Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
den der göken; Gud vet hvad han inte kan lära henne
för oseder.»
»Jag har hittat på något fiffigt, Bina lilla»,
utropade stadens styresman, i det han vinklade sitt
långa pekfinger tvärs öfver den lika långa näsan, så
att den stora karneol-stenen på fingerringen bildade
liksom en stor röd utväxt på den snörräta konturen
af hans luktorgan.
»Hvad är det då, Mertus lille?» frågade hans fru
med lifligt intresse, medan hon gengäldade sin
make den smekande förkortningen af det trestafviga
namnet. »Hvad har du hittat på, mitt socker?»
»Jag ska helt simpelt omöjliggöra alla vidare
kritritningar. Jag ska låta stryka lyktpålarna i
dag med tjära, och så snart den intorkat, strykas
de om igen. Då står du i din ordning med lång näsa,
oförskämde karrikatyrritare!»
»Ack, hvad du har för ett hufvud, Mertus lilla!»
utropade borgmästarens beundrande äkta halft, glad
öfver det inhiberade nattvakandet.
Och lyktpålarna tjärades samma dag till hela
röfvar-bandets förtviflan.
Men redan nästa morgon sutto två långa figurer,
ritade på och utklippta i gråpapper, fastklibbade
vid den mjuka be-strykningen.
Karrikaturritaren, som skulle stått der med sin
»långa näsa», enligt borgmästarens förmodan, firade
endast en ny och större triumf, ty hans arbete
liknade numera nästan en basrelief, och dess effekt
förringades ingalunda deraf att Mamertus Fyrsten höll
en tjärborste och Sabina Fyrsten en tjärpyts i sina
långa smala händer.
Yi afstå från alla anspråk på att kunna
beskrifva borgmästarens raseri och hans frus
djupa vemod. Mamertus var nära på att begå ett
tjenstefel. Han tänkte skicka en bud-kafle omkring
till hvarje husegare i staden med befallning att
lurvis hålla en man som nattvakt och spion vid
lyktpålarna. Han sansade sig dock till slut och
hittade på en krigslist.
Kring tolftiden följande natt och midt under klaraste
månskenet smög sig Edvin Hakonsson tyst som en skugga
ut genom dörren till sin lilla kammare och vidare
genom bakporten bort från fadrens »egande gård»,
såsom det heter i lagstil. Han väckte i förbifarten en
skolkamrat, rövarbandets sekondchef, en edsvuren och
pålitlig pojke, som, efter någon strid med sömnens
gud, mottog sin gärd af gorån och bakelser, hvilka
Edvin aflockat sin mamma, och som nu, mumsande och
trofast, följde sin anförare. Snart stodo de båda
små äfventyrarne på torget. Allt var tyst och stilla,
icke det minsta spår af någon vakande dödlig; ej en
strimma af ljus från något enda fönster.
Lyktpålarna stodo der så blänkande i månskenet, utan
några gråpappersfigurer, hvilka naturligtvis blifvit
vederbörligen bortrifna redan på förmiddagen. I
närheten syntes ett halmlass, utan hästar, hvilken syn
till en början väckte några misstankar hos Edvin, men
då dels det ej var något ovanligt att bönderna läto
sina osålda lass stå qvar öfver nätterna på salutorget
i den ärliga staden, och dels en spanande rundmarsch
på långt håll kring åkdonet Öfvertygat missdådarne
att ingen spejare gömde sig i närheten, började
man med friskt mod och under ett sakta fnissande
fastklenandet af det nya borgmästareparet, hvars
näsor numera berörde både tjär-borsten och pytsen,
till den grad hade de vunnit i längd och elasticitet.
Anna röfvare! Olyckliga skolpysar! Haden I icke
bättre studerat er svenska historia och de spännande
berättelserna örn Gustaf Vasas flykt? Haden I alldeles
förgätit huru hjelten gömde sig i halmlasset?
Edvin stod der så högrest och triumferande på
kamratens axlar, sysslande som bäst med borgmästarens
hufvud, hvilket icke ville fastna första taget, då
från halmlasset framkröpo två uti detsamma fördolda
drängar, samtidigt med att rådhusvaktmästarens hufvud
stack fram bakom rådhushörnet. De tre spionerna hade
fått löfte en och hvar om två riksdaler, i händelse
de lyckades gripa smädetecknaren på bar gerning.
Den vissa segern kunde dock icke länge återhålla
sitt behof att äska ljud. Drängarna uppgåfvo ett
jubelrop två steg från lyktpålarna, rådhusvaktmästaren
samtidigt ett härskri från sin knut.
Snabbare än blixten stod likväl Edvin på marken,
och i nästa sekund voro de två äfventyrarne stadda
i vildaste flykt. Förf öl j ar ne insågo snart det
vanmäktiga i en kapplöpning. De nöjde sig med sina
båda troféer, den ohängda borgmästarinnan och Edvin
Hakonssons tappade mössa.
Osälla stund, då hans omtänksamma mamma broderade
ett E. och H. inuti hans mörkblå klädesmössa!
Allt var förloradt. En ny ransakning i
skolan afslöjade helt och hållet det rysliga
dådet. Förbrytaren dömdes till afstraffning af rektor
eller af sin fader tullförvaltaren i hemmet. Pappa
Hakonsson stod på sin faderliga myndighet, men lade
fingrarna emellan på så sätt, att han i stället för
kroppsagan ofördröjligen skickade sin kära vildbasare
till katedralskolan i Upsala.
Barndoms-, ungdoms- och ålderdomsvännerna Fyrsten och
Hakonsson voro ett helt år dödsfiender, deras ärade
hälfter kände icke längre hvarandra. Hela skolan gret,
då Edvin tog afsked, men värst af alla gret lilla
Potentia, som icke det ringaste fann någon tröst i
att far och mor ej längre hängde på lyktpålarna.
Och nu, ärade läsare och älskvärda läsarinna, är
det ju klart och tydligt hvarför den unga flickan
gret i sin kammare, och hvarför hennes stränga pappa
vid sin pipa och sin tidning ännu en gång puttrade
någonting, som slutade med »skampåls-riddare» och
»skandalritare».
5. Jiltt kapitel, ©om lbord.e lia varit clet första.
»Anekdotvurmarne? Icke ha vi hört talas om några
anekdoter eller anekdotvurmar!»
Tålamod, gode läsare! Vi äro just nu inne på detta
kapitel.
Såsom vi redan antydt, voro Mamertus Fyrsten och Polle
Hakonsson, Edvins genomtrefliga och korpulenta pappa,
barndoms- och ungdomsvänner. Under studentåren bodde
de tillsammans i en stor f. d. nationssal i Upsala,
med rummet af-deladt genom ett kritstreck, eller
vid mycket högtidliga plugg-ningsperioder genom
några lakan och filtar, upphängda på ett rep tvärs
öfver den stora salen. De voro sällsynt goda vänner
dessa studenter och nästan oumbärliga för hvarandra,
men ändå hörde man dem ständigt gnabbas. En sorts
rivalitet hade nemligen uppstått mellan Orest
och Pylad med anledning af bådas begär att vara
rolighetsministrar hvar och en för sin olika krets
af beundrare.
Mamertus hade fått epitetet: »den torrolige», Polle:
n den saftroUge». En beständig strid fortgick mellan
»torkan» och »saften» under vexlande lycka för båda
parterna. Infalls-makarne sökte ständigt öfverglänsa
hvarandra.
Under den ifriga hetsjagten efter dagens pikanta
historier om studentkamraterna hade Mamertus Fyrsten
den obestridliga fördelen af ett öfverlägset minne,
och han tillrättavisade derför ständigt sin antagonist
för hans falska eller ofullständiga citater. Polle
Hakonsson deremot hade en förmåga att berätta, som
till den grad var humoristisk, att man gerna förlät
honom hans små fria fantasier. Dock ofta midt under
hans triumfer kom Mamertus med en anmärkning, spetsig
som en synål och torr som en knalle. Skrattarne vände
sig jublande till den torrolige.
Så fortgick tvekampen år efter år hvarhelst de båda
vännerna råkades; men då ödet så underligt fogade,
att de blefvo embetsmän i samma stad, samlade de
också på äldre dagar en krets af beundrare.
Omöjligen skulle man trott att den till utseendet så
stele, stränge och pedantiske borgmästaren kunde i ett
muntert lag framkalla riktiga explosioner af skratt,
medan han sjelf fortfarande bibehöll sin allvarliga
min. Först några sekunder efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
