Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teckningar och drömmar. Af -a -g. Martha lill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 -
»Jag kan undra i hvilken fängelsehåla de hafva kastat
min herre och husbonde», sade Martha vid sig sjelf,
der hon stod på den mörka gården. En vaktkarl satt
och sof litet ifrån henne. Flere dörrar funnos,
Martha kände på den ena efter den andra, de voro
alla stängda.
Nere vid marken märkte Martha en glugg med galler
för. Derinom tyckte hon att någon rörde sig. Hon
lutade sig ned och hviskade sakta: »Kiddar Germund»,
och glad blef hon, när hon hörde riddarn svara
nerifrån: »Hvem ropar?»
»Det är jag, Martha lill», genmälte hon. »Hvad kan
jag göra för er räddning, käre herre?»
»Barn, barn, Gudskelof, du lefver då. Gå bort, kära
barn, utsatt dig icke för flere faror. Icke kan du
hjelpa mig. Gången, som för från detta fängelse,
mynnar ut i vaktstugan. Der ligga nio knektar.»
»Det var dumt», sade Martha och funderade hvad hon
nu borde göra.
»Ingenting kan göras för min frälsning», yttrade
riddaren modfälld. Hvad skulle väl ock du, barn,
kunna? Ärlig och trogen är du. Signe dig Gud. Gå,
om du slipper ut. Hade jag blott vetat förvara det
bref, som den strax derefter mördade riddaren skref
och sände till mig, en stund efter det vi, på lek
och efter loflig riddaresed, hade korsat vapen, då
skulle det vara mig lätt att bevisa min oskuld! Men
jag anade ej då brefvets vigt.»
»Herre, var det samma bref, som jag slog oljan öfver?»
frågade Martha.
»Du gissade rätt», svarade riddaren.
»Jaså», sade Martha, »farväl då.»
Martha gick derpå in i porthvalfvet och blef der
stående helt tyst till dess porten öppnades för dem,
som skulle aflösa vakten på yttre vallen, och då
smög hon sig äfven ut, och ingen brydde sig om den
lilla flickan.
Och Martha gick vägen fram. Hon försökte nog att
springa, men märkte att hon ej orkade länge så. Hon
gick och hon gick, men vägen var lång, och trött blef
hon, men hon gick ändå. Och hon koin till strömmen,
der grålle drunknade, och hon tänkte: »Jo, nu står
jag der.»
Men vid stranden upptäckte Martha en liten båt,
och dålig var den, och inga åror funnos, men några
söndersplittrade bräder lågo på stranden, och Martha
valde sig tvenne spillror och rodde sig öfver med
dem. Och skralt gick det, och länge räckte färden,
och på ett helt annat ställe, an hon ämnat, kom hon
i land; men allt det brydde sig Martha ej om utan
sade helt förnöjd, när hon hunnit andra stranden:
»Jag är ju här nu!»
Och så kom hon till en skog-, men der hade skogseld
rasat, och ännu kyttade eld upp, än här, än der,
och luften var het som i en bakugn.
»Kanske nog det går», sade Martha.
Hon tog nu en granqvist i handen, doppade den i
vatten, och så bar det af i fullt språng genom den
glödande skogen. Och skorna, som hon redan nött sönder
på sin väg, krympte ihop på fötterna som näfver.
»Måttlig skada, bara trasor», sade Martha.
Klädningen tog eld, och Martha slog på den med sin
våta granruska; men när hon hann till skogens slut,
brunno hennes kläder i låga. Hon kastade sig ner i
ett lerigt dike, som fanns vatten uti, och rullade
sig omkring, och såg ut som en boll af lera när hon
kom derifrån, liten och rund som hon också annars
var. Och skorna föllo i bitar af hennes fötter.
»Lappri, barfota har jag gått förr», sade Martha.
Eöda lyste Marthas runda kinder ändå, fast de voro
litet blekare än de annars brukade vara, och så
skyndade hon sig åter i väg och hann slutligen hem
till riddar Ger-munds borg.
Men Martha lill hade ur soplåren plockat upp det
olje-dränkta brefvet och gömt det i sitt eget lilla
skrin, för att ha det som en varning för sig, att
icke vara hafsig en annan gång. Nu tog hon brefvet
och bad en väpnare att han dermed skulle rida för
lifvet till konungens gård, ty det brefvet vore
riddarens frälsning.
Och väpnaren red så att gnistorna flögo omkring honom;
men Martha lill föll som en död ned på gården, ty
hennes krafter voro slut nu.
Der funno tjenarne Martha och buro henne in. Och hon
låg i veckor i sin säng i feber och i yrsel, men hon
visste ej af att på henne hvilade vänliga Ögon, och
fru Ursula vårdade henne natt och dag, och riddaren
satt ofta vid hennes säng, och han sade: »Vaknar hon
en dag till helsa och kraft, så skall hon bli mitt
barn, som eget så kärt. Hon skall få i mitt hjerta,
och hon skall få i mitt hus den plats, som blef tom,
när mitt lilla barn gick vilse i öde skogen.»
Men i sin koja spann hexan från Häckleberget, och hon
spann och hon fräste så arg: »Hvad har jag väl för
godt af all den möda, jag haft? Jag stal ungen för att
ha ett band på den högfärdige herrn. Hade det roat mig
att tända på hans borg till midnattsbrasa åt mig, jag
var dock säker om strafflöshet, när jag hade en sådan
pant, och väl hade jag kunnat fordra all rikedom och
gods, om jag hemtat flickan till fadren igen. Men hvem
rådde väl för att det våpet lät vargen äta upp sig i
skogen? Åhå, många år fick jag söka, innan jag fann
en som jag kunde ge fram i hennes ställe. Hvassa ögon
hitta dock till slut. Nå, bättre som bättre är, tänkte
jag då. Stiger tiggarungen upp till riddaredotter, då
är hon för alla tider i mitt nät och måste vara mig
till lydnad och tjenst, för att icke bli röjd. Men
si, gåsen var dum, jaha, och begrep ej att ta emot,
när henne bjöds både ära och gods.»
»Ahå, unge, tror du att du öfverlistat
Häcklebergs-hexan? Yill du göra dig till fröken på
egen hand? Åhå, blir intet af. Det skall bli stickor
för guld. Visst skall jag ha min del. Vill han köpa
henne, skall han få betala.»
Men vid borgporten står hexan från Häckleberget, och
hon niger så djupt, och hon ber att få slippa in, och
hon säger: »Låt mig se mitt barn, min Martha, som är
så sjuk. Min flicka är den lilla deruppe i kammaren,
och den fattiga och försmädade vill se sitt barn,
så väl som den rika.»
Och riddaren rynkade pannan och befallde att hon ej
skulle slippa in, och sade: »Den som ljuger skall ha
godt minne. För två år sedan ville du ha mig att tro,
att Martha var mitt förlorade barn.»
Och hexan föll på sina knän och bad om nåd, och hon
sade: »Stränge riddare, förlåt, men jag ville mitt
barns lycka, och ville derför komma dig att tro henne
vara din dotter.»
»Det var skada, att Martha skall ha en sådan stygga
till moder», tänkte riddaren, men befallde ändå att
qvinnan skulle föras in i Marthas rum. Och der kastade
hon sig på knä, och der ville hon smeka Martha och
kallade henne »barnet mitt».
Men Martha sade: »Åh, fy, inte är du min mor. Far
var Måns i Viken, och mor var Greta i Viken.»
»Visst icke, barnet mitt; när du var helt liten
lemnade jag dig i vård hos Månses i Viken, derför
trodde du dig vara deras barn.»
»Nej, mor brukade säga, att vargen hade hemtat mig»,
sade Martha.
»Mången har benämnt mig varg, hon mente väl mig,
din riktiga omor, dermed.»
»Åh nej, gå bort. Inte vill jag ha dig till mor»,
sade Martha.
»Martha», sade fru Ursula, »icke får du vara
genstörtig mot henne, om hon verkligen är din
mor. Icke kunde en varg hemta dig, den skulle ju ätit
upp dig?»
»Ja, nog ville den, men Måns slog ihjel den», sade
Martha, och sprang upp ur sängen och gick till sitt
skrin, och tog fram en trasa af ett fint tyg med
inmärkta bokstäfver uppå, och sade: »Och mera kläder
hade jag ej qvar än den.»
Och fru Ursula tog lappen och såg på den och slog ihop
sina händer och sade: »Barn, barn, detta är en flik
af den drägt, som riddarens dotter bar, då hon gick
bort från hemmet», och hon grep Marthas arm, och hon
strök upp hennes ärm och sade: »Och der är märket,
som du fick, när du icke behagade sitta stilla i
badet, utan flög upp och brände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
