Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blommor och kärlek. (Fritt efter danskan.) Fr- - Också en affälling - Den lilla kloka fågeln. Efter franskan. - För Familj-Journalen af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ooh kärlok*
(Fritt efter danskan.)
L var liten blomma har jag kär:
in kyss jag åt den späda skänker. Men rosen ändå
skönast är; På henne helst min blick sig sänker.
Guds jord är herrlig, ljus och
Naturens prakt mitt öga tjusar.
Du är likväl, o hulda kön!
Den makt, som mest min själ berusar.
En mö jag främst min hyllning ger: Det är en flicka
utan like. När hon på mig med ömhet ser, Jag drömmer
om. ett himmelrike.
Ja, till den sena åldrens år Må kärleken och rosen
hyllas! Med rosor kransar jag mitt hår, Af kärlek
skall mitt hjerta fyllas,
ön affälling.
^orta! De hafva gått till de stora jagtmarker,
hvarifrån ingen återvänder - och ingen är mer, som
ersätter de röda krigarnes tomma plats. Ingen stor
höfding träder mera upp att svänga sin toma-hawk för
de förtrycktas sak, att höja som. fordom det gälla
krigsropet, som var blekansigtenas död.
Arma rödskinn, det är icke den onde anden, som gifver
edra vedersakare makten, som tränger tillsammans
edra gränser och ej ens unnar eder ett knappt och
bekymmersamt uppehälle. Det är civilisationens,
det är naturens egen lag-, emedan den menniska som
icke arbetar, dukar under för den som arbetar; emedan
lagarna i striden för tillvaron finna sin tillämpning
äfven när det handlar om menniskoslägtet.
Hvad skulle de väl säga, edra gamla tappra sachems,
der de sitta i sina grafvar, om de finge se en af sina
ättlingar i den dr äg t som Winnemuka bär; om deras
irrande andar kunde vända tillbaka till skådeplatserna
för deras strider och segrar, der nu främlingar hugga
och bränna skogarna, uppföra stora boningshus, bryta
jorden och med sina frustande jernhästar jaga fram
öfver prai-rien, hvars jungfruliga mark förr endast
rördes af indianens lätta moccasin och mot hvars klara
himmel blott sågs den tunna, ljusblå röken från någon
anspråkslös wigwam.
Men Winnemuka tar saken på sitt vis, och tiden sådan
den är. Han kan icke inse att verlden är så på sned
och än mindre att han är bestämd att vrida den rätt
igen. Han har tagit blekansigtenas vanor till godo
och vunnit derpå. För
Winnemuka.
öfrigt är han en sachem af rödaste blod, en
höfding för pah-yuternas, stam och har på sin
tid uppstämt. krigssången mot orm-indianer och
omahas. Nu har han. ;slagit sig i ro och hvilar
ganska ,-sorgfritt på sina lagrar. En smula
fåfänga förmår honom att då och -då uppträda bland
amerikanarne i sin höfdingadrägt; den är verkligen ett
vackert prof på mili-täriskt koketteri och indiansk
värdighet. Ansigtet är tatueradt med röd krigarefärg,
håret är deladt på indianvis och faller på båda sidor
öfver det galonerade bröstet; hjessan prydes af ett
ply-mage, som skulle göra heder åt en uniform-vurms
uppfinningsförmåga och de små tecknen på bröstet
blänka så stolt som hederslegionen på en fransk
kaptens vapenrock. I näsan bär han instucket ett
ben af en kalkontupp, som symboliserar hans krigiska
egenskaper; sjelf påstår han .-att det besparar honom
bruket ;af näsduk, och således* fyller den dubbla
uppgiften att pryda och gagna.
Det bästa af allt är att vår vän Winnemuka icke
betraktar sig såsom någon tragisk hjelte med
skyldighet att föra ett oroligt lif och slutligen
stupa på den stora krigsvägen. Visst icke! han är en
»glad fysik» med ett godt öga till flaskan och lika
huld blick för sitt eget kära Jag, som han låtit af
taga i fotografi och mot skälig betalning erbjuder
Wadsworth på Pacific-jernbanan. - en resande kom i
besittning af
resande, som passera
På så sätt var det som
den fotografi, efter hvilken ofvanstående egendomliga
porträtt
är tecknadt.
I>on lilla kloka
Efter franskan. - För Familj-Journalen af W.
£et var en gång en mycket snål och elak man,
som mången a’ välan det, men han var rik som få!
Han köpte sig ett stort slott med en stor trädgård,
full af träd och blommor och genom hvilken en å
slingrade sig
som ett blått band, och många vackra vattenfåglar,
ljusgråa måsar, svanor, både svarta och hvita,
ejdergäss och brokiga ankor simmade . der, och i
träden sjöngo alla möjliga slags fåglar, men ingen
öfvergick en liten fågel, mindre än en tätting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
