Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Dristighetens högbåtsman". Ett minne från 1788 och 1790. Af H. af Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Dristighetens högbåtsman"
Ett minne från 1788 och 1790. Af H, af Trolle.
Så såg han ut, den gamle veteranen!
Med silfverhåren fladdrande för vinden: I djupa
fåror låg den mörka kinden, Som blifvit barkad hård
utaf orkanen. Ett bogspröt lik, som pekar utåt hafvet,
En väldig näsa framsprang mellan "brynen" Som Neptun
sjelf såg gubben ut i synen, Med honom ock han ingått
brödralaget.
Ett träben "stöttar upp" på styrbords sida, Det
gamla "skrpfvet" friskt och godt för resten, En
silfverpipa Hänger öfver västen, Och uppå hufvu’t ses
en felbhatt "rida". En gul kokard på sidan pryder
hatten, En tapperhets-medalj på bröstet skiner, Af
"tjusar-kungen" gifven. Se, der hviner I högra
handen fruktansvärda "katten". *)
En "huggare" i läderbalja, "stropp^d", Vid venstra
sidan af den mörkblå rocken, En gruflig pamp,
en "riktig", ja, en "töcken", Som uti ryssblod
blifvit härdad, doppad! Du milde Gud, ett sådant
"hafsvidunder"! Hans stämma ryter öfver sjelfva
stormen, Var "Dristighetens" highboats’ så till
formen? Ja, på min heder! det var - Johan Dunder.
Ett har jag glömt, och det får intet fela,
Ty just "det der" hör till originalet,
Det är en del utaf det stora hela,
En prydnad för vår man från nittitalet:
På babords sida, invid kindens läder,
Der mången tärna tryckt så milda "pussar",
Der hvilar ert, den största ibland "bussar",
Förankrad, lugn, för både vind och väder.
Högt öfver gubbens hufvud vajar flaggan,
Den blå och gula, välkänd för hvart öga,
Den böljar ut i skyn, den skära, höga,
Den varit veteranens brud från vaggan.
Den blåst från "Dristighetens" topp den dagen,
Då Puke bröt igenom Rysslands "vallar",
Vid Viborg, då med dubbelt skarpt man "knallar";
En flagga ständigt fri och aldrig slagen.
Ja, min ärade läsare, så såg han ut, denne högbåtsman
på Pukes ryktbara flaggskepp »Dristigheten»»,
och säkert är, att Dunder blifvit amiral liksom
hans kölherre Johan Puke, blott han kunnat förmås
att.litet mindre älska sina masttoppar och något
mera boken; men si det ena som det andra var en ren
omöjlighet. När någon af befälet uppmanade honom
att studera navigation och astronomi samt med tiden
taga sin officersexamen, då såg Dunder mäkta vred ut,
blåste en lång stopp-signal i silverpipan, den senare
ett tecken till hans värdighet och rang ombord som
högbåtsman eller öfverskeppare, samt utbrast:
Ej duger jag, major, till att studera! Att taga
"höjden" blott jag kan i glasen. En lärd magister
skulle manövrera En sjuttitvåa? Slut med den
paschasen! Nej, hela "snurran" gick burdus till
botten, Det blef den säkra och bestämda lotten!
Den förträfflige, praktiske sjömannen, hvilken
enligt sam-tidas utsago höll »Dristigheten» till
väders så fin och glänsande, att intet skepp fanns i
Gustaf IILs stora flotta, som dermed kunde jemföras,
var ett hittebarn, som några sjömän en vacker dag
funnit liggande öfvergifvet i en båt vid stranden
af »Trossön», ungefär vid den plats inom Carlskrona
kongliga skeppsvarf, hvarest »Dristigheten» sedermera
byggdes och gick af stapeln, för att såsom en af
den odödlige Chapmans vackraste skapelser blifva så
ryktbar bland svenska flottans ekvallar. Den lille
ettårige pilten blef halfdöd buren i land samt genom
några medlidsamma officerares välvilja lemnad att
*) Daggen ombord.
på deras bekostnad vårdas i en fattig repslagares hus.
Sjelf berättade Dunder härom:
Lik Moses uti vassen, man fann mig i en båt
Till hälften fylld med vatten och nära gången åt.
Man skrek på himlens under,
Man ropade och svor,
Man kallade mig - Dunder!
Jag växte till, blef stor.
Hvilken märkvärdig öfverensstämmelse forefanns
ej med afseende på barndomsöden emellan Johan af
Puke, den blifvande excellensen, general-amiralen,
serafimer-riddaren och grefven, samt Johan Dunder, den
blifvande högbåtsmannen och veteranen! Båda utan all
föräldravård, blefvo ifrån spädaste barndomen, lika
tvenne små . vilsekomna fåglar, upptagna i fattigmans
hydda och knappast hade de små vingarna börjat att få
fjun, förrän de flaxande lyftes i höjden för att öfver
hafven föra sina egare ut i den stora vida verlden.
En dag förr än den der färden tog sin början möttes
tvenne matfriska, rödkindade och pigga pojkar på
en af Carlskronas gator. Det var tvenne lejonungar,
hvilka först »glodde» på hvarandra och sedan visade
tänderna, samt slutade med att kringklappa hvarandra.
Man gaf hvarandra fulla, glatta laget Med dubbelt
skarpt, ja riktigt sköna smällar. Men lika goda på
det hela taget, De stodo fasta såsom Nordens hällar.
Striden slutades på gammalt nordiskt vikingavis,
d. v. s. de båda kämparne räckte hvarandra handen
och ingingo ett trofast fostbrödralag.
»Hvad heter du?» frågade den ene af pysarne. Den
frågande var en knubbig undersätsig pojke med stort
hufvud, tjockt svart hår och lifliga bruna ögon.
»Johan Dunder!» ljöd svaret-, »men hvad
heter du?»
»Johan Puke, du-, men hvad gör du om dagarna?»
»Jag metar fisk, drar hjulet åt en repslagare och
klättrar i riggen på fartygen vid Borgmästarebron;
men hvad tar du dig till?»
»Jag säljer svafvelstickor åt min fosterfar, den
gamle skepparen, och för resten gör jag liksom du,
jag äntrar i fartygens tackling, men ombord på de
stora örlogsskeppen hvilka ligga i laget på kongliga
skeppsvarfvet; jag klarar redan vimpeln på toppen,
och det, du! ombord på det stora limeskeppet Äran.»
Dunder såg med beundran och förvåning på sin kamrat.
»Då är du en riktig huggare och mycket värre än jag,
som blott hunnit upp till bramsalningen på skeppare
Höglanders skonert."
»Ja, si du förstår att jag skall bli amiral med tiden
och derför klifver jag redan nu högt i vädret,»
»Du?»
»Ja, just jag, du! Muckar du, så börja vi på nytt;
och då skall du få erfara, att jag har riktiga
amiralnäfvar.»
»Svafvelstickspys!»
»Metmask!»
De båda pojkarne skildes åt för att blifva
vinddrifvare hvar och en på sitt håll. När de åter
råkades var »svafvel-stickspysen» blifven major i
svenska flottan, riddare af svärdsorden och franska
orden pour le mérite, och »metmasken» .- sedan han i
åratal plöjt hafvet så på örlogs- som handelsfartyg -
underskeppare i den svenska marinen.
Det var på halfdäcket af fregatten »Fröja», hvilken
Puke som chef kommenderade i det år 1788 utbrutna
kriget emellan Sverige och Byssland, som de båda
vännerna från gatan återsågo hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
