Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magisterns öfverraskning. Berättelse af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
»Kommen som enka hit från Stockholm. Har knappast
varit här ett år ännu. w
»»Och redan lagt sig till fastighet! Då måtte hon ej
finna sig illa på platsen.»
"Stackars liten! Man är inte lycklig för det man har
ett stenhus."
»Då man förlorat hvad man haft kärast, såsom hon,
äro alla jordens skatter otillräckliga att ersätta
förlusten, men om man har frihet att välja sin
vistelseort hvar man behagar, är man i det fallet
åtminstone icke beklagansvärd.»
»Det kan så tyckas, men hvad henne beträffar, är
detta ingalunda fallet. Hon har verkligen blifvit
tvungen af omständigheterna, emedan hon fått detta
huset efter sin man och ej känner sig af några band
annorstädes fästad.»
»Hennes man var då göteborgare och hon kom först hit
som enka? De lefde då ej tillsammans? Deras äktenskap
var icke lyckligt?»
»Deras äktenskap var så godt som intet äktenskap. Ack,
jag skulle önskat att hon rätt älskat och rätt saknat
honom, ty ingenting är tyngre än ett tomt hjerta,
tomt på glädje och tomt på smärta.»
Uddo suckade.
»Sorgen och saknaden äro askan af en nedbrunnen
säll-het, men i den askan glimmar minnen af ett värde
så stort, att de af ingenting annat kunna uppvägas än
af det förlorade, som uppkallar dem. I mina sorgedagar
har hågkomsten af min svunna lycka varit min enda
tröst, men hon, stackars liten, kan ej finna någon
hugsvalan deri.»
»Månne ej bristen derpå, hvar den finnes, kommer
af bristen på ett kärleksfullt hjerta och en trogen
pligtutöfning?»
»Icke alltid; händelserna och förhållandena äro
stundom de afgörande och de hafva onekligen varit
det här. Som barn förlorade hon sina föräldrar och
blef lemnad åt en morbrors beskydd. Som han då var
ogift och hon var medellös, satte han henne i en
pension, för att uppfostras till guvernant. Vid
aderton års ålder gick hon ut i verlden som sådan,
och försörjde sig sjelf, tills för ett par år sedan,
då samma morbror erbjöd henne ett hem i hans hus
i hufvudstaden. Han var nu enkling och hade en
femtonårig dotter, för hvilken hon skulle vara en
vän och ett sällskap. Men den unga damen var en
bortskämd liten dam, som företog sig att bemöta sin
äldre och erfarnare kusin snarare som en tjenarinna
än en slägting. Fadrens ytterliga svaghet för sin
dotter gjorde hvarje bemödande till ändring i hennes
uppförande fruktlöst, och de förbindelser, hvari
konsulinnan kände sig stå till honom, förbjödo henne
att lemna hans hus emot hans vilja. Hennes belägenhet
var i högsta måtto odräglig. Ingen tjenare kunde
lefva ett mera slafviskt lif och ingen fånges frihet
vara mera undertryckt än hennes. Då kom konsul Gravin
härifrån staden till Stockholm och blef bjuden till
hennes morbror, med hvilken han hade affärer. Efter
att blott en enda gång hafva sett henne, friade han
formligen. Han fick afslag, men långt ifrån att låta
afskräcka sig deraf, förnyade han sitt anbud. Hennes
morbror tillrådde henne att antaga det, och försäkrade
henne att Gravin var icke allenast en förmögen
utan också en hederlig man. Hon tviflade ej derpå,
men beslutet var dock icke så lätt att fatta. Hon
såg det äskade steget från dess allvarliga synpunkt
och fordrade betänketid. Under hennes villrådighet
insjuknade Gravin i en allvarsam lunginflammation. Han
önskade se henne och hon infann sig vid hans
sjukbädd. Han talade icke mer om sina känslor, men
sade att hennes närhet lindrade hans plågor. Detta
förmådde henne att tid efter annan återkomma. En dag,
då hans tillstånd betydligt försämrats, lät han kalla
henne och sade, att han kände sig icke hafva långt
igen, och att läkaren, tillfrågad på sitt samvete,
icke gifvit honom några förhoppningar. Han skulle dö
nöjdare om han visste sig genom öfverlåtandet af sin
förmögenhet kunna betrygga hennes öde och föreslog
henne ett äktenskap efter civillagens former, med
tillägg af ett inbördes testamente. Detta ädelmodiga
anbud rörde hennes hjerta och hon gaf honom sin hand,
under de varmaste böner om hans till-
frisknande, på det hon måtte genom sin huldhet och
sina omsorger kunna visa sin tacksamhet. De blefvo
dock icke hörda. Han dog dagen efter vigseln. Kort
derpå begaf hon sig hit för att närvara vid utredandet
af hans affärer och sätta sig i besittning af detta
hus, som han egt. Sådan är i korthet hennes historia,
och den rättfärdigar, som jag hoppas, hvad jag nyss
sagt, utan att kasta någon skugga hvarken på hennes
hjerta eller pligtkänsla. När hon tillträdde huset kom
jag att söka en liten boningslägenhet inne på gården,
men när jag skulle uppgöra med henne derom, sade hon
att den hvarken var sund eller treflig, utan bjöd
mig denna i stället, och till hvilket pris? Är ej det
att hafva hjerta, så vet jag ej hvad det bör kallas.»
Uddo instämde med modren, hvarefter talet fördes på
andra ämnen och fortsattes tills gröten ställdes
på bordet. Efter måltidens slut gick man snart
till hvila.
Vid hemkomsten från kyrkan påföljande dagen gick fru
Tyresson med Uddo att göra den omtalade visiten hos
sin värdinna. Utan att låta anmäla sig eller fråga
huruvida denna var beredd att mottaga främmande,
inträdde hon med Uddo. Sedan hon sjelf utgjutit sig
i en bjertlig nyårsönskan presenterade hon sin son,
magister Tyresson. Konsulinnan visade en märkbar
rörelse, hennes kinder flammade och rösten var
otydlig. - »Hur står till, lilla konsulinnan? Gif
hit en stol, Uddo, och jag skall skaffa ett glas
vatten! Men hvad i Herrans namn kommer det åt dig? Du
är blek som döden,» sade fru Tyresson och betraktade
med oroliga blickar än sin son, än sin värdinna.
Den förre hade i den senare igenkänt Anna och förmådde
icke dölja den rörelse, som denna öfverraskning
åstadkom, liksom hön icke förmådde beherrska den
af hans oväntade åsyn. Båda hemtade sig dock snart
och Uddo sökte förklara sin mors oro härflyta från
hennes gamla, honom bekanta vana, att stundom se i
förstoringsglas om ej rent af i syne. Man försökte
vända allt i skämt, men det ville ej gå.
Visiten aflopp tvärtom under ett stelt tvång, och fru
Tyresson förklarade vid hemkomsten att hon aldrig sett
sin värdinna från en så ofördelaktig sida som i dag.
Emellertid strömmade med förnyad styrka de gamla
minnena från ungdomstiden på Granboholm öfver Uddos
själ och uppfyllde hans tankar och lifvade hans
känslor. Han fann att allt hans arbete att glömma
endast varit ett försök utan resultat. Anna syntes
i hans ögon nu om möjligt älskligare än förr. Den
första ungdomsblomman var väl vissnad, men blommorna
af en andlig vår, af en inre utveckling i förstånd
och hjerta, hade efterträdt den med en ovissnelig,
oförgänglig glans. Uddo blef tyst, allvarsam
och fåordig. Han förkastade hvarje tanke på att
förnya upptäckten af känslor, som en gång blifvit
tillbakavisade och under de förändrade förhållandena
lätt skulle kunna misstydas. Ynglingen hoppas,
mannen beräknar. De slutsatser, hvartill han kom,
voro de, att de yttre omständigheterna gjort svalget
mellan honom och hans enda flamma mera oöfverstigligt
än någonsin.
Han kände att hans hjertas brännsår blef djupare
för hvarje dag han dröjde i den tärande lågans
närhet. Han beslöt hjeltemodigt att fly den och
åter försöka de pedagogiska sysselsättningarnas
. eldsläckningskraft. Han bestämde under en veckas
lopp hvarje morgondag till sin afresa och uppsköt
den lika ofta. Slutligen förklarade han sin föresats
orubblig och packade sin kappsäck. Han ville resa
utan att säga farväl till någon utom sin mor. Vid
denna underrättelse förskräcktes fru Tyresson. -
»Visserligen,» sade hon, "har du besparat dig alla
skyldigheter i den vägen, då du gjort dig omöjlig
mot alla mina uppmaningar till sällskapligt umgänge,
men så står dig alltid en till rest, hvilken du ej
kan undandraga dig utan att brista äfven i den pligt
du har till mig.»
Uddo betraktade henne frågande och sade: »Hvad
menar mamma?»
"Att du inte kan resa utan att säga farväl till
konsulinnan Gravin.»
a Konsulinnan Gravin?"
»Just henne! Eller tycker du att all hennes vänlighet
mot din mor icke förtjenar en afskedshelsning af dig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
