Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lilla Rödlufvan. Saga efter Jacob Grimm. (Med illustration af Paul Meyerheim.) - Gillehuset i Forssa. Gubben Noach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
lufvan lysa fram; när han klippt litet till, sprang
hela flickan ut och ropade: »Hu, hvad jag var rädd,
det var så mörkt derinne i vargens kropp.» Derpå
kom också gamla mormodren ut, lifslefvande, fast hon
hade svårt att andas. Men den lilla Rödlufvan sprang
hastigt efter några stora stenar, med hvilka hon och
jägaren fyllde vargens buk. När denne sedan vaknade
ville han springa sin väg, men stenarna voro så tunga,
att han genast dignade till marken och slog ihjel sig.
Och så blefvo alla nöjda; jägaren tog pelsen af
vargen, och mormodren mumsade på bullarna och smuttade
af vinet, som lilla Rödlufvan haft med sig, och blef
så stärkt och veder-qvickt igen; men Rödlufvan tänkte
vid sig sjelf: "Aldrig i lifvet skall jag mera springa
ensam från vägen in i skogen, när min mor förbjudit
mig det."
Så lyder den i sin barnsliga enkelhet dock mycket
tilltalande berättelsen om lilla Rödlufvan (le petit
CJiaperon rougej eller lilla Rödkappan, RotJikäppchen,
såsom hjeltinnan omvexlande kallas med afseende på
den klädespersedel man vid
ena eller andra tillfället gifver henne till
attribut. Yår illustration, som är en kopia efter
den i Tyskland högt värderade djur- och genremålaren
Paul Meyerheim* omtyckta oljemålning "Rödlufvan», har
af mästaren sjelf blifvit tecknad på trä, och denna
teckning har af xylografen troget återgifvits streck
för streck. Den utmärker sig genom sin karakteristiska
hållning. För innehafvare af andra årgången af denna
tidskrift erbjuder den Meyerheimska täflan tillfälle
till en intressant jemförelse med det sätt, hvarpå
samma ämne blifvit uppfattadt af den verldsberömde
franske artisten Gustave Doré, hvars bilder till
ifrågavarande saga vi då (1863) meddelade. För
öfrigt har lilla Rödlufvans äfventyr otaliga
gånger illustrerats: för ett par år sedan fann det
användning i den politiska satirens tjenst. Besökande
af världsutställningen i Wien 1873 hemförde nemligen
såsom minne derifrån ett nytt slags tändsticksaskar
af fransk fabrik, på hvilka etiketten framställde
Rödlufvan såsom en liten guldlockig elsassiska, mot
hvilken vargen, i skepnad af en preussisk soldat,
under ett kärligt grin, visande sin fruktansvärda
tandrad, framsträckte sina långa armar; under
teckningen stod: "Det är för att jag bättre skall
kunna omfamna dig, mitt barn!"
Ket är bekant, att under medeltiden
’s. k. »gillehus» funnos temligen allmänt i Sverige,
företrädesvis i städerna, men äfven på landsbygden. I
senare fallet voro gillehusen vanligen belägna
i närheten af kyrkan, hvilken omständighet lätt
förklaras deraf, att medeltidens gillen vid sin
första uppkomst buro ett slags religiös prägel. »De
voro», säger den lärde och vidt-bereste Wilhelm von
Schu-bert i anledning af sitt besök (på 1820-talet)
i Forssa gillehus, »på en gång ett slags heliga och
sällskapliga samfund, och torde leda sitt ursprung
från hedendomens svenskar, hvilka förenade sig till
de värnlösas och förföljdas beskydd. Äfven
deras vigtigaste rådplägningar öppnades och
slötos med dryckeslag, då bragebägaren tömdes
till gudars, hjeltars och aflidne mäns minne,
I senare tider voro dessa gillen sockenledamöters
föreningspunkter till öfverläggning om gemensamma
och privata angelägenheter samt gemensamt
nöje. Man samlades tre gånger om året, nemligen
kort före fastlagen, under de tre pingstdagarna
och på Mårtensdagen. Sammankomsten räckte i
tre dagar och hvarje husfader medförde mat och
dryck. Snart urartade dessa gillen till fullkomliga
dryckeslag. Sällskapet stod under kyrkoherdens och
kyrkovärdarnas uppsigt. Det hade sina egna lagar, som
upplästes vid hvarje ny sammankomst. Deri anbefalles
sedlighet och anständighet, lugn och frid samt att
ådagalägga fadrens mannamod och mannakraft, om så
erfordrades. Sedan förlikades uppkomna tvister,
unga älskande hjertans åligganden fullgjordes,
bröllopsdagar utsattes. Gudstjenst i kyrkan, böner för
allmänt väl och själarnas lugn och salighet utgjorde
början och slutet. Verldsliga saker före-
togos i gillestugan. Ledamöterna kallade hvarandra
bröder ’ och voro förpligtade till inbördes vänskap
och biträde. Efter reformationen upphörde detta
bruk. Gillestugorna förföllo eller nedrefvos.»
Gillehusets i Forssa nuvarande utseende visar
oss vidstående illustration. Det är beläget i en
obeskrifligt täck nejd af Forssa socken i norra
Helsing-land, något öfver en mil från Hudiksvall,
och torde vara det enda ännu bibehållna i hela
landet; åtminstone kan icke Schubert uppgifva att han
annorstädes i Sverige påträffat ens qvarlefvorna af
ett gillehus från medeltiden. Gillehuset i Forssa är
bygdt af sten, men håller endast omkring 24
fot på hvarje sida. Det har trenne bottnar
med dörrar åt södra sidan. Widmark uppgifver,
att byggnaden omkring. 1680 var »för bristande
takhållning så försvagad, att stenhvalfvet till
tredje bottnen nedstörtade och rönnträd uppväxte i
murarnas remnor». Sedan emellertid detta beklagliga
förhållande blifvit af för bevarandet af Helsinglands
medeltidsmärken nitälskande män framhållet för
vederbörande myndigheter, så ålade ändtligen en
synerätt år 1737 Forssa socknemän att täcka och för
all framtid underhålla detta ålderdomsminne, hvilket
åliggande de också hittills oklanderligt fullgjort.
Något tecken till eller märke efter utbyggnad
för trappgång finnes icke, i anledning af hvilket
förhållande prosten Wettersten i sitt »Forssa-minne»
uttrycker den förmodan, att en större träbyggnad
anslutit sig till södra muren, och att de inskränkta
rummen i stenhuset endast tjenat till förvaringsrum
för gillets egendom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
