Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - La Guayra - Små taflor och berättelser ur Sveriges folklif. Af Herm. H-g. Kloka Mari. (Forts. och slut från sid. 204.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
välbekant namn för våra kaffeimportörer, lika
välbekant som Rio, och spelar jemte denna stad
förnämsta rollen på kaffemarknaden.
Staden ligger inklämd mellan två kala brunröda
berg i en trång dal, som knappast har ett träd
att uppvisa. Omgifningen i öfrigt är dock så
mycket skönare och rikare, så väl med afseende på
grupperingen af de kringliggande bergen som genom den
tropiska vegetationen, hvilken på hela strandbädden,
en mils sträcka utefter kusten, fått utrymme att
framträda i hela sin yppighet med palmdungar och
skogar
af odlade träd. En vandring bland dessa omgifningar
lemnar oförgätliga intryck, och om man utsträcker
färden ett par mil upp mot bergen blir man i
tillfälle att bese den af Humboldt med så glödande
färger skildrade staden Caracas, hvilken dock numera,
efter en rad af fruktansvärda jord-bäfningar, endast
lemnar en svag bild af hvad den måste ha varit på den
store naturforskarens tid. Det är på denna väg som
man, uppkommen på en betydande höjd, med ens har för
sina fötter den förtrollande utsigt som tecknaren,
i bild återgifvit.
ta;flo.i* ooli "berättelser’
Af Herm. H- g. ILloka Mari.
(Forts, och slut från sid. 204.)
ölen sken så varmt in i stugan, der Karin låg på knä
Sveriges folklif.
vid vaggan och ammade ett några månader gammalt barn,
medan en äldre gosse lekte på golfvet och släpade
kläderna ur den ännu ouppbäddade sängen.
De friska rosorna på Karins kinder voro försvunna. Det
förr så runda ansigtet hade fått ett uttryck af
kantighet och hårdhet och syntes ännu skarpare genom
den mörka skuggningen kring hennes rödgråtna ögon.
Mannen var borta. Han hade för tre dagar sedan gjort
en resa till staden, och var ännu icke återkommen,
ehuru han bort vara tillbaka följande dagen. Några
grannar, som följt honom till torgs, hade på qvällen
sett honom tillsammans med okända personer, men icke
kunnat förmå honom att följa med hem.
När Karin reste sig från sin knäböjande ställning
fick hon se Lars Peter stående på gården. Han såg
alldeles förstörd ut och tycktes befinna sig i en viss
tvekan, om han skulle gå in eller icke. En naturlig
glädjekänsla förde hustrun till dörren, men der fick
hennes sträfva sinne ånyo makt med henne. Åter gick
hon att knäböja vid vaggan och afvaktade i denna
ställning sin mans inträde.
Det dröjde likväl en god stund innan hans steg hördes
i förstugan; han lyssnade några ögonblick vid dörren,
och inträdde med" långsamma steg i stugan. Karin låg
alldeles orörlig. Det var som om hon icke hade märkt
hans ankomst.
»God dag!» yttrade Lars Peter med sväfvande röst;
»huru mår du, och barnen?»
Karin teg och böjde sig ännu djupare ned Öfver den
lille. Hon tycktes gråta. Mannen satte sig på en
soffa, stirrade på golfvet och sade efter en stund
liksom för sig sjelf:
»Här ser snyggt ut härinne.»
Med blossande ansigte reste sig Karin, tog ett par
steg mot mannen och sade med en röst, som slsälfde
af vrede:
»Det är snyggt nog åt dig, din usling, som förstör hus
och hem och tar lifvet af hustru och banistackare.»
Lars Peter var synbarligen icke ovan vid dylika
tilltal. Med ett leende, som nästan föreföll fånigt,
frågade han den på golfvet lekande gossen:
»Pys, du! har jag tagit lifvet af dig?»
Barnet, i stället för att svara, hötte åt fadren med
ett spö, som det hade i handen, dervid modren i sitt
oförstånd sade:
»Det var rätt, Lill-Olle; slå din eländige far!»
Knappt voro orden utsagda, förrän den lille stultade
fram några steg och slog fadren med det smidiga spöet
ett slag öfver ansigtet
Lars Peter bleknade; en inre våldsam strid afspeglade
sig tydligt i hans ansigte,
»Rätt så!» sade han; »bad* mor och barn mot
fadren. Yore jag inte en stackare förut, skulle jag
väl bli det på det sättet.»
»Det går an, att skylla på oss», snäste hustrun och
ryckte spöet från barnet; »liksom ingen visste hvad
du var för en usling, innan du narrade dig in här
i huset.»
»Yet jag, hvem som dervidiag narrat den andra», sade
mannen med en djup suck, och gick att i en foderlada
söka en undanflykt för de husliga stormarna och en
behöflig hvila efter det rustande lifvet i staden.
På Valla skog, långt uppe i marken, låg ett litet
näste, hvars egentliga namn var Skogsbäcken, men som
folket kallade »Mörkret», troligtvis för den täta
granskogen, som afundsjuka utstängde nästan hvarje
solstråle; kanske äfven för det mystiska mörker,
hvilket omgaf den person, som bodde derinne.
Marie Fredman, eller »Kloka Mari», som hon kallades
man och man emellan, var prestdotter från Småland och
hade i ungdomen varit beryktad för sin utomordentliga
skönhet.
Men skönheten är ett farligt kapital, af hvilket flere
upphemtat sorger och lidanden än glädje och lycka;
åtminstone var det förra händelsen med Mari.
Temligen till ålders kommen när hon sattes i en
småstadspension, gjorde hon der till sin olycka
bekantskap med en lättsinnig ungherre och frukten
af några få kärlekens solskensdagar blef - ett lif
af tärande ånger. I början hade hon sökt sig ett
gömställe i hufvudstaden; men när hon här inbillade
sig i hvarje ansigte, hon mötte, läsa ett spotskt
förakt eller ett hånleende, hade hon genom en bekant
funnit en undangömd vrå på landet, der hon nu vistats
öfver trettio år, lika så säkert förgäten af verlden,
som om hon hvilat i sin graf.
Så visst som ånger och tårar utplåna ett fel, stod
hennes lefnadstafla utan fläck för Honörn, som ej
blott ser det utantill är, utan först och sist till
hjertat. Men så var det ej för menniskorna, med hvilka
hon icke kunde undvika att komma i beröring och för
hvilka hennes tystnad om sitt föregående lif var en
dubbel anledning till misstankar och försmädelse.
Af sitt hjerta manad till barmhertighet, kanske
just derför att hon funnit så litet af denna dygd
hos andra, brukade hon, först hon kom på landet, gå
omkring till sjuka, och lyckades mången gång genom
sina kloka föreskrifter afbjelpa deras lidanden. Men
denna välvilja bragte henne en lön, som hon väl
knappt kunde ana, I folkets ögon var åtminstone förr
i tiden den, som sysslade med medicin, till hälften
en trollkarl. Yar på köpet den läkeskicklige klädd i
kjortel, så var hennes mästerbref som trollpacka snart
färdigskrifvet. Sjelf hade Marie Fredman aldrig tänkt
på det uppseende, hennes sjelf-åtagna läkarekall
gjorde i bygden, förrän en hop allmoge begynte
uppsöka henne och begära bot för sjuka kreatur, söka
upplysning om stulna saker och dylikt. När hon då drog
sig tillbaka, hade vidskepelsen till hälften stängt
vägen och hennes mensklighetskänsla, som varit värd
en bättre lön, blef orsaken till att vantron satte
ett nytt kainsmärke på hennes panna. Hon blef för
folket ett slags hexa, kanske likväl mer ett föremål
för illvilja än för fruktan.
Den nedgående solen kastade sina strålar in i Maris
lilla stuga och öfvergöt med sitt bländande sken ett
litet, af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
