Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagan om Psyche. Efter Lucius Apulejus, af -g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
Nu tager Psyche mod till sig. Det är Ödets grymhet,
som gifver henne styrka; hon tager lampan och knifven
och glömmer helt och hållet sitt köns svaghet.
Men då lampan med sitt sken upplyste hennes äkta
sängs hemligheter, hvilken syn! Det huldaste,
det älskvärdaste af alla vidunder! Det är Cupido
sjelf, den vänaste guden! Der ligger han i sin
skönhet! Sjelfva lampan gläder sig vid hans åsyn
och blossar klarare, öfverglänsande den nyslipade,
helgerånande knifven.
Psyche blir förvånad öfver denna syn-, hon är
utom sig, hon bleknar och sjunker på knä; knifven
önskar hon gömd, men i sin egen barm; hon hade också
gjort det, om stålet icke af fruktan för en sådan
förbrytelse fallit ur hennes dumdristiga händer och
långt bort ifrån henne.
Änskönt nästan vanmäktig återkommer hon dock till
sig sjelf genom att betrakta det gudomliga ansigtets
skönhet. Hon såg det sköna doftande håret i behagliga
lockar omgifva det vackraste hufvud och bölja ned
omkring kinder som purpur och en hals som mjölk,
omstrålad af en glans, som till och med kom lampans
ljus att blekna. PurpurviDgar glänste på den flygtige
gudens skuldror, och änskönt de hvilade, voro dock
de mjuka dunen i en darrande rörelse och en lekande
oro. För öfrigt en kropp så fin, så fager, att den
fullkomligt var Venus, hans sköna moder, värdig.
Vid sängfoten ligga båge, koger och pilar, den mäktige
gudens välsignade vapen. Med nyfikna och lystna
blickar betraktar Psyche dessa saker; hon beundrar
sin mans vapen, tager en af pilarna ur kogret och
pröfvar spetsen med sina fina fingrar. Ännu darra
hennes lemmar; hon vidrör stålet starkare än hon vill,
och sårar sig, så att några små droppar rosenfärgad
blod bedugga hennes hand. Från detta ögonblick älskar
hon Amor; det är hennes egen skull, men utan att hon
vet det.
Med hvarje ögonblick blir denna kärlek starkare;
hon nedlutar sig öfver honom, betraktar honom länge
och med brinnande blickar, trycker sina läppar hårdt
mot hans och insuper vällust i långa drag. Hon darrar
för att han skall vakna för tidigt.
Men under det hon sålunda i sitt glädjerus förglömmer
allt omkring sig, låter den olycksaliga lampan,
antingen det nu var af ondska eller afund, eller
måhända ock af begär att beröra och liksom kyssa en
sådan kropp, en droppe af den brännande oljan stänka
på gudens högra skuldra.
Smärtan väcker guden, han far upp, och då han ser
huru trolöst Psyche brutit sitt löfte, flyr han, utan
att säga ett ord, ur den olyckliga qvinnans armar och
försvinner för hennes ögon. Väl griper Psyche honom
med begge händer vid ena foten och söker hålla honom
qvar; men han höjer den arma med sig i luften tills
hennes krafter försvinna och hon sjunker utmattad
till jorden.
Men den älskande guden var icke i stånd att lemna
henne som hon låg der på jorden. Han flög upp i
närmaste cypress och från dess höga topp talade han
i häftig rörelse sålunda till henne:
»Enfaldiga Psyche! Af kärlek till dig har jag
glömt min moders befallning, och i stället för att
efter hennes bud förena dig med den uslaste och
föraktligaste menniska, har jag sjelf blifvit din
älskare. Ja, jag vet det, jag var sjelf ännu mera
lättsinnig än du. Änskönt den skickligaste bågskytt,
har jag sjelf sårat mig med mina egna pilar och
gjort dig till min maka, och allt detta för att jag
skulle förekomma dig som ett vidunder, för att du
med en knif skulle vilja af skär a det hufvud, som
betraktade dig med sådana kärleksfulla ögon! Jag har
ofta bedt dig vara försigtig; jag har ofta gifvit dig
välmenta varningar. Men dessa vackra rådgifvarinnor
skola också snart få plikta för sitt beteende. Dock,
ditt straff vare endast min flykt!»
Då han sagt detta, höjde han sina vingar och försvann.
V.
Liggande på jorden, följde Psyche under gråt och
jemmer sin mans flykt så länge hennes öga kunde nå
honom. Men då
slutligen de vingade årorna undan dr ögo honom för
hennes blickar i det oändliga fjerran, sprang hon
upp och störtade sig i sin förtviflan från den branta
stranden i den närbelägna floden.
Dock, den milda floden, som ärade den gud, hvars
flamma har makt öfver sjelfva vattnet, skonade den
olyckliga och bar henne på oskadliga böljor till den
blombeklädda stranden.
På den höga flodstranden satt Pan, landtmännens gud,
och blåste på sin flöjt, omgifven af sina betande
getter. Den getfotade guden, som var underrättad
om Psyches olycka, ropade henne vänligt till sig,
och uppmuntrade henne med tröstande ord.
»Mitt vackra barn», sade han, »väl är jag blott en
simpel herde, dock har en välgörande ålderdom utrustat
mig med mycken erfarenhet, och om jag gissar rätt - ty
att spå är hos klokt folk ingenting annat än att gissa
- så är en olycklig kärlek orsaken till alla dina
lidanden. Hör mig således: sök icke mer att på ett
våldsamt sätt sluta ditt lif, utan gif dig tillfreds
och upphör med din sorg; rikta hellre dina böner
till Cupido, den störste bland gudarna. Han är ung,
kärleksfull och öm; han skall säkert bönhöra dig.»
Sålunda talade den landtlige guden; Psyche svarade
icke men tillbad i tysthet denna nådiga gudom och
gick vidare.
Hon hade icke länge irrat omkring förrän hon kom
till en henne obekant gångstig, hvilken ledde utför
en bergsluttning och förde henne till den stad,
der mannen till en af hennes systrar hade sitt
kungliga säte.
Då Psyche erfor detta, lät hon anmäla sig hos sin
syster, och blef genast införd till henne. Nu följde
ömma omfamningar, och då systern var nyfiken att
få veta orsaken till hennes besök, omtalade hon det
nattliga uppträde hon haft med sin gemål, i hvilken
hon vid lampans sken igenkänt kärleksguden sjelf,
men föregaf att när han vaknat och sett henne stå
framför hans bädd beväpnad med eld och stal, hade han
för evigt förvisat henne ur sin åsyn. »Han tillade",
slöt Psyche sin berättelse, »att du, min syster,
skulle träda i mitt ställe och blifva hans gemål.»
Uppblåst af ett fåfängt hopp begaf sig systern
oför-dröjligen till klippan, som förde till Amors
palats.
Änskönt der blåste en annan vind än Zephyr, lät hon
dock hänföra sig af sin blinda otålighet och sprang
ned, i det hon ropade: »Mottag, o Cupido, en maka,
som är dig värdig, och du, o Zephyr, mottag din
herrskarinna!»
Men icke en gång död kunde hon nå det ställe dit
hon längtade. Hon krossades nemligen, hon föll
från det ena klippstycket till det andra, och
hennes sönderslagna lemmar blefvo hängande, som hon
förtjente, till ett byte för himmelens fåglar och de
vilda djuren.
Psyche hämnade sig på samma sätt på sin andra syster,
hvilken föll i samma snara.
Under tiden hade Venus blifvit underrättad om sin
sons äfventyr. Hon kände sig på det djupaste kränkt
öfver att han förälskat sig i hennes medtäflarinna
i skönhet, och föreställningen att bli farmor väckte
gudinnans häftigaste vrede. Sedan hon dugtigt lexat
upp den stackars Cupido, som låg och plågades af sitt
brännsår, gaf hon sig ut på upptäckt efter Psyche
för att bestraffa hennes djerfhet.
Emellertid irrade Psyche, drifven af innerlig längtan
efter sin make, rastlös omkring både dag och natt. Hon
längtade efter att träffa honom, och att blidka hans
vrede, om icke genom ömma smekningar, dock genom
ödmjuka böner.
Under sitt kringvandrande kom hon till ett tempel,
helgadt åt Ceres, men i hvilket sädesslag och
skörderedskap lågo kastade om hvarandra. Hon söker
förvärfva gudinnans välvilja genom att ordna dessa
spridda föremål; men Ceres, ehuru rörd öfver hennes
olycka, visar bort henne. Hon fruktar att stöta sig
med Venus, som är hennes slägting och väninna.
Psyche inträder i ett annat tempel, egnadt åt Junos
dyrkan, och anropar äfven denna gudinnas beskydd i
sin nöd; men äfven här blir hon afvisad. Juno vill
ej göra sin älskade sonhustru emot.
Psyche, som åter såg sig gäckad i sitt hopp, och icke
var i stånd att finna sin flygtige make, beslöt nu
i sin för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
