Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Några bilder från Petersburg och Moskwa. K. W.
- Från Hardanger
- Majqväde. B-r.
- Millfords äfventyr. Originalberättelse för Svenska Familj-Journalen af Aldebaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deröfver den förgyllda lökformiga kupolen. Efter att
upprepade gånger hafva störtat från sin höjd och dervid
begrafvit en del af sin massa i jorden, hvilar nu, på marken vid
tornets fot, den bekanta jätteklockan, den största i verlden.
Dess höjd är 19 engelska fot, dess omkrets 60 fot och tjocklek
2 fot. Vigten är 444,000 skålpund. Uppe i tornet
finnas 34 klockor af olika storlek; den största af dem
uppväger fem gånger den ryktbara klockan i Erfurt och fyra
gånger den i Rouen. Det skall vara af en förunderlig verkan,
då i påskhelgen alla dessa klockor på en gång ljuda. Kapellet
nederst i tornet är helgadt åt Nikolaus, giftasvuxna unga flickors
beskyddare. Slutligen återstår oss nu att stiga upp i tornet
för att derifrån med en afskedsblick omfatta hela detta
vidsträckta panorama, enligt sammanstämmande vittnesbörd ett
af de mest storartade och egendomliga man någonstädes i
verlden kan se.
K. W.
*
Från Hardanger.
Vår illustration (sid. 152) förflyttar oss till en af vårt
grannlands naturskönaste trakter, till det beprisade
Hardanger. »»Solen stod högt ännu; hennes bländande
glans dämpades af den stigande dimman och hennes
strålar goto en glödande rikedom af ljus och färg öfver
landskapet och öfver fjordens glatta spegel, som i brokig
mångfald återspeglade strandens granar, ljusgröna ängar,
mossiga stenar och klippor, kala berg och snöbetäckta fjell.
Men som ett strålande diadem omgåfvo gletscherna bergets
panna.» Så skildrar Asbjörnsen en sommarafton i denna
trakt af Norge. Det är ett skönt stycke jord, detta
Hardanger – och bland dess dalar och fjell lefver ett kraftigt
och idogt folk.
Vi se framför oss en vacker scen ur detta folks lif.
Det ar återigen det gamla themat: »Han» och »hon», båda
»smukke», båda unga! »Hvad de der båda ha’ att säga
hvarandra, det kan man då se utan text», så torde lite hvar af
läsarne mena, och deri ha de tvifvelsutan rätt. Vi vilja
således icke förråda mera än att vår sköna är en »sæterjente»,
en bonddotter eller »budeje». Motivet för scenen är: ett
afsked. Gossen, han stannar nere i bygden, men flickan står
på vandring till fjells, till sätern, många mil från byn, der
hon får stanna hela sommaren, ensam med sina kor i skogen
och ensam i den torftiga stugan uppe under fjellet. Vi skola
hoppas likväl att vägen ej blir kärleken för lång, och att
gossen då och då besöker sin vackra tös uppe i sätern.
*
Majqväde.
Som gäst från söderns länder
Har våren kommit åter
Till nordens land, det snöbetäckta kalla.
Han Bore återsänder
Till nordens pol och låter
Till lif och sällhet väcka väsen alla.
Nu bäckens bojor falla,
Nu träd och blommor grönska;
Med ljuf och klangfull tunga
I skogen fåglar sjunga
Och täfla om, välkommen våren önska.
Pånyttföda hela jorden
Af vårvinds milda andedrägt är vorden.
En stund i vårens dagar,
Mer värd än andra tusen,
Gå, njut den i den herrliga naturen!
Se, huru fjäriln jagar
Allt efter nektarrusen,
Och örnen sväfvar, högt mot himlen buren.
För växterna och djuren
För haf och floder vinden
Sitt qväde festligt spelar,
Åt allt han helsa delar
Och smeker dig så vänligt uppå kinden,
Och genom gräsen susar,
Och deras yta i små vågor krusar.
Ack, huru skönt är lifvet!
Hur jublar liten lärka,
Sitt hjertas fröjd hon mäktar ej betvinga.
Nu himlen ljus har blifvit
Och jordens frukter stärka;
Derför dess toner högt inot himlen klinga.
Väl är dess offer ringa,
Men mera tacksamt ingen
Sin lofsång kan upphöja,
Ej mera glädje röja,
Än hon med glada stämman, snabba vingen:
Hon tycks just vilja visa
För dig, o men’ska, hur du Gud bör prisa.
Och kunde du se’n höra
Hvad englaspråk de tala,
De blommor små, som stå så blygt i dalen!
O, då helt visst ditt öra
De skulle ljuft hugsvala
De oskuldsfulla, rena blomstertalen.
Upplyft högt öfver qvalen
Af jordelifvets gåta,
Du skulle friden finna,
All olust ofvervinna
Och glömma allt och älska och förlåta.
Ja, när du sörjer, klagar,
Mins alltid vårens korta, glada dagar.
B–r.
*
Millfords äfventyr.
Originalberättelse, för Svenska Familj-Journalen af Aldebaran.
Mild och ljum sänkte sig natten öfver Indiens
grönskande fält; berusande vällukter, som uppstego från
tusentals blommor, mättade den af nattens svalka
uppfriskade luften. Månen höjde sig på det mörkblå
himlahvalfvet och göt sitt silfver öfver Sirmoors tjusande dalar,
hvars hufvudstad, det sköna Nahun, med sina glänsande
minareter och sitt palats midt ibland den friskaste grönska,
liknade en diamant, omgifven af smaragder.
I Nahuns palats låg dess rajah och drömde,
Dock icke om bragder, om jagter och strid,
Nej, svårmodigt leende, bägarn han tömde
Med läkedryck, bjuden af knäböjd numid.
I månader långa en gnagande smärta
Har brutit den indiske herrskarens makt:
Den härrörde visst från ett fel i hans hjerta,
Så hade de visaste magerna sagt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0157.html
