Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mariuccia. Karl Wetterhoff - Det ömtåligaste. Isidor K. - Ett minne af en moder. Oskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
83
I längden gör man nog bäst i att strängt hålla sig
till resehandböckernas råd att på intet sätt uppmuntra
detta tiggeri, ty i motsatt fall blir man utsatt för
en oupphörlig förföljelse, mot hvilken icke finnes
annan bot än att fly orten. Men vid första anblicken
af Italiens natur och i all trygghet framrullande
i sin vagn, tager man gerna allt detta barnskrik
såsom en välkomsthelsning af Italiens folk, och
medan man begärligt studerar den vackra racetypen
ökar man gerna med en och annan slant tumultet i den
eskorterande barnskaran.
Från Bologna, de skuggrika pelargångarnas stad, det
rika Romagnas stolta hufvudstad, har jag mitt andra
italienska barnaminne. Det var en söndag. På väg
från Milano till Florenz hade jag vid middagstiden
anländt till Bologna. Då jag mot aftonskymningen
återvände till stadens stora torg hade jag redan sett
en god del af stadens märkvärdigheter. Den sköna
platsen, genom sin intressanta tegelarkitektur
en af de märkligaste i Italien, genljöd nu af
höga rop, sådana endast italienska strupar kunna
utstöta dem. Det var försäljare af vattenmeloner
som uppslagit sina bord i långa rader och sålunda
utbjödo sina svalkande frukter. Vid nedre ändan
af -torget framför det vördnadsbjudande Loggia dei
Meroanti, det gamla Bolognas börs och saluhallar,
såg jag en talrik barnskara intaga de framför en
marionett-teater till ett antal af många hundrade
utställda sittplatserna. Här blef snart ett ändlöst
jubel, och jag var naturligtvis med, Jag skulle brista
i sanningskärlek, om jag påstod att jag förstod
något af dialogen, men jag kunde trösta mig dermed
att Bolognas dialekt har namn om sig att icke förstås
af italienare från andra orter.
Figurerna uppträdde mest i sextonde århundradets
drägt, och Faustsagans Mefistofeles eller Munsjör
Satan, såsom han kallas hos vår Kasper, motsvarades
har af en prest. Belåtenheten hos publiken var lika
allmän som högljudd. Att jag bjöd mina grannar på
karameller höll just på att ådraga mig en besvärlig
uppmärksamhet från de öfriga s o eker munnar nas sida,
då lyckligtvis föreställningen åter började och tog
allas uppmärksamhet i anspråk. Derifrån gick jag till
operan att höra Mozarts Cosi fan tutti, men fastän
Bologna obestridligen är Italiens förnämsta musikort,
längtade jag snart ut till torget igen.
Men under mina vandringsminnen glömmer jag alldeles
bort min lilla romerska väninna. Kära Mariuccia, om
du, såsom jag tror, bor nära Via della Purificazione
i Rom, den värsta barnskriksgata i verlden, så helsa
mina små vänner Augusta och Inez Rosada från deras
gamle vän.
Om vi begifva oss ännu längre söderut, skola vi i
Neapel finna dessa små trasvargar ännu vackrare, ännu
mer högröstade, efterhängsna, nakna och vanartiga.
Är då Mariuccia vanartig? frågar ni med vänligt
deltagande. Nej, uppriktigt sagdt, det vill jag
ej tro. I detta afseende är lyckligtvis skilnaden
stor mellan den romerska och den neapolitanska
befolkningen, i synnerhet staden Neapels.
Mariuccias mor är en aktningsvärd romersk matrona;
och Mariuccia går i skola, ingen jesuitskola, utan
staden Roms, kommunens skola. Detta skall blifva
det af naturen så rikt begåfvade italienska folkets
framtid, och derför håller jag ännu mera af Mariuccia.
Karl Wetterhoff.
I3et
n sky i oskulds hvita drägt,
Så lätt, att Zefirs milda fiägt
Förmår dess form att mot en annan byta;
En kristallinisk källas lugna yta,
Som af det minsta sandkorn, upprörd blir;
En luftig elfva, klädd i silfverskir, Som med sin egen
skugga lätt förblandas; En spegel som ej tål, på den
man andas: ’En qvinnas rykte ’.- det är så vår sed -
Hur grymt, hur tanklöst leka vi dermed I . . .
Isidor K.
Ett minne af en moder.
Till den omvårdnad man egnar skeppsgossarna i
Carls-krona hörer äfven den föreskrifna ordningen,
att de skola dagligen bada under sommartiden. De
kommenderas i badet kompani vis. Det nöje, som skall
åtnjutas under kommando, smakar icke alltid väl,
hvarför äfven händer att en och annan söker komma
undan det ständiga »plaskandet» genom att endast
blöta hufvudet, förmenande att kongl. maj:t och kronan
dermed böra finna sig tillräckligt belåtna. Uppdagas
detta under-slef, blir det b.estraifadt. En gördel
fästes vid lifvet på delin-qventen, och med ett
tåg, fastgjordt vid gördeln, hissas han upp och
ned i vattnet till dess han blifver botad for
vattuskräcken. En liten blek gosse af melankoliskt
utseende höll sig alltsom oftast undan, men blef
slutligen ertappad och vederbörligen "doppad»,
som det hette. Det blef honom derefter icke möjligt
att undslippa, helst både befäl och kamrater hade
ett vaksamt öga på honom. En dag, då han uppkom
ur badet och skulle begifva sig till den plats,
der han plägade förvara sina kläder, hvilka han af
en viss försigtighet alltid gömde på litet afstånd
från de öfriges, fann han tvenne kamrater i närheten
af stället, stridande med hvarandra om något, som
båda ville tillegna sig. Anande att striden gällde
ett litet guldkors, som han brukade bära på bröstet
och hvilket han aftagit före badningen och lagt i
sin mössa, skyndade han fram och fann med oro sin
förmodan besannad. "Gif mig
tillbaka mitt kors», bad han med tårar i ögonen,
»det är ett rninne af min mor.»
»Din mor», inföll den ene af kamraterna hånande,
»frågade icke mycket efter dig, då hon kastade dig
på barnhuset.»
Den bleke gossen blef om möjligt ännu blekare. Han
rusade mot den elake kamraten, som emellertid
bemäktigat sig korset; men i detsamma ljöd signalen
till uppbrott. Den obarmhertige kamraten slungade
korset ut i djupet och ilade bort. I sin förtviflan
kastade gossen sig åter i vattnet för att uppsöka
korset, men det lyckades honom icke. Han vågade
icke dröja längre, emedan man ropade på honom. Han
måste alltså begifva sig bort utan sitt kära kors,
hvilket han burit på bröstet allt från sin födelse^
till tecken att han egt en moder. Nedslagen satte
han sig i båten, som skulle föra honom derifrån,
med blicken hvilande på stället der han nyss såg
vattnet slå en bubblande ring kring hans moders
minne. Dagen derefter .var den lille skeppsgossen
försvunnen. Ingen hade sett honom på hela dagen. På
aftonen funno tvenne matroser, som gått ut att bada,
liket efter en drunknad gosse. Han hade högra handen
hårdt sammanknuten och hvilande vid hjertat. Då man
bräckte upp handen, låg i densamma ett litet kors
af guld. Den arme gossen hade uppoffrat sig för sin
moders minne.
Oskar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
