Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den gamla björken. Skiss af förf. till Thoras skatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63 -
På -Håkansbo var också stor glädje. Farbror Stål hade
ändtligen låtit försona sig med sonens giftermål och
nu till midsommaren skulle son, sonhustru och två
sonbarn gästa i Edvards föräldrahem.
Farbror Stål skulle med en bal på midsommardagen gifva
luft åt sin belåtenhet och hedra sin sons maka. Han
hade varit öfver till oss och uttryckligen förklarat
att jag icke fick saknas på festen, ty då vore hans
glädje sin kos.
Jag hade flytt till björken för att öiverväga om jag
borde fara på balen eller stanna hemma.
Helt långsamt och stolt rörde sig trädets krona och
löfven de vände på sig så förnämt, liksom de med en
viss öfverlägsenhet velat säga:
w Den flickan saknar all ambition. Hon är en lika stor
fjolla i år, som före sin resa till seminariet. Hon
vill stanna hemma och visa hela verlden huru ömkligt
svag hon är.»
Jag vände blicken från de missnöjda löfven och
blickade på den hvita stammen, der jag sökte Edvards
och mitt namn; men förgäfves! Tiden hade plånat ut
dem. Jag reste mig hastigt och sade:
»Det är afgjordt, jag fal* på balen.»
Edvard och jag hade ej träffats sedan han till
afsked hviskat:
»Jag är åter i höst, älska mig troget.»
Nu skulle vi mötas. Jag skulle återse honom, lära
känna henne och äfven hans barn.
Var det väl underligt om det skymde en smula för
mina ögon, då vagnen stannade vid trappan på Håkansbo
och den välbekanta smärta gestalten stod der för att
välkomna oss.
Han Öppnade vagnsdörren, alldeles som förr i tiden,
han bjelpte mamma ur, lyfte ned mig, innan jag hann
förekomma det och helsade på oss med den forna glada
rösten, sägande till mig:
»Välkommen, kära lilla Signe, så roligt att ändtligen
få återse dig.»
Han höll min hand i sin och såg så vänligt och
innerligt på mig, att jag nästan glömde hvad som händt
sedan vi sist träffades. Måhända var det alltsammans
en elak dröm, som plågat mig.
»Signe, låt mig presentera dig för Edvards fru»,
sade farbror.
Tara händer skildes från hvarandra och i nästa
sekund blickade jag på en liten späd, skön qvinna,
som smålog emot mig, under det ett par magiska Ögon
skådade pä dm, som en gång antog för en gifven sak
att Edvard och Signe skulle blifva ett. De leende
läpparne öppnades och en mild, behaglig röst sade:
»Förlåt att jag låtit presentera mig så här på
förstugu-bron, men jag var nyfiken att lära känna
Edvards »lilla fästmö!» Hon fattade mina händer
och drog mig till sig, hviskande: »Vi måste blifva
riktigt goda vänner; jag håller redan af dig.» Hon
tryckte en kyss på mina läppar. Jag var på en gång
lycklig och ändå så olycklig.
Min goda mor erinrade nu om att vi måste gå och lägga
af oss våra ytterplagg, och så skildes Agnes och jag.
I den stora danspaviljoogen var allt så som för fem år
tillbaka, samma dekoration af krukväxter och blommor
och när dansmusiken spelade upp var det samma vals
som då, och Edvard och jag Öppnade äfven nu balen.
Det flydda, det närvarande, det kommande, allt utom
denna vals, var förjagadt ur mitt minne. Jag dansade
och var än en gång outsägligt lycklig, jag dansade
utan att kasta en tanke på huru det skulle blifva,
när valsen var slut.
Musiken tystnade och - jag satt vid Edvards
hustrus sida. Hon talade till mig som till en kär
syster. All den berusande glömska jag hängifvit mig
åt under dansen var förjagad och skulle aldrig mera
återvända. Jag hade nu druckit sista droppen af
den kärleksdryck, jag under mina barn- och första
ungdomsår närt mitt hjerta med. Jag skulle aldrig
mera tillåta mig att smaka derpå.
Den följande morgonen fann mig sitta/ lutad mot min
vän björken.
Lätta moln drogo helt stilla fram öfver himlahvalfvet;
här och hvar syntes en flik af den blå pellen och
stund efter annan bröt en leende solstråle fram för
att åter gömma sig bakom skyarnes lätta förhänge. Det
var en ljuflig och fridfull morgon, som lofvade en
herrlig dag.
Ehuru mina tårar runno, uppfattade jag likväl
morgonens skönhet och så småningom inverkade den
mildrande på min smärta. Tårarna upphörde att rinna;
jag knäppte samman händerna och bad en innerlig och
varm bön. Öfver min upprörda själ lade sig en känsla
af frid och undergifvenhet.
»Du är trogen dina gamla vanor, Signe lilla», ljöd
en röst helt nära mig. Jag såg dit. Edvard nalkades.
Min kind förblef sval, mitt hjerta stilla och
jag helsade honom med lugn röst. Muntert svängde
löfven öfver mitt hufvud, jublande af fröjd öfver
min sinnesstyrka.
»Och du tycks också vara dina gamla vanor trogen,
då du kommer hit», sade jag.
»Jag är alltid trogen», försäkrade han och satte sig
vid min sida.
»Om så vore hade du tagit Agnes med dig», svarade jag.
Det flög en skugga Öfver Edvards ansigte. Den
misshagade mig; jag steg upp för att gå.
»Dröj, Signe, jag har ett par ord att säga dig,
som du måste höra, en fråga den du måste besvara»,
utbrast Edvard. . »Tala!»
»Har mitt giftermål förorsakat dig sorg?» sporde han.
En häftig vindstöt skakade björkens alla grenar och
ändå stod det stolta trädet upprätt.
»Möjligt att din förlofning gjorde det, jag var då
så ung och barnslig», blef mitt lugna svar.
»Och nu känner du ingen smärta vid tanken att vi äro
skilda?» Han fattade om min arm och såg på mig med
en öm och sorgsen blick.
»Nej, jag erfar "ingen saknad efter det förflutna,
ingen smärta öfver det närvarande.»
Edvard släppte min arm och mumlade:
»Men jag - jag känner både saknad och ånger.»
Hvarför gick jag ej? Jo, derför att mitt hjerta manade
mig att säga några sanningens ord till "honom, som
ännu var mig så kär.
»Du förtjenar ej en redlig qvinnas aktning om du gör
dig till slaf af dina intryck», sade jag allvarligt,
»och låt ej den dag komma, då du nödgar mig beklaga
Agnes, som litat så på din kärlek, att hon lade
sin frid och sin lycka i dina händer. Du har aldrig
varit henne eller mig värdig, om du så skulle kunna
glömma dig.»
En solstråle bröt fram och föll på hans nedböjda
hufvud. Jag tillade i mildare ton:
»Gå, Edvard, blif en man och se till att du kan
bibehålla din hustrus kärlek och min aktning genom
att i alla lifvets skiften älska och ära henne,
som du af fri böjelse har valt.»
Han såg upp, betraktade mig en stund? reste sig
derefter och sade i det han tryckte min hand:
n Tack, Signe, jag skall, vid min ära, aldrig
glömma denna uppmaning. Gud välsigne dig, ’min lilla
fästmö’.»
Han gick, löfven viftade farväl och jag såg efter
honom, min barndoms allra käraste vän.
En månad derefter lemnade jag far och mor, det kära
Bruatorp och den gamla björken, för att resa till
min första kondition.
Jag hade, trots alla protester af föräldrarna, invigt
mitt lif åt fostrarinnans heliga och allvarliga
kall. Öfvertygad om att på den vägen kunna gagna,
Ar hafva blifvit lagda till år och ändå står den
gamla björken lika lummig och stark på den grönskande
gården, der en svärm barn flyger fram och åter»
Under det gamla trädet sitta tvenne qvinnor, ifrigt
sysselsatta med att binda kransar. Den ena är liten,
blek, fin och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
