fönsterdraperier af rödt
siden - och dock kunde han ej på länge, länge frigöra
sig från tanken på den svårmodige, sköne gondoliereu
och på Piccola, vattenrosen från stranden af Adria.
f> O
tempora! o mores!
äg åt all verlden önskar lycka, - Åt hvar pedant en
stjerna grann, Åt krymplingen en gyllne krycka, Jargon
åt den, som skrika kan, Åt prester feta pastorater,
En brudgum åt hvarenda mö. Och åt procentare-krabater
Ett samvete så hvitt som snö.
Må tro och brödrakärlek trifvas Från årets början till
dess slut! Må inga lögner mera skrifvas Och ifrån
trycket spridas ut! Skrifklådan är en faslig kläda:
Må handplagg tjena den till tukt! I styrelser må
endrägt råda, Och kraft och allvar gifva frukt!
Det ljus, som hoppet förespeglar, Är det kanske ett
irrsken blott? Hur blek står afunden och sneglar
På den, som njuter glädjens lott! Det lins en grym,
demonisk anda, En makt, som vet att, lömsk och lin,
I andras dryck sin galla blanda Och alltid störa
harmoni5!!.
Jag hör en hviskning om bankrutter, Om löften, tomma
som en dunst; Och lyckan blickar mörk och butter
På dem, som be om hennes gunst. Der syns på afstånd
hur man äflas Att vinna pris, med fjesk och spring;
Jag hör tillika hur det skr äflas Med stora ord -
om ingenting,
Hur lätt kan ej sig bladet vända! Du, som står kry och
fröjdefull, Kan, innan året når sin ända, Omslutas
utaf grafvens mull. En bruten länk i brödraringen,
Snart kanske mången myllas ner; Det tor ock hända då,
att ingen Af hela kretsen finnes mer.
I stället för att vara vaken Och se §ig för hvart
vägen bär, Man sofver lugn och trygg på saken
Och resonnerar blott så här: »Låt oss vid bålen
tungan fukta, Till tröst vid alla stormars brus,
Och sorgfritt le, och aldrig frukta För följderna af
dagens rus!»
Fr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
