Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Oxenstjernas lärare. Berättelse af C. Georg Starbäck. II. Skolgossen - Marmordomen i Milano. Karl Wetterhoff - Teckningar och drömmar. Af -a -g. Frukt och blomma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
hagligt och angenämt samlif. Så förvändt tillämpade
mäster Måsse de gyllene reglorha. Det hade dock gått
för sig, om det stannat dervid, men den stränge
mannen- visade vid flere tillfällen ett sinnelag,
som ådagalade brist på det förnämsta vilkor et att
uppfylla en lärares kall, - nemligen kärlek. Det låg
något riktigt hjertlöst i hans sätt att behandla sina
lärjungar och företrädesvis dem, hvilka på något sätt
råkat att förarga honom, såsom fallet var med Jonas.
Dennes kamrater hade emellertid icke hans långmodiga
och tålsamma sinnelag. De passade en gång på tillfälle
och kastade den gyllene boken i spiseln samt bundo
ihop riset i form af en krans, hvilken lades rundt
omkring. Om qvällen skulle mäster Måsse komma hem
och få leta en stund efter sin gyllene bok, och då
skulle de passa på och se genom fönstren, huru hans
vrede skulle komma i svallning. Det gick emellertid
icke alldeles efter uträkning.
Jonas kom före mäster Måsse och skulle, såsom
honom ålagdt var, elda. Kamraterna derutanför sågo i
detsamma den stränge mäster Måsse komma hemtågande. De
bultade till ett tag på fönstret för att varna Jonas,
hvilken likväl icke var invigd i hemligheten, och
så voro de som bortblåsta. Men Magnus Lunonis hade
märkt dem långt innan de märkte honom, och han blef
genast mäkta vred samt påskyndade sina steg.
Jonas såg både till sin förvåning och förskräckelse,
hvad som var gjordt, men han kunde icke tänka sig en
sådan djerfhet begången af sina kamrater, utan trodde
i förstone, att det var något besynnerligt infall af
mäster Måsse sjelf, ehuru han dock icke kunde blifva
klok på, hvad det skulle betyda.
Han stod med händerna stödda mot sina knän framlutad
och betraktade det tillämnade bålet, då plötsligen en
jernhård hand fattade honom om halsen och slog honom
i golfvet, så att han var nära att förlora sansningen.
Det var Magnus Lunonis, som smugit sig in och
vid åsynen af sina älsklingar råkat i fullkomligt
raseri. Hans ögon blänkte vid eldskenet och hela hans
kropp skälfde.
»Man skall hålla passlig skolenäpst», frammumlade
han, »så säger erkebiskop Lars, passlig skolenäpst,
och icke tillåta för mycket sjelfsvåld ... ja, jag
skall en gång bita hufvudet af din fräckhet ...»
»?Stränge herr Magnus», stammade Jonas under tårar,
»jag är icke skyldig till detta.»
»Talar du din hund, utan att vara tilltalad
. . . Interpettare loquent&m est . . . ja du skall
näpsas en gång, så du minnes det.»
Och dermed började han sin vanliga upptuktelse, men
denna gång på ett så hjertlöst och upprörande sätt,
att det trotsar all beskrifning. Alldeles sanslös
kastades slutligen den arme gossen utanför, dörren,
som stängdes bakom honom.
frji/en helige Ambrosius ^-^Han slungar kyrkans hot
Mot kejsar Theodosius, Som faller till hans fot. Åt
kyrkan gaf han stämpel I mitra, gyllne skrud, Han
viger Bacchus tempel Ät kristendomens gud.
Och krumma-biskopsstafven Blef i hans hand en makt,
Som böjde kejsar-glafven Och lyste den i akt. Och
det var sankt Ambrosius, Han tvang vid hymners ljud
Sjelf kejsar Theodosius Att- lyda kyrkans bud.
Der bor i berget fången, En jätte i Mont Blanc. Han
hatar helga sången Och vigda klockors klang. Ett
snöfjell lyftar jätten Ifrån sin hjessa vred Och
slungar det mot slätten På sankt Ambrosius ned.
ooli
Af-a–g. ocli
Ambrosius, patriarken, Låg redan i sin graf, Men
stöter nu i marken Sin krumma biskopsstaf. Han stiger
upp att kalla Kring altarbordets rund, De döda helgon
alla Ur griftehvalfvens grund.
Upp, upp ur grafvens kamrar! Hvad jättesymbolik, Att
helga sången hamrar Det frusna till musik. Förr’n
natten är förliden Skall verket vara gjordt, Sankt
Bernhard under tiden Står vakt vid fjellets port.
Än lägges sista handen Vid detta Herrans hus - Då
remnar himlaranden För morgonsolens ljus. Att gå
omkring och spöka Är ingen kristlig dygd, Och alla
helgon söka I nischerna ett skygd.
Karl Wetterhoff.
lytta ska’ man göra, barn», sade faster Stina. »Se
du efter din spinnrock och dina barn, och låt bli
att sjunga och qvintilera när du vankar omkring i
hushållet. Jaha, blommor i fönst-erna, kantänka l
Stoppa du mannens och barnenas strumpor och kasta
inte bort tid med att sköta det der skräpet: Ja,
för gu’, står der icke till och med några visböcker
bredvid psalmboken på brädet. Ja, ja, jag tänkte
väl att så skulle gå- när bror min gifte sig med en
stadssnärta! Jag var fast der jag var, och slapp inte
hit; men nog kunde jag väl gissa att här skulle gå
hals öfver
hufvud. Åh ja, och äppelträd vid gärdeshörnet sen! nå,
det må så vara, ty frukten kan man väl sälja och
ffå pengar för; men se hur det trädet ser ut - fullt
med blomknoppar! Jo så går det till, bara grannlåt
och flärd öfverallt. Nehej, annat regemente skall
här bli.»
Och faster Stina tog hushållet om hand och allt gick
så visliga, och böckerna, ur hvilka den unga hustrun
ibland om söndagsaftnarna läst för sin man, om den
gamle knekten och andra vackra visor, de lågo nu i
en knut och refvos blad efter blad utur, och användes
till nyst-bottnar; och så kommo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
