Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. II. Spisstolpen från Kullands gård. C. J. Bergman - En furstlig målare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
»Men hvarest finnes denna spisstolpe nu?» - frågade
med en fornforskares och dertill en gotlännings lätt
förklarliga vemod den lärde professor Carl Säve år
1859 i sina »Gutniska urkunder», sidan 79.
Forntidssaker, liksom libeller och bref, »habent sua
f äta» - hafva sina underliga öden.
En vacker dag år 1859 - samma år, vid hvars början
professor Säve hade gjort nyss anförda fråga -
hände sig, att i Paris en svensk resande, artisten
N. M. Mandelgren, i en bod, der gamla saker af jern,
stål och koppar, m. m., voro till salu, fick se
en åttkantig, med krok upptill försedd jern-stång,
på hvars sidor nordiska runor voro inslagna. Liksom
andra samlare brukade han på lediga stunder i dylika
bodar speja efter gamla vapen och smycken. Runskriften
å jern-stången ådrog sig hans lifliga uppmärksamhet:
han gjorde en kalkering deraf, efterfrågade priset,
och skickade, i följd af en lycklig ingifvelse, det
kalkerade aftrycket till professor Säve i Upsala,
jemte förfrågan, om jernstången vore värd de 40
francs, som jernkrammånglaren begärde.
Brefvet kom lyckligen till Upsala, och professor
Säve hade ej läst många ord af runskriften förr
än han, till sin utomordentliga öfverraskning och
glädje, fann, att den af Mandelgren påträffade
jernstången var den bekanta, för nära 40 år sedan
spårlöst, såsom man trodde, bortkomna spisstolpen
från Kullan ds på hans fäderneö Gotland. Jemte många
tacksägelser skref han till M., att genast inköpa den
rara runstolpen. Detta skedde, och en annan svensk
resande, en Upsala-magister och en af Säves lärjungar,
friherre Cederström, förde nitiskt och troget till
Säve deri besvärligt tunga antiqviteten.
Professor Säve förärade den till Elementarläroverkets
i Visby samlingar. Efter hvarjehanda irrfärder,
öfver haf och land, befinner den sig således åter på
gotländsk grund.
Ifrågavarande spisstolpe af jern är l aln 20l/2 tum
lång, till tre fjerdedelar af sin längd åttkantig,
och hvarannan af de åtta sidorna är något bredare. På
dessa bredare sidor finnes runskriften: endast ett
enda ord, som inne i meningen blifvit uteglömdt,
har fått sin plats och blifvit, såsom man säger,
»öfverskrifvet» på en af de smala sidorna. Till
sin öfversta fjerdedel är stolpen rund och ihålig:
denna del består nemligen af ett på en senare tid -
troligen vid någon förändring och upphöjning af
spiselns öfverbyggnad - tillsvetsadt stycke af
en bösspipa. Stolpens tvärlinie är i öfra ändan l
tum, och i nedra vidpass l1/^-, nedtill och under
runskriften har stolpen tvenne upphöjda, smala bälten
(mellan hvilka den s. k. »grytvinden» var fästad),
och upptill, öfver in-
skriften, har den en vanlig krok (för att derpå hänga
»gryt-krokarna» m. m.).
Inskriften, utförd i vackra och tydliga runor,
är följande:
X BOTMUNDR : KULLANS : HAN : LIT : GERBA : HILA: MUR :
VERK : OK : SIALF : GERDE : TRRI: VIRK : STUFU : OK:
SUMAR : HUS : TA VAR : H : SUNUDAHR : OK : K : BRIM:
STAFR: I: TRETANDO : RADO: OK: LYFTHADIS : A: SANTA:
SIMIIUTE : AFTON MARKIT : HIT : HUSTRUN
Det är: Botmund Kullands han lät göra hela murverket
och sjelf gjorde (han) träverket till stugan och (ett)
sommarhus. Då var (runan) H söndagsbokstaf och (runan)
K prim-staf i trettonde raden. Och (arbetet) lyktades
på Sankt Simons (och) Judas’ afton (d. v. s. den 28
Oktober 1487). Margareta het hustrun. -
Sjöborg har öfversatt »BOTMUNDR KULLANS» med
»Gotlänningen Botmund». Han visste troligen icke, att
den gård, der Hilfeling köpt stolpen, heter Kullands,
och att Gotlands-bonden efter sitt och sin faders
dopnamn sätter hemmanets namn (det sistnämda vanligen
i genitiv), t. ex. Båtel Zakrisson Nygårds. -
Den med inslagna runor tecknade inskriften har
icke egentligen någon historisk märkvärdighet; men
den visar, att runskrift begagnades af allmogen så
sent som mot slutet af 1400-talet. Den är märklig
derför, att den, liksom flere andra, i detta
hänseende egendomliga gotländska runinskrifter,
har tiden utsatt, då den händelse inträffade,
om hvilken minnesmärket skulle erinra. På denna
stolpe finna vi en helt och hållet enskild och -
i ordets fullaste mening - huslig anteckning. Den
framställer i gammaldags enkelhet en hvardagshistoria
om en idog nybyggare, hvilken, sedan andra verkställt
murningen, sjelf gjorde timmerarbetet på sin stuga
och sitt sommarhus. Han utsatte omständligt året
och dagen, då han, på senhösten, fick sin byggnad i
ordning. Och denna minnesskrift om sin arbetsflit
satte han i medelpunkten af det nya hemmet, vid
eldstaden, vid »den heliga härden» (»sanctus focusvj,
såsom de romerska skalderna kallade den. Men i denna
hvardagshistoria framskymtar dock ett högtidsdrag:
i den utförliga inskriften gömde Botmund det bästa
till sist, ty i sjelfva slutet satte han namnet på
den, sorn delade hans mödor, som bakade hans bröd,
som vid spiseln fullgjorde en husmoders stilla kall,
och som skänkte hans hem glädje och frid. Och vackert,
betydelsefullt’var det namn *) hon bar.
»Margareta het hustrun.»
*) Grekiska ordet "margaritis", på latin "margarita",
betyder: perla, äfven ett slags ädelsten, hvars
värde var tre gånger större än det renaste gulds. -
Margareta (från AntiocMa) är ett af katolska kyrkans
helgon. - På runstenarna förekommer samma namn
under formerna: "Markit", "Marldta", "Margaret!" och
"Margreti".
O. J. Bergman.
E!ix
konstnär, från hvilken originalet till vår med tigrar
kämpande noshörning förskrifver sig, har en gång förut
varit på tal i Svenska Familj-Journalen (Band. VI,
sid. 106). Emellertid tveka vi ej att ännu en gång
för hans räkning taga våra läsares uppmärksamhet i
anspråk. Den omständigheten att han är af gammalt
furstligt blod och leder sitt stamträd genom minst
tjugo generationer är icke hvad som drager oss
till honom, utan egendomligheten af hans härkomst,
den race, han tillhör. Ralulen (furste) Saleh är
nemligen en javanesare, således en malaj. Hans vagga
stod på den herrliga, holländarne tillhöriga 0115
der växte den unge prinsen upp i palmernas skugga,
i den underbaraste tropiska natur, och omgifven af
äkta österländsk prakt.
Men ur det yppiga lif, hvari han likt så mången annan
österländsk furste skulle ha försoffats, rycktes
han af den nederländska regeringen. Hon skickade den
begåfvade ynglingen till Holland, och här utvecklade
han en förvånande mängd talanger, så att han lemnade
många af sina hvita studentkamrater bakom sig.
målare.
I den lilla brungula kroppen med det skrumpna
malaj-hufvudet och det sträfva kolsvarta håret
bodde en kraftfull själ. Prins Saleh visade till
att börja med en utomordentlig fallenhet för språk,
och utom holländskan, hade han snart lärt både tyska
och franska. Men framför allt utvecklade han sina
konstnärliga anlag, och då han, efter att ha vacklat
mellan musik och målning, beslöt sig för den senare
konstarten, blef han en målare, åtminstone så god
som mängden af medelmåttor. I hans speciella genre
deremot, i framställningen af asiatiska jagt- och
landskapsscener står han oöfverträffad.
Saleh besökte Europas hufvudstäder; hans furstliga
rang förskaffade honom tillträde till alla hof, och
hans konstnärliga begåfning förde honom tillsammans
med skriftställare och lärde. Randen Saleh var på
fyrtiotalet en mycket känd personlighet i mellersta
Europa, och i Paris blef han 1843 bekant och vän
med Eugene Sue, som då arbetade på »Den Vandrande
Juden» och - såsom allmänt antages - valde Saleh
till förebild för sin »österländske furste», en af
de mest fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
