Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Millfords äfventyr. Originalberättelse för Svenska Familj-Journalen af Aldebaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
Då Zohak slutat sin hemska spådom, hvilken han
med dundrande röst uttalat, kastade han sig åt
sidan och försvann. En djup tystnad herrskade några
ögonblick bland de qvar-varande; slutligen bröts den
af Millford.
»Furste af Sirmoor», sade han, »denne mari är en
bedragare, och det var just i rätta ögonblicket du
vägrade att dricka denna bägare, som innehöll ett
dödande gift Se på dessa blommor; de äro svartblå
och vissnade derför att jag tömde den förra bägarens
innehåll öfver dem. Tag nu dessa små kulor, svälj
dem långsamt en och en; de innehålla ett verksamt
motgift. Inom kort tid skall du känna dig bättre. Jag
vill nu tillaga en lugnande nattdryck åt dig.»
»Hörde du magerns spådom?» frågade rajah Mirza
Nameh, i det han mottog pillerna och skarpt fixerade
Millford.
»Ja, rajah!»
»Båda skulle vi rifvas af tigrar, och sedan skulle
jag taga ditt hufvud; sade han ej så?» frågade rajahn.
»Han sade, rajah, att du skulle få mitt hutvud;
men jag ämnar ej gifva dig det», svarade Millford.
»Hvad skulle hindra mig att taga ditt hufvud nu
genast?»
»Mitt lif står i Gruds, den mildes och barmhertiges
hand, *) och utan hans vilja kan du ej kröka ett hår
på mitt hufvud», sade Millford allvarsamt.
»Om dessa, kulor, som jag håller i min hand, vore
ett ögonblickligt dödande gift, skulle jag ej kunna
skada dig, och magerns spådom ej gå i fullbordan.»
»Du har rätt, rajah, och dock hafva dessa små kulor
redan nära nog kostat mitt lif . ...»
Millford blef nu afbruten af Ali, hvilken, knäböjande
för rajahn, upprullade den blodiga gördeln och derur
framtog den af honom dödade lönnmördarens hufvud. I
lifliga färger skildrade slafven öfverrumplingen
och berättade att han i den anfallande igenkänt
Zohaks tjenare.
»Låt sätta detta hufvud öfver stadsporten, och säg
till, att en man af min lifvakt hela dagen utropar:
Så straffar rajah Mirza Nameh den olydige», sade
fursten, betraktande ömsom det blodiga hufvudet och
ömsom kulorna, som han hade i handen.
»Skynda dig, rajah, tiden flyr», sade läkaren.
Hastigt smög sig en liten förtjusande hand i förening
med en rund, välbildad arm fram till rajahns öppna
hand. fattade några af pillerna och förde dem till
furstens läppar. Ett matt leende krusade dessa då de
öppnade sig, och snart försvann den ena efter den
andra af dessa kulor, hvilka, doftande af ambra,
dock iunehöllo ett gift, dödande liksom det förra,
men efter intagandet af detta verkande som ett motgift
och återgifvande helsa och krafter. När pillerna
intagits räckte Millford den färdiga drycken till
rajahn, sägande:
»Se här en nattdryck, af hvilken ni skall befinna er
väl, och redan i morgon känna lindring i plågorna.»
Med dessa ord aflägsnade han sig, åtföljd af Ali,
och lemnade rajahn l sin väktarinnas, den sköna
Hindas vård.
Omkring åtta månader efter ofvannämda afton befunno
sig rajahn af Sirmoor och m:r Millford båda sittande
på samma divan inbegripna uti ett vigtigt samtal,
och med välbehag rökande ur hvar sin nargihlé. *)
Rajahn tycktes begrundande af höra den engelska
läkaren, hvilken numera skulle varit ganska svår
att igenkänna som europé; ty i den fullkomligt
Österländska drägten och med det af solen brynta
anletet liknade han ingalunda ett barn af Albions
dimmiga ö. Orsaken till den stora förtrolighet,
som tydligen syntes vara rådande mellan fursten och
Millford, var icke allenast att den senare återställt
rajahn från sjukdomen och räddat honom från att dö af
gift, samt att han, med tillhjelp af Ali och Hinda,
afslöjat Zohaks och Mirzas styfmoder, sultaninnans,
förrädiska anslag, utan äfven den stora aktning
rajahn började hysa för Millfords upphöjda karakter
och djupa förstånd. Frukterna häraf visade sig så
väl i förvaltningen af rajahns
enskilda affärer som äfven i hela Sirmoors
administration. Allt hade förändrats till sin
fördel. Stora, förut öde fält, voro nu planterade
med indigo och andra nyttiga växter, vägar anlagda,
brunnar gräfda och mera dylikt. Rajahn värderade
nu sin läkare så som alldeles omistlig och hyste
verklig vänskap för den förståndige mannen. Alla dessa
förändringar hade, på Millfords inrådan, anbefallts
af rajah Mirza Nameh sjelf, hvilken nu ville göra
Millford till sin första visir.
Emellertid hade fursten på senare tiden synts ömsom
bedröfvad och tankfull, utan att engelsmannen. förr
än i dag kunnat ana orsaken, men nu hade han
uppsnappat en förfärlig hemlighet, som förklarade
för honom allt. Indiens slafvar ämnade, så hviskadé
ryktet, på ett gifvet tecken plötsligt afkasta
sina bojor. Lotusblomman hade gått ur hand i hand,
bebådande ett allmänt blodbad, som skulle fortfara
ända till dess Englands välde i Indien vore slut.
Nyligen hade Millford, under det rajah Mirza Nameh
samtalade med honom om hvar dagliga ämnen, helt
hastigt vändt sig till rajahn med de orden:
»Rajah! du har alltid följt mina råd, och du har, som
du sjelf sagt, funnit dem nyttiga. Ditt land börjar
redan gifva dig inkomster, hvilka du förut ej anat;
din krigshär är i utmärkt skick; dina undersåter äro
friare och lyckligare än i andra indiska furstars
länder; säg mig, ville du förstöra allt detta i
ett ögonblick?»
»Ingalunda, vid mitt lif, ingalunda», svarade rajahn
mörk.
»Nåväl, rajah! men du har dock för några dagar sedan
emottagit lotusblomman och kanhända redan afgifvit
löften vid densamma, hvilka skola störta dig i en
afgrund, värre än Gehennas hålor.»
»Olycklige», ropade rajahn uppspringande, »du vet då
något, som ingen af din stam vet!» Hastigt tystnade
han en minut, hvarefter hau, blickande på Millford,
upprepade magerns ord:
"Men dunkel är skriften: Förr’n rajahn har stigit I
kyliga griften, Ditt hufvud han fått."
»Så, så sade bedragaren; men sätt dig nu och lugna
dina sinnen, så kunna vi samtala med förstånd om den
sannolika utgången af detta dåraktiga företag»»,
yttrade Millford, utan att låtsa om rajahns
öfverraskning och vrede.
»Då du nu vet och hör, att jag är uuderkunnig om
denna sammansvärjning, bör du äfven förstå, att de
flesta af mina landsmän också hafva kännedom derom;
och du vet äfven, öfver hvilka oerhörda stridskrafter
England kan förfoga. Tänk dig hvilken flotta! hvilket
antal kanoner! hvilken armé! Och du skall finna att,
äfven om upproret skulle hafva framgång under den
första förskräckelsen, så måste dock slutligen segern
blifva på engelsmännens sida.»
Då nu rajahn satte sig ned och började lyssna till
Millfords tal, uppsteg denne, ställde sig midt framför
fursten och uppdrog i glödande färger alla de olyckor,
som skulle drabba hans land, folk och till och med
religion, om han förenade sig med de upproriske. Han
utvecklade äfven för rajah Mirza alla de fördelar,
hans neutralitet skulle medföra, på samma gång han
nedslog alla hans förhoppningar om upprorets framgång.
På detta sätt bearbetad af Millford och äfven af den
sköna Hinda, undandrog sig fursten af Sirmoor hvarje
deltagande uti det snart upplågande upproret. Då Delhi
den 11 Maj fallit och underrättelsen derom nådde
Nahun, råkade hela staden i rörelse, och tvenne
stackars judar blefvo genast offer för folkets
raseri. Morgonen derpå lät rajah Mirza Nameh, i
spetsen för sin lifvakt, afskära hufvudena på fyra af
mördarne och uppsätta dessa öfver stadsporten till
straff, icke för att de mördat judarna, utan derför
att de gått rajahns rättvisa i förväg. Härefter vidtog
han storartade åtgärder för att sätta sin krigshär
i stridsfärdigt skick, och alla uppmaningar från de
andra upproriska furstarna att förena sig med dem
*) Alla kapitel i Koran börja med: "I Guds, den
mildes och barmhertiges namn." Indiens rajahs och
förnäme sätta stort värde på sentenser ur Koran. -
**) Indisk tobakspipa, der röken afkyles genom vatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
