Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På lifvets stig. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. och slut fr. sid. 115.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utan att uppehålla oss vid de baler och supéer,
som hon på detta sätt kom att bevista, är endast att
säga det hon betraktades som en strålande stjerna och
gjorde icke mindre än två eröfringar: stadskassören
och stadsmäklaren blefvo allvarsamma rivaler, och
som begge voro hyggliga och behållna män, ansågs
allmänt att den unga flickan kunde vänta sig ett,
om icke två giftermålsanbud.
Lydia skref, naturligtvis icke till tanterna precist
om detta, men nog var det väl någon häntydning på den
uppmärksamhet, som visades henne, ty nästa biljett
från Edmund förrådde en viss otålighet, hvarjemte
hon erhöll en bevekande varning att icke så villigt
öfverge sin post hos den älskliga fru Cecilia, för
hvilken han hyste ett så djupt deltagande. Lydia
smålog för sig sjelf, då hon läste detta, och helsade
tillbaka, att hon fullkomligt senterade hans vackra
mening och var mycket glad att hon nu sett slutet
på julnöjena och fått återtaga platsen hos sin kära
Cecilia, som alltjemt var på bättringsvägen ...
Men det goda kan icke vara evigt.
Då våren kom, kom också en plötslig förändring
i den unga fruns helsotillstånd. Läkaren skakade
på hufvudet. Lydias trägnaste omsorger visade sig
fruktlösa och den stackars äkta mannen smög som en
vålnad fram och åter genom rummen. Då han nu upplyfte
de små döttrarne på sina armar, hyssade han dem ej
mer under den glada hviskningen: »Mamma blir frisk!»
Nu hette det i en hviskning, som mycket liknade en
qväfd snyftning: »Varen tysta, mina små – mamma är
mycket sjuk!»
Den hoppfullaste af dem alla var Cecilia sjelf,
och de nätter, som Lydia tillbragte vid sjuksängen,
blefvo henne för alltid dyrbara, ty de lärde henne att
döden, så motsedd som den unga tänkande Cecilia motsåg
den, var ett himlens fridsbud, som bar den ödmjuka
och innerligt troende själen till det herrligaste
hemmet.
Då Lydia tvingades till hvila genom Cecilias
milda maktspråk, hade denna alltid sin make hos
sig. De förstodo hvarandra så väl, och bland alla
de föreskrifter, som hon gaf honom, var en bland
de allvarligaste att han icke skulle lemna hennes
små flickor i annan vård än Lydias. Denna milda och
förståndiga unga flicka skulle han på hvarje sätt
söka bibehålla.
Snart randades emellertid solen öfver den sista
nattvakten, och den hade icke många timmar lyst öfver
den första majdagen, då Cecilias ljusa ande flydde
från jorden.
-
14.
Åter igen utan hem.
Strax efter den stora, men stilla omstörtningen inom
familjen, kom från annan ort herr Adrians ogifta
syster för att taga hand om huset. Det var ett
oförargligt fruntimmer, många år äldre än brodern,
nästan lika tystlåten som han. Hon liksom smög sig
genom lifvet – så ohörbara voro hennes steg, så stilla
hennes rörelser. Och ifall det varit henne svårt att
lemna sitt eget lilla hem, der hon såsom en förmögen
gammal dam lefde oberoende, så lät hon dock icke
märka detta. Hon lofvade sin bror att stanna qvar,
tills han fullt hunnit öfverväga huru han ville ställa
det husliga lifvet för framtiden.
»Icke för det», sade den beskedliga hushållerskan
jungfru Helena helt förtroligt till Lydia, »att icke
jag hädanefter som hittills kommer att sköta allt
ensam, men den gamla mamsellen är ett hyggligt och
beskedligt fruntimmer, och en begriper väl att det
skall finnas ett sitt-förkläde i soffan, som kan ta
emot sorgbesöken och andra menniskor och vara liksom
matmor och beskyddarinna åt barnen och guvernanten."
«Ja», hade Lydia svarat, »det är så mycket
nödvändigare, som jag eljest icke kunde stanna qvar.»
Och mycket annat än att sitta, icke i soffan, utan
i gungstolen, och nicka i takt med den, under det
strumpstickorna sakta guppade upp och ned i samma
takt, gjorde mamsell Andreetta H. icke. Men gaf hon
någon befallning, så skedde det tydligt. Hon hade i
sin loja stelhet så mycken respekt med sig, att icke
ens jungfru Helena ville göra efter sitt eget hufvud,
då »gumman», såsom hon i köket rätt och slätt benämdes,
sagt sitt ord. ,
Barnen hade en icke omärklig rädsla, då de skulle
fram och helsa eller taga godnatt af tant Andreetta,
och smögo sig i allmänhet, då de voro i förmaket,
så nära intill Lydia som möjligt. Och Lydia, som
nu fullkomligt inträdt i sin lärarinnebefattning,
hade de små flickorna ständigt omkring sig.
Hvad den stackars enklingen beträffar hörde honom
ingen tala om sina känslor – han bekämpade dem till
och med på sjelfva den bittra högtidsdagen, då jorden
tog sitt lån tillbaka; men han såg så genom-dödsblek,
trött och förintad ut, att alla menniskors deltagande
varmt mötte honom. Lydia vågade icke säga ett ord
till tröst, men hon förde barnen till honom; och
då han var ensam med dem, kunde då och då en stor
tår falla ned i det yfviga skägget eller i de små
döttrarnas lockar.
En gång tog han till Lydias stora förvåning hennes
hand, höll den ett par sekunder stilla i sin och då
han släppte den, qvarblef i handen ett juvelkors, som
Cecilia burit omkring sin hals ända till det sista.
»Icke går det an att ge mig detta!» sade hon
innerligt, i det hon hastigt följde efter
honom. »Någon af flickorna bör ha det.»
»Nej!» svarade han. »Hon, som bar det, hade blott ett
synligt kors, men hon lemnade två barn. De böra ej
ha något att afundas hvarandra. Ni, som hjelpte henne
att fördraga det osynliga korset, ni skall ha detta.»
Så många ord af herr Adrian H. var ett slöseri, som
han också godtgjorde sig för genom en flera månaders
tillbakadragen tystnad.
Emellertid hade sorgen verkat att han fick sin
ögonsjukdom tillbaka, och då han hade svårt
för att läsa tidningarna med deras notiser om
handelsförhållanden och sjöfart, politik och ekonomi,
och hans kära syster endast förmådde med en sömnigt
släpande röst draga igenom dessa ämnen, såg han en
dag med hjelplös oro på Lydia, som då genast tog hand
om tidningslitteraturen; och sedan början en gång
var gjord, läste hon hvarje eftermiddag tidningarna,
innan herr H. återgick till sitt kontor.
Så smög ett helt år fram.
Lydia hade icke hela tiden suttit innesluten i den
trånga kretsen. Hon var ofta borta med sina små
disciplar, och som mamsell Andreetta, hvilken ännu
satt qvar i gungstolen, nickande och stickande,
förklarade att barnen icke borde sakna sällskap
och glädje, så måste Lydia ut på småbjudningar
och barntillställningar, oaktadt hon långt hellre
blifvit hemma.
»Hvarföre», frågade en dag mamsell Andreetta med
en afskräckande mörk min, »vill Lydia så gerna bli
vid huset?»
Vid denna direkta fråga färgades vår unga hjeltinnas
kinder i starkt rosenrödt, och färgskiftningen steg
ända till skarlakan, då den gamla damens mörka blick
upptog ett uttryck af forskande harmsenhet.
Lydia ville emellertid icke gifva annat än ett
undvikande svar. Hon kunde icke säga att de bilagor
som följde med tanternas bref alltid röjde en så
konstlad ton, en i skämt förklädd bitterhet, då hon i
sina förtroliga meddelanden till tanterna berättat om
sina utflygter i sällskapslifvet. . . »Jag undrar hvad
han kan tro!» tänkte Lydia i de ännu förtroligare
meddelanden, som hon hade med sig sjelf. Och nästa
gång hon skref, försäkrade hon tanterna att hon
skulle känna sig långt lyckligare, om hon finge vara
hemma, men hon kunde icke begripa hvarföre den gamla
mamsellen hade ett sådant behof att skicka bort henne.
En dag kom, då detta emellertid blef temligen klart
upplyst.
Enklingsåret hade gått till ända, då systern en
eftermiddag sade till sin bror: »Jag kan icke längre
vara ifrån mitt. Du bör ackordera in dina små flickor
i en god pensionsinrättning, och se’n har du icke
behof af någon annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
