Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skandinavisk-etnografiska samlingen. I. -rn. - På lifvets stig. Skiss af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro nästan utan undantag försvunna; med bohag
och husgeråd går det oupphörligen likaså, och med
sakerna dyka också namnen ned i glömskans natt. Allt
måste således tagas vara på, saker som benämningar,
sägner som bohag. Och att det skett, derom vittna
de tusentals nummer, som redan ingå i samlingen, de
många intressanta uppgifter och de åskådliga bilder af
fädernes lif, hvilka här öfver allt möta våra blickar.
Den skandinavisk-etnografiska samlingens uppgift är
att samla alla materiela bidrag till historien om
Sveriges och dess stamfränders gamla odling. Planen
är således utkastad i stort, och det visar sig
allt mer och mer att detta var det enda rätta. De
många beröringspunkterna med Norge t. ex. skola allt
starkare träda i dagen, ju mer ämnet växer. Och att
å andra sidan t. ex. Skånes odling sammanhänger med
Danmarks, torde ej länge behöfva omordas. Skaparen
af samlingen har velat bevara allt af betydelse;
men då man vid bildandet af ett nytt vetenskapligt
material icke vet, hvad som är af betydelse, hvad
som är obetydligt, har han följt den enda rätta
grundsatsen, då han tills vidare
tager vara på allt som hör till ämnet. Innan de stora
följderna af föremål hinna samlas och ordnas, har
måhända mången liten skenbart obetydlig bit blifvit
en vigtig länk i forskningskedjan. Det är hvad redan
fornsaksforskningen (arkeologien i inskränkt mening)
lärt oss, hvad vi redan känna af litteraturen, der
hvarje liten småskrift har sin betydelse, ja, hvad de
omfattande konstslöjdmuseerna sjelfva begynna allt mer
och mer fatta, i det de öfvergå från liebhaberiets
till den vetenskapliga forskningens ståndpunkt. Det
är ej blott det sköna, det fulländade, som eger vigt
inför historiens blick, men ofta nog ännu mer det
af tidsandan präglade, det betecknande, vore det än
rent af fult. Och i ruinerna ligger ofta sanningen
och vetandet klarare i dagen, än i det fullfärdiga,
det blomstrande och lefvande.
Vi skola härnäst se till hvad vi kunna lära af
denna samling, och kasta en hastig blick på hennes
innehåll.
–rn.
På lifvets stig.
Skiss af Emilie Flygare-Carlén.
1.
Hvad tanterna hade att förmäla.
»Och så slöt hon dörren efter sig till fadershuset
och gick ut att på lifvets stig i vida verlden
söka sig ett nytt hem ... arma barn!»
»Kära Dorotea, säg icke arma barn om henne! Den,
som kan bära hvad hon burit, innan hon fyllt sina
sjutton år, och burit det så att icke allenast du
och jag, syster, haft vår fröjd och stolthet deraf,
utan att det ock varit en erkänd uppbyggelse för
alla goda menniskor, den kan aldrig kallas arm: hon
känner att hon står under Hans beskydd, som hittills
uppehållit henne.»
»Du har alldeles rätt, Ebba, i hvad som varit hafver,
men kan jag icke ändå om henne använda orden ’arma
barn’ i afseende på den framtid, som stundar? Betänk
hur fager hon är, hur varmsinnad och obekant med
verldens frestelser, som nog skola möta henne!»
»Hvad frestelserna beträffar, så, ifall du menar
att hon blir utsatt för kurtis, försäkrar jag dig»,
svarade tant Dorotea under en helt ungdomlig rodnad,
»att ingen flicka med erfarenhet om verldens onda
skulle reda sig bättre än hon, som vet af intet
ondt. Dessutom har gamla friherrinnan T., hvars
lektris och sällskap hon skall bli, inga söner mer
i lifvet och, desto bättre, inga systersöner eller
brorsöner heller, så nog slippa vi höra talas om
något trassel af det gamla romanslaget.»
»Men, kära Dorotea, det kunde ju bli en ärlig kärlek,
som slutade med att hennes hjerta fångades på (att
jag så må säga) orätt sida, ifall något hinder mötte.»
»Än pligten då? Hon har de allra bästa
grundsatser. Vet icke både du och jag hvad sådan
pligt vill säga, då frågan gäller på orätt sida!»
Nu rodnade äfven tant Dorotea.
De två gamla systrarna hade i sin ungdom älskat en
och samme man, och de trodde hvar för sig att den,
hvilken han utmärkte, var just hon som af kärlek dock
ville uppoffra sig för systern. Den ifrågavarande
hjelten satte dem emellertid icke på profvet, och
detta förekom de två ömma själarna som höjden af
ädel storhet. De anade icke att han blott log åt
deras inbillning, den han lättsinnigt roade sig med
att stegra. Åratal efter det den lilla dramen var
utspelad och sedan han hunnit få lida alla följderna
af ett fullkomligt olyckligt äktenskap, tänkte han
med afsky på sin låghet och önskade att han kunde
utbyta sin plågoande till hustru mot en af dessa två
oskyldiga själar.
Lyckligtvis, som sagdt är, anade de ingenting. För
dem var han ännu, femton år efter sin död, hjelten
i deras lifs enda fattiga roman.
Men hvarför säga »fattiga»? Deras kärlek och inbillade
försakelse hade förädlat dem i förhållandet till deras
likar, höjt deras vyer af lifvet och lättat de bördor,
hvilka på ett eller annat sätt hvarje menniska måste
släpa med sig under färden mellan vaggan och grafven
eller (bättre tänkt) mellan himlen och jorden.
De gamla damerna, som ännu bodde qvar i sin
födelsestad och i samma lilla ärfda hus, der de sett
dagen, kallades väl »tanter» af åtminstone hvarannan
stadsbo, men egde dock ingen enda slägting mera
än den unga flicka, om hvilken de talade och till
hvilken samtalet genast återvände efter den lilla
häntydningen på deras egna minnen.
»Erinra dig, kära syster», återtog Dorotea, som lät
ämnet om frestelserna falla, »huru vårt älskade barn
i det fattiga hemmet gjort skäl för sina namn:
Marth’-Marie! För modern under hennes årslånga
sjukdom, som fordrade så mycken uppoffring och
omtanke, var hon ständigt den om allt bekymrade
och förnuftigt ordnande Martha; och sedan under
faderns två års aftyning var hon Maria, som valde
den bästa delen, ty om hon icke med sin ljufva röst
förstått att rätt läsa ur de heliga böckerna, som
den gudfruktige mannen ej sjelf mer kunde läsa i,
så skulle han aldrig varit så tålig och aldrig så
ödmjukt förgätit att han varit ett verksamt stöd för
många under sina välmaktsdagar.»
»Ja ja, vår lilla Marth’-Marie, (jag tror nog vi
behålla den benämningen, ehuru hon hellre vill
kallas vid sitt första namn Lydia efter modern)
var en sann Guds välsignelse för sina föräldrar. Hon
fick tidigt lära att handla och tänka för sig sjelf,
och när jag nu skildes ifrån henne vid diligensen,
såg hon så lugn och orädd ut, att jag kände mig på
samma sätt ... Vi få väl snart bref ifrån henne,
och tilldess lemna vi henne i Guds beskydd.»
»Rätt så, syster – vi kunna ej bättre göra!»
2.
Marth’-Marie Palm.
Var den unga flickan i grunden så lugn som hon
syntes den gamla tanten, då hon nu gick att alldeles
ensam bland främlingar taga de första stegen »på
lifvets stig»? Ja, hon var lugn, ty hon hade redan
under åratal försatt sig in i den roll, som hennes
uppfostran och fattigdom anvisat henne: antingen en
lärarinnas eller sällskapsdams. Men huru god hennes
uppfostran efter föräldrarnas forna omständigheter
än varit, hade den dock afbrutits allt för tidigt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
