Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubben Rodebergs erfarenheter. Upptecknade af Sylvia. II. Vänner - Tidemands bilder ur norska bondelifvet. Karl Wetterhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi voro de bästa vänner; det var bara skada att han
förlorade sitt goda lynne så fort jag ville ha mina
penningar igen. Slutligen blef han så utledsen vid
att höra talas om ’de välsignade penningarna’, att
han alldeles upphörde att umgås med mig. Jag gör mig
inte bättre än jag är, och jag är nog djupt otacksam
att påstå, det denna händelse kanske var min räddning.
»’Gud bevare mig för mina vänner, för mina fiender
skall jag sjelf kunna akta mig’, säger ett gammalt
ordspråk. När du blir så gammal som jag, min son, är
du kanske färdig att instämma», yttrade efter en kort
tystnad den lille borgmästaren, »åtminstone var jag
frestad att göra det i går, då jag var uppe i rätten,
der det förekom ett mål emellan diversehandlaren
Anderberg och landtbrukaren Silén. Anderberg hade
tillsammans med en god vän varit på jagt, och törstiga
och hungriga kommo de till Siléns gård, der de utom
mat fingo både bränvin och öl. Icke för intet ville de
mottaga detta, de voro väl inte folk som våldgästade,
voro inga knusslare heller, och visste för resten
att Silén var i små omständigheter, och så erlades
betalningen och mottogs. Man skildes naturligtvis
som goda vänner och bröder, och Anderberg bad Silén,
att då han kom in till staden, han skulle titta in
till honom för att göra sina uppköp; men Silén var van
att handla i boden midt emot Anderberg, och blef vid
den vanan; men diversehandlaren såg med ett visst hån
efter den förbifarande Silén. ’Det här skall jag nog
finna dig för’, tänkte han, och kort derefter blef
Silén stämd för olaga utskänkning. Då han betalade
plikten sade han: ’Detta skulle ej härma mig, om icke
Anderberg vore min vän l’
»Ja, min son, sådana kunna vännerna vara», menade
den gamle borgmästaren med ett litet skratt, hvarvid
hans runda, rödskinande ansigte drog sig i tusen små
godmodiga rynkor.
»Vill du veta hurudan karl den eller den är», fortfor
den gamle herrn efter en liten paus, »så råder jag dig
att söka upp hans bästa vän; jag är säker att vännen
känner honom i botten och du får grundligt reda på,
om icke hans meriter, så åtminstone hans fel. Direktör
Thorén är en lefvande illustration till detta mitt
påstående; alla menniskor äro hans vänner, och han är
alla menniskors vän, åtminstone efter hvad han sjelf
säger; skulle emellertid någon fråga honom hvad han
tänker om den ene eller andre af dessa vänner, så har
han ett egendomligt maner att taga all heder och ära
af dem, för att i nästa andedrag slösa öfver samma
personer det Öfverdrifnaste beröm. Ingen kan komma åt
att affordra honom räkenskap för hvad han sagt; ty han
motsäger ofta sjelf sina elakheter, och man krusar för
honom och uppbär honom, och hvar han drar fram ser han
idel vänliga ansigten omkring sig, medan vännerna i
hans närhet känna sig till mods ungefärligen så som
flugor måtte göra i ett spindelnät.
»Det finnes äfven lättstötta vänner. En akademikamrat
till mig, den utmärkte predikanten kyrkoherden Rydén
blef en gång af mig händelsevis presenterad för gamle
grefve Adelstjerna. Efter denna presentation afskydde
mig brödren Eydén och afbröt allt umgänge med mig
och min familj; grefven hade haft den näsvisheten
att kalla honom för ni.
»Min lilla hustru har också eller hade en väninna. De
äro uppfödda barn tillsammans, gifte sig nästan
samtidigt och voro naturligtvis lif och själ. Rosalie
Hallen var på sin tid den täckaste varelse man kunde
se, med vackra ögon, gropar i kinderna och ett gladt
och klingande skratt; men tiden går, och vi förändras
så smått, och Rosalie Hallen har på de senare tio
åren kommit alltmera sällan hit. ’Évad’, frågade jag
en dag min hustru, ’jag förstår ej att Rosalie Hallen
inte varit här på så lång tid . . . har någon fnurra
kommit på tråden er emellan?’ ’Nej’, sade min hustru
med ett litet leende; ’men det är liksom man ibland
växte ifrån sina vänner. Rosalie och jag bli allt
olikare och olikare hvarandra. Ser du, min gubbe,
jag blir äldre och äldre år ifrån år; men Rosalie
blir för hvar dag allt yngre och yngre!’
»Och det var sannt! Hade jag icke dagen förut sett
ff u Hallen med fladdrande volanger, flygande flor
och en liten blomsterrabatt på sin hatt, klädd som
en tvillingsyster till sin adertonåriga dotter.
»Ja, min son», fortfor den lille borgmästaren, »rätt
som vi ha våra vänner, förlora vi dem; de äro lätta
som f j un och flyga efter vinden. Jag ser dock på
dig att du tycker jag skildrar väl mycket i svart;
men jag har äfven upptäckt en och annan ljuspunkt
i allt detta mörker. Du vet af gammalt att jag är
svag för det täcka könet, och den qvinna jag nu
vill tala om har jag en gång adorerat och dansat
med på grosshaiidlar Holms baler i verlden, och jag
vet att hon var särdeles god vän med fru Holm. Det
är längesedan slut med balerna der i huset, med
det glada lifvet, med ungdomen, med förmögenheten;
men väninnan har inte glömt den flydda glada tiden,
och sjelf fattig och halfblind stickade hon i vintras
sex par ullstrumpor, som hon förärade fru Holm. Du
höjer på axlarna . . . är detta dig inte nog, hvilka
storverk väntar du af den svaga menniskonaturen? För
min del finner jag något riktigt rörande med dessa
sex par ullstrumpor.»
Den lille borgmästaren såg hastigt i taket, hvarpå
han leende betraktade sin brorson och afslöt sin
föreläsning med dessa ord: »Den sanna vänskapen
är som en äkta perla; våra vänner äro likväl ofta
outgrundliga som - om jag må framkomma med en så
simpel liknelse - som slutna ostron. Dock, tro för
all del icke, min son, att du i hvarje ostron skall
finna en äkta perla; tro icke alla läppar som försäkra
dig om en oföränderlig vänskap.»
Ticlenrancls Ibilclex" ut» nox-^ka bondelifvet.
J land snillen, som göra den danska litteraturens
storhet och ära, kan det norska folket börda sin dryga
del, och likaså blef fordom hvarje norrman, som på de
bildande konsternas område steg till någon betydenhet,
en förstärkning i den danska eller undantagsvis den
tyska målareskolan.
Sedan en dryg mansålder arbetar nu det norska folket
för egen räkning. Äfven om icke en folklig sträfvan
vore ett kännetecken på hela vårt tidehvarf, skulle
väl svårligen en sådan andlig rörelse kunnat uteblifva
såsom en följd af den föryngrade nationens inträde i
ett fritt och sjelfständigt statsskick. Icke i några
byhistorier från Schwarzwald bör man söka den första
ingifvelsen till hvad som blifvit diktadt ur norskt
bondelif, och den pensel, som först fäste sådana
bilder på duken, hade nog på fjell och i dal varit
ledd af en norsk hand, ett norskt öga och ett norskt
hjerta, innan den i Dtisseldorf lärde att blanda
sina färger.
Det är nog sannt att man icke blir konstnär, lika
litet som skald, utan att födas dertill, men det
är lika visst att »det sköna är svårt» och att
konstens väg till naturen är mycket längre än ett
menniskolif. Om man vill hinna något för sin samtid
betydelsefullt mål, måste man taga vid d^r någon annan
slutat, och med afseende på konstens färdigheter och
hjelpmedel må man söka sin skola der man bäst kan
finna den.
Norge hade i Tidemands ungdom ingen konstskola, som
kunnat bringa honom utöfver dilettantens ståndpunkt,
och att han öfvergaf skolan i Köpenhamn för den
i Dtisseldorf synes till fullo rättfärdigadt af
hans verk. Han har, utan tvifvel, i Tyskland långt
bättre bibehållit sin nationalitet och för densamma
vunnit ett mera träffande uttryckssätt, än han i
fortfarande ledband af den danska egendomligheten
någonsin skulle uppnått.
Man har klagat öfver att Tidemand icke såsom
mognad konstnär åter förflyttat sin verksamhet
til! hemlandet, och man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
