Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af -a -g. Martha lill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
och prinsessa. Far var Måns i Viken, och mor var
Greta i Viken.»
»Åh, tig du barn, jag har länge sökt en så passlig
som du, tig du bara. Herr riddare, der ser du din
dotter. Och till bevis på att det är hon, lemnar jag
dig här det lilla gyllene kors, som hon bar på sin
hals, då hon försvann. Och der vid sitt öra har hon
det märke, du minnes, det syntes som en perla.»
»Nej», sade Martha lill, »far var Måns i Viken och mor
var Greta i Viken, icke är jag någon riddaredotter.»
Och med en suck drog riddarn sin kappa öfver anletet
och sade åt sin väpnare: »Hans, för käringen till
borgen, hon skall säga hvar hon fått korset. Bed
husförestånderskan fru Ursula taga vård om
flickan. Hon synes mig vara en ärlig flicka, som
håller sig vid sanningen.»
Men hexan skrattade och kastade en näfve sand upp i
luften, och den flög rakt i ögonen på riddaren och
hans väpnare, så att begge ett ögonblick bländades,
och när de fingo synen fri, var hon borta.
Men Martha lill vistades sedan på borgen, och riddaren
var henne huld.
I riddarens lönkammare fick ingen gå in, men en
nykommen tjenare hade dock af oförstånd gått dit,
och riddaren märkte snart att någon varit der, och
hotade att bortjaga den, som varit olydig.
Men till Martha lill kom tjenarens mor och bad henne
säga att hon glömt riddarens förbud och af barnslighet
smugit in i rummet. »Icke skall han vredgas på dig,
som är ett barn, och som han alltid ser vänligt
an. Kära unga flicka, rädda min son, att han icke
blir bortjagad, och att jag, som är gammal och sjuk,
icke måste svälta, när sonen intet har att ge mig. Säg
att det var du, som var i lönrummet.»
»Men jag var ju icke i kammaren», sade Martha lill,
och såg på gumman med förvånade ögon.
»Käraste lilla Martha, icke är det så farligt, om du
säger att du varit der. Kom ihåg att det är för att
rädda en menniska från nöd.»
»Nå, men då jag inte var derinne», sade Martha, och
dervid förblef det. Och riddaren jagade tjenaren bort.
Men i slottet var en gammal, från fadren ärfd sed, att
hvarje natt någon skulle vaka i slottets grafkapell
tills midnatt var förbi, och så vakade der en hvar af
slottets folk efter tur. Men till och med de gamla
krigarne på slottet tyckte den natten vara kuslig,
som de skulle tillbringa i grafkapellet. Dock nu blef
vaktgörningen lätt, ty för en silfverslant vakade
Martha lill, så snart någon ville gifva henne en sådan
för natten, och blek var Martha och kall mången natt,
när hon, då klockan slagit ett, bar kapellets nyckel
till riddarens yttre sal. Men med så mycket rödare
kind och varmare hjerta sprang hon sedan, på första
lediga stund, för att till den bortjagade tjenarens
moder föra sina dyrt förvärfvade slantar.
Men en gång, då hon vakat tre nätter å rad, var hon
så sömnyr, att hon ej rätt visste hur hon gick, och
så stötte hon till en lampa, som stod på bordet, der
hon skulle lägga nyckeln, och oljan spilldes på ett
bref, som riddarn lemnat der liggande se’n föregående
dag. Då riddarn om morgonen kom ut ur sitt rum, sade
han att han sjelf säkert hade ställt lampan så knappt
att den fallit.
Men Martha lill steg fram och neg och sade: »Nej,
det var Martha, som var vårdslös och spillde. Förlåt,
stränge herre.»
Men riddaren gaf henne en liten guldpenning och sade:
»Ärlighet varar längst, barn; men den der får du
betala uti plikt, härnäst du är vårdslös.»
Men konungens tjenare kommo och slogo på borgens port
och befallde att den skulle Öppnas, och de tillsade
riddaren att följa dem, och de slogo honom i jern
och förde honom bort.
Häpne och förvirrade stodo borgens folk-, somliga
svuro, och somliga gräto, och alla undrade hvad dåd
riddaren hade förbrutit, men Martha lill sade: »Åh,
de ljuga på honom.»
Men hon frågade väktarena, hvart de ämnade taga vägen
med riddaren, och de svarade att de skulle föra honom
till ett af konungens slott.
»Hvem betjenar honom der?» frågade Martha. Då
hån-skrattade bakom Martha en röst och sade: »Ähå,
icke behöfves tjenare att skaka om bädden, när den
höge herrn sofver på sten, icke behöfver någon borsta
hans kläder, då de äro af jern.»
När Martha såg sig om efter den som talat, såg hon
den gamla från Häckleberget, som just gick ut genom
porten och försvann bakom borgmuren.
" Men Martha lill stoppade hos sig guldmyntet,
som riddaren gett henne, och tog så en brödbit med
sig och förde en häst ur stallet och satte sig opp
på den. Och kort och trulsig var Martha, och dålig
ryttare var hon, men när ej annat hjelpte, lutade
hon sig fram och höll sig fast vid hästens hals,
och så följde hon ryttarnes spår. Och så upptagna
voro allas tankar af hvad som nyss händt, att ingen
såg att hon lemnade borgen.
Och rädd var Martha lill att komma ryttarne nära,
och bekymrad var hon också för att tappa deras spår
om hon lemnade sig efter. »De glömma nog att föra in
friskt vatten i afton åt riddaren», mente Martha, och
så red hon på, men rädd var hon, och trött blef hon.
Kom hon så till en flod och visste ej, huru hon skulle
slippa öfver till andra sidan. Men då såg hon vid
stranden spår af ryttarnes hästar.
»Kommo de öfver, kan jag också komma öfver», tänkte
Martha.
Men Martha förstod ej att styra sin häst, och strömmen
förde bort hästen och flickan med. Och Martha tänkte
på, hur det kunde gå med riddarens uppassning, om hon
skulle drunkna. Men strömmen dref hästen fram under
ett träd med hängande grenar, som lutade sig öfver
floden, och Martha fick i förbifarten tag i en gren
och lyckades kräla sig upp i trädet.
»Det var knappt, det», sade Martha.
Och Martha kröp längs grenen och kom till lands,
men hästen bortfördes af strömmen, och länge stod
Martha och såg efter den och märkte icke att tårarna
trillade ned på hennesorunda kinder.
»Åhå, det var synd med grålle», sade Martha snyftande.
Länge varade det innan hon åter fann ryttarnes
väg. Men i en stuga, der hon gick in, sade man henne,
att der ridit ryttare förbi med en fånge, och visade
hvartåt de farit, och gaf henne en bit bröd och lät
henne torka sina kläder. Åter vandrade Martha framåt,
och kom till borgen, dit riddaren blifvit förd,
och så sökte hon smyga sig in genom porten bakom en
förnäm herre, som ingick derigenom; men herrn vände
sig om och frågade bistert hvad hon hade der att göra.
»Göra tjenst hos min herre, riddar Germund», svarade
Martha tryggt.
»Är du honom så till gifven att du derför sökt
upp honom?»
»Må väl det, han har varit god mot mig, riddarn.»
Men den främmande herrn sade att konungen sjelf
skulle komma och döma riddar Germund, emedan denne
öfverfallit och dödat konungens frände och man.
Martha såg tvärsäker ut och sade: »Inte är det sannt.»
»Nej», sade den främmande, »icke tror jag heller
att riddar Germund begått någon neslig gerning; Men,
barn, säg mig, sof du sista lördagsnatten i din säng?»
»Nej, jag höll nattvakten i kapellet.»
»Godt», fortfor den främmande. »Är du nu klok och
förnuftig, så kan du rädda din välgörares lif. Det
brukar ju hända, att riddaren om natten ber vid sin
frus graf?»
»Ja, så gör han», sade Martha.
»Nå, förstår du nu? Om du svär på, att riddaren den
natten bad vid grafven, så vet ju kungen, att han ej
på samma gång kunde vara tre mil derifrån.»
»Inte såg jag honom der, inte», sade Martha.
»Var icke enfaldig nu, flicka. Förstår du
icke? Alla veta, att din husbonde brukar bedja vid
grafven. Tjenarne veta att du vakade den natten. Du
hade ju lätt kunnat råka se honom då, och så kan din
välgörare räddas.»
»Nåja, men inte såg jag honom?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
