Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad jag vet. Claës Joh. Ljungström - På lifvets stig. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 96.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad jag vet.
Jag vet det fins en Gud, som verldarna och granden
Har bjudit träda fram i tidens morgonstund,
Som uppställt har sin tron, der ofvan stjernelanden,
På evigt stark och fast och oförgänglig grund,
Som vårdar sig om allt, det minsta som det största,
Om solen i dess ljus, om knoppens dolda frö.
Med fadersblick Han ser på allt, ifrån det första,
Som lif Han gaf, intill det sista, som skall dö.
Det är Hans hand, jag ser i ledningen af tingen,
Hans tanke skådar jag i händelsernas gång,
Så väl der sångarglad en fågel lyfter vingen,
Som der en verldsdel förs till frihet eller tvång.
Hans visa makt den skönjs der regnets droppar stänka,
Der tyngdens lagar ge åt universum stöd,
Hans klädefåll den syns i Vintergatan blänka,
I morgonrodnans guld, i aftonrodnans glöd. –
Ja, det jag vet: Gud är och aldrig skall upphöra
Att vara till, – och det min sällhet skall utgöra.
Jag vet att jag är till, ett Skaparns verk, att fylla,
Fast som atom, en plats, må ske den, som är sist,
Att med den kraft, jag fått, jag verka skall, ej skylla,
I glömskan af min pligt, på min förmågas brist.
Som myran sjelf drar strå, men hjelper kameraten,
När lasset är för tungt, till hemmet draga det,
Så gäller äfven mig för eget väl, för staten
Gå gladt och arbetsamt framåt med fasta fjät.
Liksom korallens folk ha samband sins emellan,
Så jag, som menniska, med menniskorna bör
Förenad känna mig, om äfven icke sällan
Jag otack röna får, när jag mitt bästa gör.
Som emot solen sig ses blomstrets krona vändas
Så länge som hon än på stängeln sitter qvar,
Så, under detta allt, min tanke måste sändas,
Min känsla riktas hän till alla väsens far, –
Till dess mitt stoft en gång till stoft skall åter blifva
Och åt min ande Han vill nya vingar gifva.
Jag vet jag skall dö hän som plantan dör i mullen
Och blifva, till den del, som är af jord, blott jord,
Men anden skall ej bo inunder griftekullen,
Som om sitt innehåll helt snart ej blifver spord.
Som droppen alstrats fram ur hafvets vida sköte,
Men dit tillbaka går, när nog han irrat har,
Så anden åter skall sitt ursprung gå till möte,
När af hans arbetsdag här mera ej är qvar.
Sitt fadershem han skall med glädje återfinna,
Der väntande en plats för honom öppen står,
Der solar utan tal i evig klarhet brinna
Och uti hvilkas glans han sin fullkomning når,
Der hoppet mer ej fins, ty mer är ej att hoppas,
Der tron ej mer behöfs, ty vetande är allt,
Men kärleken består och mer och mer skall knoppas
Och rosor veckla ut till tusen tusenfaldt. –
I dödens qvällstund skall ny dag för anden randas
Och han gå dit, der han får evig lifsluft andas.
Claës Joh. Ljungström.
På lifvets stig.
Skiss af Emilie Flygare-Carlén.
(Forts. fr. föreg. häfte, sid. 98.)
11.
I det nya hemmet.
»Gud vare lof att mamsell är kommen!»
Med dessa ord emottogs Lydia, då hon inträdde i den vackra,
med väl vårdade växter prydda salen i sitt nya
hem. Den person, som så vänligt emottog henne, var en
medelålders qvinna af ett städadt och aktningsvärdt
utseende, hvilken strax presenterade sig som
hushållerskan »jungfru Helena», och då i detsamma en
ringklocka lät höra sig från ett inre rum, tillade
hon brådskande: »Frun är vaken – hon har många gånger
frågat om ej bantåget ännu var kommet.»
»Är frun kanske sjuk?» frågade Lydia.
"Sjuk – du min himmelske Gud, har inte patron
skrifvit om det? Jo, stackars frun, hon är visst
sjuk sedan flere månader, och inte är det af brist
på hjerta som herrn ej nämt det: snarare då, tänker
jag, att han inte hade hjerta att ens på papperet
säga det för sig sjelf.»
Under denna redogörelse af hushållerskan gingo de
öfver salen och ett ganska komfortabelt förmak till
ett rum, som för Lydia visade en syn, hvilken aldrig
försvann ur hennes minne.
Det var ett stort, behagligt rum, med två fönster
utåt trädgården, hvars höga rosenhäck sträckte sig
uppöfver nedra glasrutorna och bildade den täckaste
jalusi, insändande sitt herrliga doft. I fonden syntes
en alkov, der en lätt säng bar en ännu lättare börda,
ett omkring tjugusex-årigt fruntimmer, en så englamild
uppenbarelse, att Lydia, då två små magra händer
innerligt sträcktes emot henne och två mörkblå ögon
nästan bedjande sågo på henne, var nära att sjunka
på sina knän – så starkt berörd af deltagande kände
hon sig.
»Ack», sade den unga frun, som först talade, i det hon
sakta sköt tillbaka de fina bruna hårbucklorna,
hvilka från den lilla spetsmössan smugit sig nedåt kinden, »ack,
hvad jag tycker om ert ansigte ... får jag säga ditt
ansigte? ... Vet, goda Lydia, att jag behöfver
uttala detta älskliga namn utan att sätta det stela
mamsell före det, ty det är en syster, en vän som
jag behöfver ... Mina små flickor skola först
senare vara i behof af sin lärarinna. Vill du bli
min syster? Jag har aldrig haft någon!»
»Icke jag heller», svarade Lydia, »och af hela min
själ vill jag be till Gud att jag måtte bli allt hvad
jag önskar i afseende på mina nya dyrbara pligter!»
»Tack, tack ... Jag heter Cecilia – kalla mig så
och säg du!»
»Gerna – mitt hjerta är redan vunnet ... Och låt
mig nu med detsamma få veta om du antager mig till
din vårdarinna! Jag har fullkomlig fallenhet för
en sådan plats, hvilken jag länge intog hos mina
älskade föräldrar.»
»Hur ädelt af dig att säga mig detta, just liksom
du anade hur nervöst jag plågas, då jag någon gång
nödgas se en främmande person röra sig härinne och,
om än med den bästa vilja, ställa mera i oordning än
ordning för mig ... Min hjertegoda hushållerska, som
jag haft i flere år, vårdar mig med kärlek, hvarenda
stund hon har ledig. Äfven husjungfrun är en hederlig
och beskedlig menniska, som gerna är hos mig, då hon
icke behöfs för barnen eller annat ... Ibland går
jag också uppe, och då bär mig min man – ack, Lydia,
en så god man! – än ute i salen, der jag väl trifs,
och än för en liten stånd ut i trädgården, då han
alltid lyckas öfvertyga sig sjelf att jag snart
blir frisk.»
»Får jag då icke tro det?" frågade Lydia
sakta. »Skulle denna sjukdom ...»
»... vara allvarsamt farlig, menar du? Jo, jag
tror det: denna aftyning, denna smygfeber, som läkarne
icke kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
