Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aslögs drömmar på Spangarhed. Diktcykel af Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
dtr*öiwiiWLax» på
Diktcykel af Anna A
"Sina äro sandkorn, Små äro vattendroppar, Små
menniskornas tankar.,,
L
Helmers sång vid harpan.
fjupa toner, ur min harpa brusen, g vill lösa er
vid flodens brädd, Der naturen lyssnar högtidsklädd
! Friska vindar, kring min panna susen! Kungabarn,
som jag i harpan bär, Löga dig i svala böljan der!
Det är ljuft att få i toner gråta, Der naturen
blott och himlen hör; Det är ljuft, der menskoljud
ej stör, Tänka få i frid på vänner såta, Hvilkas
minne, strålande och rikt, Följer oss, en Öknens
stjerna likt!
Ingen vet, hvad jag i harpan gömmer, Der jag öfver
öde stigar går; När min hand de gyllne strängar slår,
Anar ingen, hvad mitt hjerta drömmer. Det är stort
att ega skatter här, Hvarom verlden omedveten är!
Klara sol, som från det asahöga Strör din fullhet
öfver jordens grus, Hvarje morgon du går upp i ljus Du
mig helsar från Brynhildas öga. Ack, helt visst från
Valhalls salar ser Hon på Heimers tysta vandring ner!
Åren gå. Den gyllne locken grånar; Pannans veck
fördjupas mer och mer; Matt i ögats spegel själen
ler - Tiden så den varma känslan hånar; Dock, hvad
mer? Den kraftfullt harpan slår Evigt ung igenom
verlden går!
Qvällens purpur faller öfver heden, Liten Aslög,
stig i harpan in! Ingen skugga skymme sångarns sinn’,
När som mörker höljer vilsna leden! Om än skum och
stjernlös natten är, På sin vinge hon en morgon bär
. . .
II. I kojan.
Och natten föll kring kojan, som låg på Spangarhed,
Men klar såg enslig stjerna igenom molnen ned, Och
nordan sjöng i rymdens öde salar, Och hedens blomma
böjde sitt hufvud gång på gång; Fastän i vildhet
ammad, förstår hon bardasång - Det är det tungomål,
som stormen talar.
Den gamle Heimer lyktat sin mödosamma färd,
Han sof i halm täckt koja, och vid hans hufvudgärd,
I underharpan dold, skön Aslög drömde.
Men mörkrets makter drefvo sitt spel i midnattsstund,
Med svekfullt qvinnohjerta ingingo de förbund
Och slumrarn de till dödens hvila dömde.
Hvad drömmer väl den gamle? Så ljus hans panna är;
De fåror af bekymmer, som lifvet plöjde der,
Ha lemnat rum för drag så tankemilda.
Ack, glömdt är hvad han lidit på vandring lång
och svår!
Upp sina himmelsportar för honom drömmen slår,
Och Sigurd lefver åter och Brynhilda.
Och dryckeshornen skumma och kämpalekar stå, Och uti
bonad högsal sidskäggig bard hörs slå Guldsträngad
harpa vid kung Heimers sida; Och liten Aslög skalkas
uppå den gamles knän, Och lifvets timmar flykta
likt ljusa drömmar hän, Likt aftonmoln, som emot
vester skrida.
Dröm stort, dröm ljuft, du gamle! Till sorg du väcks
ej mer!
När morgonsolen åter mot grusets blommor ler,
Då är du till Brynhildas hjerta fallen.
På heden ingen, ingen skall Aslögs själ förstå,
Men du i asahemmen skall glad din harpa slå,
Tills stridslur skallar Öfver Idavallen.
III. Klagan vid Heimers död.
(I solnedgången.)
Hvar är stället, Sky, som ilar I det tomma blå, Säg,
hvar lades Gamle Heimer Under blommor små?
Sol, som Öfver
Jordens sorger
Går din stilla stig,
Säg, hvar blundar
Klara Ögat,
Som var slägt med dig?
Storm, som brusar
Öfver heden,
Sjung en klagan, sjung!
Nu är tystnad
Harpoleken,
Död den gamle kung.
Sjung för strålen, Der han leker Mellan trädens blad;
Sjung för bäcken, Der han sorlar Uti ljusets bad!
Sjung för ängen, Der hon hvilar Uti qvällens glöd
Med små blommor Vid sitt hjerta, Sjung om Heimers död!
I naturens
Svala sköte
Klang hans strängalek.
Död är Heimer,
Flyktad sommarn,
Höstens himmel blek!
Skyn bortilar, Solen sjunker - Ingen svar mig
gaf. Klingen toner Öfver jorden, Heimers stora graf!
När den sista Sorgetåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
