Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En färd genom Alperna - Jägaren och hans hustru. Finsk saga. - För Svenska Familj-Journalen af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
mig litet närmare om bland mina grannar, med hvilka
ödet fört mig tillsammans. Damerna, som sutto midt
emot oss, höllo näsduken Öfver Ögonen och hostade
sakta, de ville icke låta märka att de gräto, så h år
dt gick dem denna Tartarus till hjertat. Fransmännen
fattade situationen med den största liflighet, de
voro Öga och öra, och visste att berätta alla möjliga
detaljer; de ansågo naturligtvis Mont Genis för deras
eget verk, och kände sig förpligtade att göra les
Jionneurs i kupén. John Bull stirrade o af vändt ut
i mörkret med sin jättestora operakikare, han reste
sig upp af vetgirighet och mumlade oupphörligt: »Oh,
liow leautyful, fm very muoli de-tiglited!»
»Oh yes, very leautyful, indeed!» svarade hans
reskamrat, som låg tillbakalutad bland kuddarna, utan
att lyfta ögonen från den tidning, som han läst uti
allt sedan vi inkommo i tunneln. »Och hur befinner
ni er här i Mont Genis?» frågade jag en amerikanare,
som just gnuggade sömnen ur ögonen. »Mörkt», sade
han lugnt och vände sig på andra sidan.
Sådana äro i allmänhet de gestalter, som befolka
kupéerna i Mont Genis, en sällsam, brokig blandning
af färger, språk och ansigten-, kanhända att icke en
och hvar trifves i denna internationale - men de höra
nu en gång dit som staffaget till täflan.
Äter hade tio minuter förlupit, luften blef allt
tjockare och qvalmigare, det gick icke längre hvarken
att läsa eller sofva; men vi kände dock, att vi hade
nått höjdpunkten af tunneln, ty plötsligt förändrades
vägen, den blef jemn, - den sjönk; med ursinnig fart
brusade lokomotivet framåt, såsom hade det gällt att
taga igen den förlorade tiden; de små stationerna som
ligga i djupet af tunneln visade sig blott såsom en
kort ljusblixt. Der stå banvaktarne med signallyktorna
i hand till tecken att de äro på sin post, ty att
skönja deras gestalter vore en omöjlighet.
Hvilket dystert lif - fjerran från menniskorna
och till och med från ljuset, som dock gläder den
fattigaste - och dessutom det oerhörda ansvar, som
åtföljer denna tjenst. I allmänhet sker vaktombyte
hvar tolfte timma; der det är möjligt stiga väktarne
upp i det fria genom schakt, som här och der
tjena till ventilering: denna vexling sker så mycket
lättare, som jemförelsevis blott få tåg befara banan.
Ju närmare vi kommo slutet af tunneln, desto häftigare
blef, farten, det vilda larmet öfverröstade allt,
hvarje längre samtal gick sönder.
Ovilkorligt kom den tanken öfver oss: huru skulle
det gå, om en sammanstötning, en glidning ur
spåret inträffade här? Efter hvad jag erfor,
har Mont Genis-banan hittills blifvit skonad för
dylika olycksfall; vid ett tillfälle skola två tåg
hafva mötts i tunneln men på det sätt, att de i
tid hunno bromsas och stannade orörliga framför
hvarandra. Om förloppet verkligen varit sådant,
kunde jag icke autentiskt förvissa mig och måste
derför öfverlåta ansvarigheten åt den reskamrat,
som berättade oss tilldragelsen - jag har blott
en betänklighet deremot, nemligen hans förklaring:
»att han sjelf var närvarande.»
I trots deraf förfelade berättelsen icke sin effekt;
fransmännen läto en liten flaska med absinth cirkulera
– trettioen minuter voro förflutna, och redan kunde
man från fjerran skönja den ljusning, som förkunnade
att vi nalkades tunnelns slut. Likt ett rofdjur, som
söker friheten, stormade lokomotivet mot utgången;
såsom man på fartyg ropar: "Land, land!» så stod nu
på allas drag: »Ljus, ljus!»
Yi voro i det fria, i fulla strömmar göt sig solljuset
öfver klippornas spetsar, gröna furor och smärta
björkar stodo vid vägen, vi hörde alpbäcken sorla,
allt var åter lefvande omkring oss. öfver stationen
prålade det italienska vapnet. nBcvrdonnecliia!-»
ropade konduktören, »si ferma cingue minuti.»
Och i lång svängd linie sågo vi oss ännu en gång
tillbaka på den väldiga stenport, som bildar ingången
till tunneln, på detta menniskoandens fäste; vi sågo
hela den bergskedja som vi genomskurit, på hvars spets
det hvita korset ännu står, betecknande den punkt,
der arbetarne skulle sammanträffa i det inre.
I sanning - det var icke blott en känsla af befrielse,
som i detta ögonblick höjde våra bröst, det var äfven
en känsla af stolthet och lycka, emedan vi lefva i
dagar, som förmått frambringa ett sådant verk.
Finsk saga.
oeli. han^ hustru. .
För Svenska Familj-Journalen af W.
*et var en gång en jägare, som gick ut i skogen att "
jaga; han gick och gick och kom slutligen så långt,
att han icke kunde hitta hem igen. Det led mot
qvällen, och han blef trött och visste intet annat
råd än att taga nattqvarter i skogen. Han gjorde
alltså upp eld under en högstammig gran, kallade sina
hundar och lade sig ned att sofva. När nu lågan slog
upp mot trädet, hörde han någon jemra sig så ömkligt,
så ömkligt: »Käre, hjelp mig ned, så skall jag godt
löna dig!» Och när han såg till, var det en stor orm,
som hängde der och glodde stort i röken.
»Nej, tack du!» sade jägaren, som hade hört talas om
förr, att man aldrig skulle tro ormar, som höllo sig i
träd. »Om jag hjelper dej, så biter du mej», sade han.
»Yisst inte», sade ormen, »tvärtom skall jag lära dig
något, som du skall hafva godt af i hela ditt lif, och
som en gång skall rädda dig från döden.» Jägaren, som
var en be-, hjertad man, och som icke hade någonting
emot att rädda ett djur från onödiga qval, fast han
sjelf var dörnd att taga lifvet af åtskilliga för
nöd skull, och som dessutom ganska väl märkte att
det icke var någon lindorm, ehuru han från början
trodde det, efter han var så rädd för elden, satte
nu sin bössa upp mot trädet och lät ormen klänga ned
på densamma. Nu började ormen att hväsa och hviska,
tissla och tassla, samt gaf honom nyckeln till djurens
språk, men förbjöd honom att omtala det för någon;
ty om han
det gjorde, skulle han dö. lade jägaren sig att
sofva.
Sedan nu ormen runnit sin väg, Nu hörde han den
ena hunden
den andra: »Jag går hem jag och vaktar huset
mot tjufvar, blif du mans här under tiden och vakta
husbonden vår.»
"Det vill jag mans göra», brummade den andra, »gå
du»; och dervid sprang han omkring och sökte sig sin
hufvudgärd medan den andra satte i väg hem.
Bäst det var hörde jägaren det ena trädet säga till
det andra: »Kom hit, granne, och stöd mig; jag känner
oatt jag börjar vackla och att jag snart sjrall
dö. Kom!» – »Åh, hvad skall det tjena till? du må
gerna kola af, gamle far, här är så qvaft och trångt
i skogen.»
I detsamma började det knaka i gamle fars leder, han
vacklade och föll slutligen raklång till marken. »Godt
stod du på, och godt föll du*på», sade i detsamma
grannträdet. Vid braket vaknade alla små fåglar upp,
det blef ett sådant lif i den nyss så tysta skogen,
att man kunde tro att det var i soluppgången. Den
ene pratade om ett, den andre om ett annat, och allt
förstod den halfsofvande jägaren. Fåglarna hade dock
icke förr fått syn på honom, der han låg i gräset
med sin bössa bredvid, än det blef mol tyst och hvar
och en kröp in i sitt näste, och så fingo alla sin
nattro och sofvo tills solen rann upp. Då vaknade
jägaren och kom så ihåg hvad det ena trädet sagt
till" det andra. Han gick då till det fallna och fann
en skatt under dess uppvända rot, en stor silfver-
och guldskatt; den tog han. Yid trädets topp satt
en rödskinande räf, och den tog han med, och så gick
han hem med alltsammans. Nu var han blifven så rik,
att han kunde gifta sig. Han hade guld och silfver,
en rödskinande räf och förstod djurens språk. Han
gifte sig alltså
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
