Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eddystones fyr. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*)
ulländadt är mitt verk! De ljusa lågor
I rymden fladdra snart med vänlig glans.
Det bjuder trots åt tordön och åt vågor,
En rese midt bland stormens vilda dans.
Stå här i sekler, fasta torn, och spana
Liksom en utpost öfver hafvets rand
Och visa seglaren från dödens bana
Bland skär och klippor väg hän mot en älskad strand!»
Så mästarn Winstanley. Hans öga dröjde
Med välbehag på tornet, färdigt nyss.
Från skäret det mot skyn sig väldigt höjde
Och foten nedan mottog vågens kyss.
»Hur herrligt står det uti skummig bölja,
Lik Memnon uti öknen stolt och kall!
Det sekel skåda skall på sekel följa
Och slägter sjunka ned i glömskans djupa svall!»
En herrlig dag det var. I hafvets spegel
Såg solen rodnande sin egen bild
Och skeppen gungade med slappa segel
Och högblå himlen lyste varm och mild.
Den ljusa täflan svann. Ur gröna vågor
Uppstego åskmoln; vinden ystert tjöt,
Stormdigra lyste aftonsolens lågor
Och emot dolda grund snart böljan hvit sig bröt.
Och solen slocknade bak svarta skyar;
I fjerran hördes mäktigt åskans dån,
Och lommen skriade; af täta byar
Slogs retad bränning emot Eddystone.
Gif akt! na drog en blixt sin klara bana
Utöfver himlen, nyss så ren och ljus;
Vildt svingade orkanen skumstänkt fana
Och måsen rädd mot strand flög undan kampens brus.
Och det blef natt; liksom ett grafhvalf hängde Den
svarta himlen öfver stormplöjdt haf. Det enda ljus,
som genom natten trängde, Var tornets eld och blixtens
röda glaf. "Vid höga fönstret, hänförd och betagen
Stod med sin tub i handen Winstanley; När skenet
föll uppå de bleka dragen, Hans mörka Öga brann,
han syntes hånfullt le:
»I stormens andar! sen I, elden blossar Med friska
lågor uti midnattstund! Du våg som rasar, du förgäfves
krossar Din yra hjessa mot mitt väldes grund! Må
åskan sända sina vilda skurar Emot mitt verk, det icke
störta skall! För tiden har jag uppbyggt dessa murar,
En herrlig minnesvård ibland det salta svall!»
»Jag blickar ömkande på eder täflan,
Jag menskan, allas eder herrskare!
Jag trotsar eder vrede, eder äflan;
I starka väsen, jag är starkare!
Vid menskokärlekens upptända fackla
Här står jag orädd i en stjernlös natt;
I skolen icke se det bålverk vackla
Som för att kufva er på Eddystone jag satt!"
Det var en kamp emellan menskoanden, Som stod bland
svallet en naturens kung, Och kaos krafter, lösta utur
banden, Som fängslat deras makt i dvala tung. Allt
klarare framlyste blixtens lågor, . Allt mäktigare
skrällde åskans dän, Allt högre slogo stormuppdrifna
vågor Emot det klara ljus som brann på Eddystone.
»Fort! mera bränsle!» Högre lågan flammar Från
tornets tinnar öfver hafvets bryn Och målar purpur
uppå böljans kammar, På yra skummet och på svarta
skyn. Tyst står han. Klämt slag tycker han sig
höra, Allvarliga, med likfärdsklockans ljud: »Hvarfrån
kan stormen dessa ljuden föra? Utöfver skummigt haf
hvem bringar’ dödens bud?»
Då kom en stormil, hvilken släckte lågan,
Och ensam stod i natten Winstanley.
Han blickade omkring sig, intet såg han,
Blott hörde stormen sina nödrop ge
Och samma klämtslag ljuda genom natten
Och åskan dundra samma vilda hot.
En blixt! Den lyste öfver mörka vatten,
Och bländad Winstanley sjönk ned vid härdens fot.
Nymorgnad solen steg ur österns sköte,
Och åter himlen lyste varm och klar.
Der storm och tordön mäktiga stämt möte
I natten, nu det lugnt och stilla var.
Dock hvar är tornet? hvar är minnesvården,
Som skulle lysa öfver nattligt haf?
På Eddystone nu icke mera står den,
Vid stormens vilda sång den sjönk i djupets graf.
Och Winstanley? Hans Öde döljer hafvet, Som slog
sin svepning kring hans stolta bröst, Hans namn,
hans mästarnamn är nu begrafvet, Som skulle ropas
ut af ryktets röst. Dock, säger sagan, när i natten
ryter Den yra höststorm under åskans dän Och vågen
emot skären vildt sig bryter, Då ståndar Wiristanley
ännu på Eddystone.
E. F.
*) I den vik, som bildas på Englands södra kust
af grefskapen Cornwall och Devon, ligger det lilla
skäret Eddystone. Här upp-fördes^ af arkitekten Henry
Winstanley 1696Q ett fyrtprn, som tre år senare ’blef
färdigt och om hvars varaktighet dess byggmästare
var sä öfvertygad, att han vid ett besök på stället
i November 1703 önskade att derifrån blifva vittne
till den svåraste storm, som någonsin rasat på
denna kust. Här begynner handlingen. Den nuvarande
Eddystones-fyren, af hvilken vår illustration
framställer en afbildning, är ej Winstanleys; den
uppbyggdes 1795 af John Smeaton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
