Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något om Sveriges sångfåglar. En bit Ornitologi af T. H. - Den gamle korporalen. Ord af N. Musik af Wilh. Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
Bottiger åsyftar i sitt vackra poem om näktergalen,
der det heter:
Yttre fägring har jag ringa,
Men min tonkonst må du pröfva!
Vill man sångens pris mig röfva,
Griper mig förtviflans mod;
Då, tills mina blodkärl springa,
Skola mina toner strömma,
Och mitt sista välljud tömma
Yill jag mecl mitt sista blod.
Då vi studenter slutligen vandrade hemåt under
den sköna vårnatten, hörde vi ännu på ungefär en
fjerdingsvägs afstånd från skogslunden de klara
flöjttonerna från nordens näktergal dallra genom
luften, burna af vårens fläktar.
En annan sångfågel, väl känd af alla i vårt land,
är ’ Lärkan (Alauda arvensis), vårens första
budbärarinna. Knappt har snön fullkomligt försvunnit
från våra fält under vårsolens lifgifvande strålar,
förrän du ser en liten fågel, förvillande lik markens
egen grågula färg, med fladdrande vingar höja sig
från en tufva eller från en åkerteg, befriad från
snön, och under drillande, lifliga toner uppstiga
i rymden. Dervid beskrifver den lille sångaren en
spiralformig linie och stiger ofta till en otrolig
höjd i den blåa rymden; han kan slutligen nästan icke
skönjas med obeväpnadt öga. Sången, som derunder
oupphörligt ljuder, är glad och liflig, ehuru han
ej eger i sitt bröst de djupa, flöjtlika toner, som
näktergalen. Småningom sänker sig lärkan mer och mer,
tills hon kommit på ett visst afstånd från marken, då
hon med hoplagda vingar som en pil skjuter ned. Både
näktergalen och lärkan begifva sig mot hösten till
sydligare trakter. Den förre, såsom mera ömtålig,
reser tidigare och styr sin kosa åt Syrien och
Nilfloden samt fördjupar sig i Afrikas varma länder;
den senare uppsöker länderna kring Medelhafvet. Lärkan
är dock ej särdeles känslig för kölden; det är snarare
brist på föda, än fruktan för köld, som drifver henne
mot södern. Under bara vintrar kan man höra hennes
locktoner på Skånes fält redan i Januari och Februari,
så att benämningen »vårens budbärarinna» är, strängt
tagen, något oegentlig. ______
Våra flesta sångfåglar äro flyttfåglar, d. v. s. de
uppsöka mot hösten varmare länder, och dessa de små
varelsernas flyttresor måste hos hvarje naturens
älskare uppväcka ett särdeles intresse. Är det
behofvet af näring, som drifver flyttfågeln att
uppsöka gästvänligare trakter när höstens stormar
börja tjuta i nordens skogar? Eller är det instinkten,
hvilken, enligt Cuviers uttryck, såsom en fix idé
förföljer de små sångarskarorna och drifver dem mot
söderns varmare länder? Vi för vår del antaga, att
behofvet af rikligare näringsämnen väl torde vara
den ursprungliga orsaken till dessa flyttningståg,
men att under tidernas längd vanan genom ärftlighet
inom arten öfvergått till en blind naturdrift, till
instinkt - såsom, enligt Darwins teori, väl fallet
torde vara med de flesta instinkter bland djuren. Vi
föranledas till detta antagande deraf, att fåglar,
som hållas i bur och väl ej behöfva flytta bort af
brist på näring, dock vid flyttningstiden visa spår
af en viss oro, flaxa med vingarna och synas mer än
vanligt missnöjda med sin fångenskap. Förf. hade såsom
gosse en tam tornfalk (Falco tmnunculusj, hvilken
flög fritt omkring och mottog föda ur handen. Mot
hösten blefvo hans Utflygter allt längre, men han
kom dock alltid tillbaka om qvällen - dock slutligen,
när de vilda kamraterna begåfvo sig mot södern, följde
den tama fågeln med, ehuru han de sista dagarna såg
ledsen och modfälld ut.
I afseende på fåglarnas flyttningar till varmare
länder har man delat dem i stannfåglar, som hela
året förblifva i sin födelsebygd, strykfåglar,
som visserligen mot hösten begifva sig till andra
trakter, dock ej längre än nödigt är, för att
erhålla tillräckligt af födoämnen, och egentliga
flyttfåglar, som tåga långt bort till varmare länder,
ända till Asien och Afrika, och dervid ej ens draga i
betänkande att flyga ut Öfver de stora hafven. Våra
svenska flyttfåglar ställa sin kosa dels rakt öfver
Östersjön till tyska kusterna, dels öfver Danska
öarna till kontinenten; sedan synas flyttningstågen
taga sin riktning mera åt sydvest, för att undvika de
höga bergskedjorna i mellersta Europa, Den vestliga
riktningen kan likväl ej länge bibehållas, emedan
världshafvet slutligen möter, hvarför flyttningstågen,
sedan bergskedjorna äro kringgångna, vända sig åter
mot söder och sydost.
Ganska få fåglar flytta under dagen, de flesta
företaga sina resor nattetid; många i smärre hopar,
andra i större skaror. Några arter iakttaga härvid
en viss regelbunden ordning, i det de bilda två
sidor af en triangel eller ock en sned linie. Somliga
flytta i all stillhet ifrån det ena buskaget till det
andra. Höstvandringarna börja i Augusti och fortfara
till fram uti Oktober; vårresorna börja i Mars
och sluta i Maj. Vid återkomsten kan man iakttaga,
att de små turisterna äro vida ifrigare och använda
större skyndsamhet än vid bortresan. En märkvärdig
omständighet förekommer vid fåglarnas flytt-resor,
att nemligen hanarne hos flere arter återkomma 7 å
14 dagar tidigare än honorna, och att alla fåglar
åter uppsöka sina gamla hem.
Den
korporalen.
Molto moderata (M, m. J = 92.)
Ord af N. Musik af Wilh. Jonsson.
Bång.
Piano.’
’ -i"-"n~~r:r~r~"-i*^. " .......-~-"~:~
-1-
Han låg på bäd - den, bredd af
halm, Hans
Så tap - pert till sitt lands för
- svar Han
I tan - ken jemt han å - - ter -
vändt Till
Han ang’-ra - - de ej lif- - vets
strid För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
