Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vadstena slott och dess minnen. II. Herm. H-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
213
lige Magnus visste ingenting om allt detta.
Han hörde blott hafsfruns sång:
"Hertig Magnus, hertig Magnus, trolofven I mig. Jag
beder eder ännu så gerna."
Ändtligen vid slutet af hans lefnad skingrades töcknet
omkring hans själ, så att kyrkoherden i Vreta, mäster
Stefan, som kallades till hans dödssäng, kunde meddela
honom den heliga nattvarden. I armarna på Gustaf Baner
och Jöns Ulfsson (Bååt) afsomnade den femtitreårige
hertigen på Kungsbro i Östergötland den 20 Juni 1595.
Fem månader derefter, den 22 November, begrofs han
med kunglig prakt i Yadstena klosterkyrka i närvaro
af hertig Carl, erkebiskopen, flere af rikets råd
och de förnämsta af ständerna.
Några år senare lät Carl, då blefven konung, öfver
grafven uppföra en präktig minnesvård af sandsten
och marmor. Den utgöres, enligt den tidens sed,
af en aflångt fyrkantig kista, som på hvarje sida
prydes af sexton slägtvapen samt på den
villiga personer hade emellertid förberedt systrarna
på det höga besöket, så att dessa undanfört det mesta
af sina dyrbarheter till den katolskt sinnade Erik
Brahe på Visingsborg. Det var redan mörkt när hertigen
och hans svit inträdde i klostret. Företrädd af några
tjenare med facklor och bloss, ställde Carl sina steg
till klosterkyrkan, der abbedissan och nunnorna fått
befallning att vara honom till mötes. Med sträng
uppsyn, som syntes ännu mer afskräckande i det
fladdrande fackelskenet, uppmanade hertigen systrarna
att öfvergifva den katolska och antaga den evangeliska
läran, då de skulle få stanna qvar i klostret. Med
dristigt mod förklarade abbedissan, att hon och
hennes medsystrar voro beredda att utstå hvilka
förföljelser, hertigen ville pålägga dem, hellre än
att öfverge sin tro. Härpå anklagade erkebiskopen dem
i ett strängt tal att, när de någon tid förut skulle
åhöra en evangelisk predikan, »hafva tillstoppat
öronen med vax». Sedan äfven biskopen i Linköping och
kyrkoherden i Yadstena hållit sina straffpredikningar,
befallde Carl abbedissan att framlemna klostrets
skatter. Oförskräckt som förut försökte
Vadstena slott åt sjösidan.
(Teckning af C. S. Hallbeck.)
ena gafvelsidan af ett och på den andra af tvenne
kungliga vapen. Kring monumentet uppbära fjorton
korintiska pelare en grof täckhäll, på hvilken
hertigens bild ligger i naturlig storlek med rustning,
mantel och krona. Då grafvården, vid en i senare
tider företagen reparation, öppnades, fanns deri en
hopfalsad kopparkista, som hängde på jernkedjor. På
kistans lock lästes bokstäfverna M. D. (Magnus Dux)
och den aflidnes valspråk Auxilium meum a Domino.
När efter reformationen Sveriges kloster det ena
efter det andra sjönk i grus, stod Yadstena ännu
upprätt. Orsaken härtill var dess ovanliga ryktbarhet,
på hvilken Johan den tredje, medan »den papistiska
kräftgången» pågick, satte sitt hopp för »det stora
återfö delseverket». Men så fort Magnus var död och
hertig Carl fått makten i händerna, beslöt han utan
krus göra ett slut på denna påfvedömets qvar-lefva
i Sverige.
Dagen efter hertig Magnus begrafning begaf sig
Carl med rikets råd och flere herrar till klostret
för att företaga den länge uppskjutna räfsten med
klosterfolket. Några tjenst-
hon i det längsta trotsa hertigens befallning,
men slutligen skrämd af hans hotelser bekände hon
både hvad som blifvit bortfördt till Yisingsö och
hvad som var gömdt i klostret. Dyrbarheterna, mest
bestående i silfverpjeser, blefvo genast afhemtade
och nunnorna ålagda att utflytta ur klostret, hvars
byggnader lemnades att förfalla, tills de under
drottning Christinas regering inrättades till ett
krigsmanshus. Abbedissan och de fyra äldsta nunnorna
fördes till Söderköping, hvarifrån de följande våren
afreste till Danzig. Af de tre, som återstodo, blef en
gift, en stannade som ogift i fäderneslandet, och den
tredje togs i tjenst hos Carls hertiginna. Denna kunde
dock aldrig glömma sin forna fristad utan öfverhopade
sin matmor med böner tills hon erhöll tillåtelse att
återvända till klostret. Det var dock endast för att
dö der, ty kort efter sin återkomst insjuknade hon
och afled efter några dagar.
Af Yadstena klosterbyggnader är utom sjelfva murarna
nu föga i behåll. Klosterkyrkan, »Blåkyrkan», så
kallad för den blåaktiga ombergssten, af hvilken hon
är uppbyggd, begagnas nu till stadskyrka. Munkklostret
inrättades för några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
