Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelle Frisk. Monolog i ett uppträde af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ledde mig till kyrkan, och jag trattade med,
de små benen gingo som trumpinnar; och klockorna de
ringde, och allt var så stilla i sommarmorgonen, och
orgeln spelade, och små Guds englar tittade ned från
altaret. Det var grannt – mycket grannt.
Det är dumt att tänka på mor, som dog ifrån mig då
jag var liten; men jag kan inte låta bli – nej, förb–
mig jag kan.
(Mel.: </i>Om dagen vid mitt arbete.)</i>
Jag mins då jag var liten än
<tab<(En vante var jag då),
Hur mor hon sjöng så vackert
Om himlasaln den blå,
Och hur små englar vaka
För barnen här på jord;
Och jag sjöng med så godt det gick
Hvartenda vackert ord.
(Uppresande sig häftigt.) Mea det der är ändå bara
dumhet – att vara karl och sitta och sörja, då man
tänker på sin barndom. Fy skäms, Pelle, det passar
en käring. Sakna en backstuga – ett litet mörkt hål,
dit knappt solen kom in så mycket att balsaminen fick
se hennes höga nåd; men den lilla kammaren mindes jag
då jag gick hos friherrinnan och höll på att halka
omkull med thebrickan och hela kalaset på de bonade
golfven. Jag tror knappt att mor mins stuga hade
något golf – åtminstone – åh jo, visst var der golf,
det är sannt, ty mor skurade hvar lördag och strödde
enris på hvar söndag.
Det var ett annat lif hos friherrinnan, som var en
beskedlig menniska och drogs vid näsan af alla. Ja,
ja, hon hade råd, förstås.
Hofmästaren var en riktig filur. På kalaserna slog
han fullt i med schampis åt de förnämsta gästerna
och allt mindre och mindre ju längre han kom från
nådesolen. Den stackars informatorn fick bara fradga;
men han kunde tacka sin Gud för det. Sådana der
magistrar äro alltid tråkiga. De se så förb– lärda
och moraliska ut och kamma håret slätt i pannan. De
äro så ordentliga, kantänka – jag kan inte med
ordentligt folk.
Men så räknade hofmästaren: så och så många fyllda
glas gör så och så många buteljer – och friherrinnan
sade: Gröndahl är en perla och så ärlig som gull;
men han och vi delade på sladdarna.
Ja, mor dog, hon – och så kom jag på socknen och till
en bondkanin, som var en hund mot mig – och jag var
bara elfva år och fick fara och köra dag ut och dag in
med hans gamla krake till häst. (Sätter sig åter.)
Och så körde jag benet af hästen i Grusbrinken – för
si den var hal som en spegel och jag var »krumsen» om
händerna. Der låg hästkraken; jag hade inte hjerta att
lemna honom utan hjelp; men att komma hem igen – nej,
jag kände det ilade i ryggen. Gick in i en stuga och
sade ifrån – och så pallra jag min väg det fortaste
jag kunde, ut i den vida, vida verlden.
Underligt går det till i denna verlden. Inte hänger
det rätt ihop; men det går ändå – går rätt bra,
bara man förstår att passa sig efter som det faller
sig. Man svälter då man ingenting får att äta, och
äter när man kan få – man sofver då man blir sömnig
och håller sig vaken då man sofvit ut. Det är att
taga lifvet från rätta sidan.
Jag glömmer aldrig den qvällen då hästen
förderfvadcs. Gud vet hur långt jag sprungit, då
jag i en uppförsbacke råkade en gubbe som drog en
kärra. »Gut abend», sade gubben. »Hvar staden vara?»
– »Vet inte.» – »Schall du åt staden?» – »Nej.» –
»Hvad är du för en?» – »En fattig pojke, utan både
far och mor.» – »Gut! Gut! Tjener du?» – »Nej». –
Och så berättade jag hela historien. – »Och så är
jag så fasligen hungrig», sade jag slutligen.
– »Hongri? är du hongri?» – »Ja, alldeles fasligt.»
– »Du schall få mat. Jag har en positif, vill
du följa med och göra kunster?» – »Ja, bara jag
får mat.»
Då tog gubben fram sin matsäck – jag glömmer aldrig
den stora smörgåsen.
»Jag har en positif, som jack sjelf schpeler på,
vildt du dansa och spela markatze? Min apa dog i
förrige veckan – kostat i Hampurg tosen riksdaler,
var från Siberien und micke rar – micke rar. Hun
dantsete och gjorde kunster med en käpp – ja!»
Och så följde jag med gubben på marknader och i byarna
på landet. Han var en tysk jude och icke någon riktig
kristen; men godt med mat fick jag.
Det var min andra kondition, fastän bonden vill jag
knappt räkna.
I två år följde jag med positivspelaren. Det var
en rolig tid – beständigt ombyte – traktering på
alla marknader och mat af gubben, som riktigt gödde
mig. Jag mins det så lifligt som om det varit i går.
Jag var klädd i tricot, med trefärgadt sammetsskärp
och skor, och en liten purpurröd mössa pä hufvudet
med hvit hägerfjäder.
(Mel.: Mårten Holk af ingen känd.)
Jag var som en fjäder då,
Lätt som vestanvinden,
Gullgult hår och ögon blå,
Rosor uppå kinden.
(Under ritunellen dansar hanoch gör konster med käppen.)
Tänkte just på ingenting,
Följde blott på färden;
Stor var hoppets vida ring,
Stor som hela verlden.
(Rituruelt: dansar.)
<tabDet var dock ett roligt lif,
Präktigt till att lefva,
Lärde dansa – positiv
Lärde mig att vefva.
Ja ja! det är en vetenskap, det med.
(Riturnelt; dansar.)
Nej, jag är för tung på foten – det går inte så bra
som då jag var en tolf års parfvel.
Jag var så der tretton år, då vi en dag spelade på en
marknad, och jag gick som bäst och samlade slantar
i min galonerade mössa med hvita plymen, (som var
den grannaste af alla de hufvudbonader jag burit),
då en karl med röd näsa och bred mun kom. – »Hvad är
det för en pojke?» – »Min tjener», sade juden. – »Din
tjener? Hvar har du fått den?» – Juden blef förlägen
och började stamma, och innan jag visste ordet af,
så var gubben och det laga försvaret borta. Mannen
med röda näsan var en poliskarl – första gången jag
hade den äran. Sedan dess har polisen gjort sig mera
än nödigt besvär för min skull. Det är så i Sverige,
att polisen hatar friheten.
(Härmar.) »Pojken blir moraliskt förderfvad, han måste
lära sig något nyttigt.» – Nyttigt, ja – men fins det
något nyttigare än att ha sin frihet och, roa sig? Jag
bara frågar. Hvarför lefver menniskan? Kanske för
att slita en hund för andra? Tackar ödmjukast! Hade
jag lydt polisen, så hade jag legat på ett sjukhus
eller i grafven vid detta laget; men Gud ske lof
för helsan! jag mår som en nötkärna. – Se bara på
skräddarne och skomakarne, så bleka och magra och
finniga på näsan och heliga till på köpet; riktiga
Guds englar, så magra de äro. Och så ha de dålig
mage – ja, det ha de. Och smederna – krokiga ben –
och inte bättre med bagarne. – Nej, jag har raka ben
och goda krafter, och är glad åt som det är, ty jag
har min föda – dock inte dagliga föda; ty det beror
på folket. Somstans äro de snåla, annstans äro de
liberala. Jag kan inte begripa hvad man har emot dem;
ty skall man få något - -så – –
Och så togo de mig, stackars positivspelarpojke,
och satte mig i lära. Der hade väl polisen en hel
hop bråk – för handtverket var så dåligt. Ingen stor
mästare ville ha mig, utan slutligen hamnade jag hos
en eländig krukomakare. Det var ett lif, det. Inga
tricoter, ingen plym i mössan.
Jo, det var skönt. Men jag teg och tänkte – inte
gammal der, tänkte jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
