Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skandinavisk-etnografiska samlingen. I. -rn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
framstå i förr aldrig anad betydelse. Det är den
enkla saken att aldrig våga ett påstående, utan
att stödjas af bestämda skäl, att aldrig framkasta
ett antagande, som ej har bakom sig hela följder af
undersökningar, hela massor af undersökta föremål
eller af jemförelser. Pen s. k. induktiva metoden
har segerrikt slagit under sig allt flere och flere
vetenskaper, och ur henne är det som fornforskningen
i våra dagar omedelbart framgått.
Men första vilkoret för tillämpningen af
detta arbetssätt är - samlingar, -ju rikare, ju
mångfaldigare dess bättre. Der hafva vi den inre
orsaken till detta samlingsväsen på alla områden,
hvilket utgör ett af vår tids mest framstående
kännetecken i fråga om vetenskap och konst. Utan
samlingar ingen möjlighet att forska, att jemfora,
att i hvarje enskildhet undersöka; och utan dessa
arbeten ingen vetenskap, ingen konst! Så lyder
lösen, med- eller omedvetet, hvart vi kasta våra
blickar. Och äfven till den svenska etnografien har
nu denna lösen hunnit, sent omsider, men lyckligtvis
ej för sent. Utan en stor etnografisk samling ingen
etnografi i Sverige! Det är hvad som stått klart för
grundläggaren af den samling, med hvilken* vi i dessa
uppsatser skola söka inleda en närmare bekantskap,
sedan vi först en stund sett till, hvad den svenska
folkbeskrifningen hittills varit och uträttat.
Det var den 19 Nov. 1774, således nästan jemt hundra
år sedan, som Frans Westerdahl, akademiräntmästare
i Upsala, undertecknade förordet till svenska
folkbeskrifningens stiftelseurkund-, ty som sådan
betraktar jag det lilla oansenliga qvarthäfte,
som det året utkom med titel: »Beskrifning om
svenska allmogens sinnelag, seder vid de årliga
högtider, frierier, bröllop, barndop, begrafningar,
vidskepelser, lefnadssätt, mat och dryck, kläJedrägt»
o. s. v. "Westerdahl säger i företalet: "Här
öfverlemnas början till en beskrifning om svenska
allmogen: ett arbete, som, oaktadt allt mitt bemödande
och använda kostnad i flere år att samla något
fullständigt, icke hunnit vidare än med utgifvandet
af detta stycket, såsom det fullkomligaste, hvilket
kyrkoherden Gust. Gaslander i Burseryd församling uti
Vexiö stift behagat på min begäran lemna mig öfver
Yestbo härad i Småland, och hvilket nu ut-gifves såsom
mönster att samla efter, för alla dem som behaga tjena
mig härutinnan.» Utgifvaren väntade sig synnerligast
en sådan beredvillighet hos vördig presterskapet, som
genom kongl. brefven af 28 Nov. och 18 Dec. 1666 hade
sig ålagdt att biträda vid samlandet af uppgifter för
fäderneslandets fornkunskap och särskildt af sådana,
som rörde svenska invånarnes seder och klädedrägt. Men
denna förhoppning slog grundligt fel; åtminstone är
det säkert att "Westerdahl ej utgaf något af det
stora samlingsverk han, att döma af ofvanstående,
hade tillärnat. Gaslanders förträffliga uppsats har
emellertid varit af oberäknelig verkan, emedan hon
först fäste uppmärksamheten på att i allmogens lif
funnes tusentals 4 smådrag, hvilka förtjente att
hugfästas, oaktadt knappt någon väl anade hvartill
samlandet af vidskepelser, af gamla sägner och skrock,
upptecknande af plägseder o. s. v. skulle tjena i
vetenskapligt hänseende. Äfven för sina talrika och
märkvärdiga uppgifter har Gaslanders skrift alltjemt
betraktats som en vigtig källa.
Men med denna lilla bragd sjönk åter vår svenska
etnografi så temligen i glömska. Visst är det
sannt att både förut och efteråt enstaka ort-
och landskapsskildrare allt emellanåt egnade
några rader åt klädedrägt, seder och dylikt, Men
merendels ansågos dessa uppgifter som bisaker,
och blott sällan handlades de med utförlighet och
verklig sakkännedom. Med det nya århundradets andra
årtionde och den folkliga väckelse som dess ödesdigra
händelser inneburo, riktades tankarna å nyo åt de
gamla ursvenska beståndsdelarne af vår odling; men som
naturligt var under ett skede af företrädesvis vitter
och romantisk hållning blef det folkvisan, som nu
främst uppmärksammades och bragtes till heders. Denna
Arv. Aug. Afzelii odödliga lifsgerning gaf utan
tvifvel uppslaget till nya utsigter öfver hela vår
folkbildning och väckelse åt vårt forn-sökande,
särdeles då samtidigt Götiska förbundet riktade
hågen åt flere andra sidor af vårt gamla lif; men
af egentlig
betydelse för svenska folkbeskrifningen blefvo ej
dessa sträfvanden. Dertill kom väl äfven en annan
vigtig orsak: ännu lefde nästan öfverallt qvar de
gamla sederna, de prydliga drägterna; det enkla
bohaget hölls i heder och gammal tunga likaså. Något
tvingande behof att samla, anteckixa och bevara sådant
fanns då ej i någon nämnvärd mån.
Men efter de första årtiondena af 1800-talet har
förhållandet blifvit ett annat. En ständigt stigande
folkbildning plånar allt kraftigare ut smärre
olikheter i språk, seder, drägt och bohag, och de
korsande jernvägarne med sina tusentals lifgifvande
väckelser brusa fram öfver spillrorna af allt det
i yttre hänseende egendomliga som fordom utmärkte
Sveriges landskapsinbyggare. Drägterna, redan länge
och allvarsamt hotade af stadsbruken allt ifrån
början af 1700-talet, hafva nu med få undantag
försvunnit. Också var det dem man först började
genom afbildningar taga till vara; och vi erinra oss,
hvilka stora förtjenster våra konstnärer allt ifrån
Sandberg inlagt i detta särskilda afseende. Ihre hade
genom sitt Dialektlexikon (1766) gjort första början
till landsmålens upptecknande, och andra författare
hafva sedan dess med flit och framgång trädt i hans
spår, om ock ännu långt ifrån allt är gjordt för
att ställa svenska munartforskningen värdigt vid
sidan af vår öfriga språkfoi skning. Men värre har
det gått med sederna, vidskepelserna, bohaget och
prydnaderna, hvilka försummats snart sagdt till våra
dagar. Fornminnesföreningarna togo först allvarligen
hand om de båda förstas upptecknande; och såsom för
deras verksamhet i flere fall bestämmande tillåta vi
oss att nämna dels flere af R. Dybecks förtjenstfulla
skrifter, dels och i synnerhet G. Djurklous arbet*e:
»Ur Nerikes folkspråk och folklif» (1860), der man
bland en mängd andra vigtiga anteckningar äfven
träffar sådana om folklifvet (kronbröllopp i Asker,
lefnadssättet och klädedrägten i Nora bergslag, gammal
öfvertro). Strödda bidrag i dithörande ämnen träffas
ock i de särskilda handlingar och häften, dem våra
fornminnesföreningar tid efter annan utgifvit. Och
med alltjemt stigande intresse hafva j em väl våra
landskapsbeskrifvare fäst sig vid de etnografiska
företeelserna i den ort de gjort till föremål för
sina forskningar. Bland mer framstående verk i detta
afseende kunna nämnas Holmbergs »Bohusläns historia
och beskrifning», Hofbergs »Nerikes gamla minnen» och
N. A. Lundgrens »Beskrifning öfver vestra Vingåkers
socken».
Men först med Hyltén-Cavallii »Värend och virdarne»
(1863-68) kan man säga att en vetenskaplig
handläggning af det etnografiska materialet har
börjat, och detta förträffliga arbete, frukten
af mångåriga forskningar, skall för alltid bilda
en grundval i den svenska folkbeskrifningen. Här
var det som klädedrägt, bohag, byggnadssätt m. nu
för första gången kom till verklig heder, i det
författaren uppvisade deras samband med folklifvet,
med urgamla seder och öfver-lemningar. Äfven den som
ej i allo kan dela författarens åsigter, måste dock
erkänna att här föreligger ej blott en ämnessamling,
men en fullt vetenskaplig bearbetning, alltid
buren af varm fosterlandskärlek och framstående
samman-ställningsgåfva. Och här finner man rätt
hvilken vigt samlandet af de etnografiska föremålen
eger; ty författaren stödjer sina uppgifter i
väsentlig mån just på en dylik samling, sin egen,
numera skänkt till Smålands museum, som tillhör Vexiö
högre elementarläroverk.
Fyra år efter detta verks fullbordan voro
knappt gångna, innan den tanke, som behöft
så lång tid att vakna, ändtligen tog gestalt
genom det kraftiga uppslag, grundläggaren af den
skandinavisk-etnografiska samlingen, dr A. Hazelius,
gaf, då han på hösten 1872 utfärdade sin första
uppmaning att lemna bidrag till den då påtänkta
samlingen. Inom året kunde han (Oktober 1873) öppna
sin nya lokal, Trädgårdsföreningens södra paviljong,
och i är har han till denna lagt den norra. Snart
rymma ej ens dessa, vidsträckta lokaler hans rika
samlingar, som inom kort måste söka sig ytterligare
utrymme. Sä kraftfullt gensvar fann hans upprop,
så oförtrutet ’och uppoffrande har han sjelf arbetat
för den vackra tanken. - Och i sanning det var hög
tid! Vi sågo ofvan att drägterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
