Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kairos dansande och tjutande dervischer - Georg von Döbelns monument vid Umeå. Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
verlden. Så snart nemligen någon af sjelfplågarne
hotade att störta under sina marter, så sköt sig
sheikhen - jag finner intet annat uttryck - liksom
drifven magnetiskt framåt, till den lidande, lade
mildt sin hand på honom, öppnade ögonlocken och
betraktade honom med oändligt vemod. Denne ryckte
då till, och liksom i ett nu Öfverströmmad af en
osynlig kraft, bemannade han sig för att fortsätta sin
hemska sysselsättning, hemsk i ordets fulla mening, ty
ännu snabbare, ännu krampaktigare blefvo rörelserna;
klädtrasorna sleto sig från kroppen på de tjutande,
de marterade lungornas hörbara arbete, de raglande
rörelserna, de ur obegripliga röstregister tagna
tonerna, allt detta bildade en fruktansvärd ensemble,
som ändade med ett enda skarpt, missljudande skri.
Scheikhen yttrade, plötsligt lugn, liksom i samtalston
några ord till de yngre, hvarpå dessa vördnadsfullt
kysste hans händer. Snart satt hela sällskapet
inbegripet i samtal eller lyssnande på scheikhens
läror, medan denne drack sitt kaffe. Jag deremot
skyndade, på det djupaste uppskakad, hem och kunde
icke bli qvitt den fasa som gripit mig, förrän jag
tillfredsställt det inre behof jag kände att kasta
denna skildring på papperet. Två timmar derefter satt
jag, midt i den elegantaste europeiska societet, i det
strålande operahuset och beundrade en spansk dansös
i balletten »Brahma» och den franske operasångaren
Naudin i »Rigoletto». Scenerier och uppträden äro,
som man finner, skarpt kontrasterande i den afrikanska
kalifstaden.
Greo:rg° vem Döbelns
platser, der en flerhundraårig historia tränger
|J sig tillsamman och afslutas. En sådan plats är Umeå
i historien om Sveriges förening med Finland. I dess
nejder utkämpades de sista för oss nesliga striderna,
på dess kyrkplan uppfördes den gripande slutscenen
i det omvexlings-rika historiska dramat.
Uppränningen i detta drama hade en religiös
utgångspunkt. Erik den Heliges tåg till Finland
1157 var ett korståg. Kristendomen planterades
denna tid med svärdet. Så lades hvad man kallat det
egentliga Finland, det vestra eller syd-vestra,
till Sverige. Härtill fogade Birger Jarl 1249
det mellersta eller Tavasternas land och Torkel
Knutson 1293 och 1300 det östra eller Karelen. Så
hade emellertid Sverige kommit i den för framtiden
ödesdigra beröringen med det ännu inom sig splittrade
och kämpande Ryssland, som likväl, af en stark hand
en gång sammanfördt till en enhet och ordnadt,
egde inom sig alla tillgångar, som göra en stat
stor och mäktig. Det jemförelsevis folkfattiga och
då ännu med materiella hjelpkällor, så långt man
visste det, sparsamt försedda Sverige kunde endast
genom tillfälligtvis gynsamma omständigheter och en
hos befolkningen medfödd intelligent och moralisk
kraft, framkallad af stora konungar och snillets män,
tillkämpa sig en ÖfVergående storhet, men tillräcklig
för ett odödligt minne. Den begynnande striden mellan
de om väldet i Finland och Östersjöprovinserna och
dermed om väldet i norden täflande staterna kunde
alltså, i afseende på sin slutliga utgång, i längden
ej blifva tvifvelaktig. Finland blef emellertid helt
naturligt ett af de täflande makternas förnämsta
slagfält. Det har varit det i århundraden. Dess
jord har druckit ymnigt blod från trenne kämpande
folk. Framgång och nederlag, lycka och olycka hafva
vexlat. Stundom hafva de förenade folken, svenskar och
finnar, ryckt segrande djupt in i hjertat af Ryssland,
haft detta lands öde i sina händer, under det en annan
tid Rysslands barbariska massor Öfver-svämmat, ej
blott delar, nej! hela Finland, plundrande, härjande,
brännande, och lemnat snart sagdt en ödemark efter
sig. Lidandet har drifvit folkets tålamod och trohet
till ytterlighetens gräns, men det har bestått
profvet, ty seghet, tålighet och kraft höra till
detta folks mest egendomliga karaktersdrag.
Men har Finland lidit med och för Sverige, så har
det ock delat dess segrar, dess ära. Dess krigare ha
räknats till kärnan af våra härar på det nordliga och
mellersta Europas slagfält. Segerns materiella vinst
har ej alltid tillfallit Finland, ty krigets store
sammanförde merendels sina eröfrade skatter i Sverige,
men den högre odlingens frukter kommo äfven Finland
till godo. Det är den skatt, hvarmed Sverige köpte
eller betalade finskt blod, finskt offer för sin ära,
sitt väl och Finlands. Den har haft, den skall hafva
sitt oförstörbara värde.
I historien om ordnandet af Finlands inre
angelägenheter och omnämda odling intaga några af
Sveriges konungar och
vid. Umeå.
störste män en företrädesvis framstående plats. De
äro Gustaf Vasa, Carl IX, Gustaf II Adolf,
Axel Oxenstjerna och Per Brahe d. y. Ingen finsk
historieskrifvare, så ohistoriskt han än må ställa sig
på nutidens ståndpunkt, för att bedöma eller fördöma
det längesedan förflutna, skall kunna förneka dessa
mäns förtjenster om Finland. Äfven den mest ensidige
»fennoman» skall sanningsenligt teckna i synnerhet
Per Brahes verksamhet och hjerta för det land, hvars
välsignelse han blef. »I grefvens tid» har sedan dess
blifvit ett ordspråk i Finland som i Sverige. Det
skall lefva äfven då man ej mer känner dess upphof.
Med Carl XILs hjeltenamn är förbundet minnet af
Finlands största lidanden och längst dröjande
olycksdagar. Den »stora ofreden» går som en blodig
strimma eller som en allt härjande eldslåga genom den
tidens historia. Nu först väcktes tanken, ja! önskan,
att skiljas från Sverige, som synbarligen ej hade makt
att försvara sin besittning på andra sidan hafvet. Det
så kallade »Hatt»-partiets obetänksamt och öfvermodigt
började olyckliga krig med Ryssland 1741-42 gaf denna
tanke en ny näring. Länge underblåst af ryska intriger
tog den kropp och blef handling i Anjåla-förbundet
1788, som ej tvekade att bringa förderf öfver sin
laglige konung. Finlands nyaste historieskrifvare
*), som med sina obestridliga förtjenster förenar
en ensidig partimans tvetydiga ära och hvars syfte
är genomskinligt, synes i öfverensstämmelse dermed
benägen att låta nämda förbunds hufvudman framstå,
icke som förrädare, förbrytare, utan som finskt f
österländske hjeltar, som blefvo martyrer för en stor
fosterländsk sak. Också se vi en och annan af dem åter
framträda på skådebanan 1808Q och verksamt deltaga i
förberedelserna för den uppenbara våldsbragd, som,
under sken af, som det uppgafs, obehagligt tvång,
framkalladt af Napoleons hämdlystnad mot Sveriges
konung, dolde gammal lystnad efter ett land, hvars
besittning skulle betydligt öka Rysslands makt. Så
fingo Sveriges och Finlands folk uppbära straffet
för en despotisk och halsstarrig konungs oklokhet
och nyck. Det är icke första gången historien ger
folken denna lärdom. Men Finlands förlust blef icke
ohämnad. Gustaf Adolf störtades från tronen och drefs
för alltid med sia familj i landsflykt-, Sveriges
försvagande och Rysslands tillväxt i makt bidrogo
ock ej minst till Napoleons fall.
Men i Finlands försvar skördade Sveriges folk föga
eller ingen ära. Det finska folket öfverlemnades af
vår konung i det närmaste åt sig sjelft, medan skammen
blef vår och den jäsande harmens bägare fullbräddad
räcktes oss att tömma till botten. Men aldrig har
heller det finska folkets fosterlandskärlek, trohet
och mod lyst med en skönare glans. Det stod, som
skalden säger, »på knä kämpande bak skölden» af sitt
bröst och gaf verlden det stora föredömet af ett folk,
som kan förlora allt utom äran.
Vi behöfva ej här teckna ens hufvuddragen af Sveriges
sista strid 1808-9 med Ryssland, eller Finlands
hjeltemodiga
*) Yrjö KosUnen (G. Z. Forsman), Finlands historia,
Stockh. 1874. Den synpunkt, hvarur han betraktat
0>ch behandlat sitt lands historia, har på Långt
när ej vunnit odeladt bifall ens i Finland. Reins
Föreläsningar öfver Finlands historia, J-II
d., utgifna 13 ar förut, blotta en lika varm
fosterlandskärlek, men utan att nedsätta och förnärma
Sverige, som ock i minnet synes honom kärt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
