Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 256.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
7. Ingen, ros utan törnen.
Potentia var verkligen inte så bedröfvad.
Hon sväfvade omkring - ty hennes gång var mycket
lätt och elastisk - i pappas vackra trädgård
och ansade blommorna, just samtidigt med gökarnes
skämtsamma tidsfördrif på stadshotellet. Visserligen
var majaftonen litet kulen och höstlik, men den
unga flickan hade dels behörigen skyddat sig med
en nätt stickad tröja, som värmande omslöt hennes
vackra midja, och dels af blomstervattningens lilla
ansträngning fått en hel midsommar af glödande rosor
på sina kinder. Den tungsinta, vemodiga blicken
var försvunnen; hon tyckte sig likna en af hållen
moder bland sina leende barn, der hon pysslade med
sina blomsterungar. Ack, i denna stund skulle hennes
Edvin alls inte behöfva ropa sitt sedvanliga: »bort
med konvexen, Potia lilla!»
En granskare skulle till och med knappast ha
observerat den der fjerdedels tummen för mycket på
den finbildade näsan, till den grad förmådde det
uppfriskande arbetet förtrolla hela flickan.
Lusthuset -. ty att det fanns ett sådant hos en
sådan man som borgmästaren behöfva vi väl knappast
förklara - presenterade ett fönster åt bakgatan,
hvilken egentligen utgjorde en sträcka af plank, men
öfver hvilka man hade en förtjusande utsigt ned till
den aflägsna hamnen, med sina många ankrade seglare
och sina två ångbåtar. En omkring tre alnar hög
stenfot utgjorde grundvalen för . Mamertu.s Fyrstens
plankomhägnad, i hvilken lusthuset var inklämdt likt
vakttornet på en lång fängelsemur.
Det skulle aldrig kunna falla fader Maniertus in att
ens af sparsamhet förvandla planket till ett staket,
till den grad älskade han den klosterlika friden
i sin trädgård; och då intet enda högt hus fanns
i närheten kunde man också verkligen derinne vara
temligen oantastad af nyfikenheten.
Ingen under alltså om Potentia, varm af
ansträngnin-garne, ogeneradt kastade upp sin stickade
tröja och öppnade sitt klädningslif ett godt stycke
öfver det böljande bröstet, för att ertappa en
liten Maria nyckelpiga, som från ett äpleträd fallit
ned först på den rosiga kinden och derifrån ned på
halsen. Hon hade afdragit sina arbetshandskar och de
fina liljefingrarne följde nu som bäst flyktingens
lopp, då en välbekant stämma sporde inifrån lusthusets
öppna fönster: »Fick du fatt i henne, Potia lilla,
eller vill du att jag skall hjelpa dig?»
Den unga tärnan stod der ett par ögonblick som
förstenad, medan de rosenröda kinderna purprades
allt högre, och rodnaden derefter flög ända upp i
det vackra hårfästet.
Yi säga med afsigt vackra hårfästet, ty en qvinnas
rena, fina, välkammade hårfäste, såsom kontrast
till risbuskaget och det så kallade »purret», är en
särskild skönhetsdetalj i de flesta männers Ögon.
»Hvad i Guds namn gör du der, Edvin?» sporde flickan
med djupt nedslagna ögon, så djupt, som om hon känt
sig kränkt af sin älsklings försmädliga: »Fick du
fatt i henne?»
Trots sin framfusighet fattade Edvin genast hennes
innersta tankar och svarade derför med sin mest
smekande sångarestämma:
»Hvad jag gör? Jag betraktar det skönaste och skäraste
vår Herre i mina ögon skapat: en ung, oskyldig tärna,
som tror sig ensam och allena och som inte behöfver
rodna för att någon liten skalbagge ledsnar vid
äpleblommorna och hoppar rakt i rosengården på
hennes kinder.»
»Men hur har du kommit uppför den höga stenmuren,
käraste Edvin? Och tänk om någon känner igen dig?»
»Såsom jag presenterar mig torde jag vara en obekant
storhet», svarade skämtaren, der han, rökande sin
cigarett, hängde på magen öfver fönsterbrädet med
benen dinglande i det fria utanför lusthuset.
»Men de förbigående?»
»Här går aldrig någon förbi på den här bak- och
plankgatan», tröstade tillbedjaren, i det han kastade
en spejande blick bakom och omkring sig. »Då är jag
mera rädd för
gubben far din - om han - ett, tu, tre, - lemnar
gökarnes bo, för att äta sin hafregrynsgröt här
hemma, och lika - ett, tu, tre, - träder in genom
trädgårdsgrinden derborta.»
»Ja, tänk om pappa kommer!» utropade Potentia oroligt,
i det hon med väl tillknäppt klädning närmade sig
sin hjertevän.
»Då skymmer du min ljufva bild för draken och
jag sjunker plötsligt ner på gatan, likt Samiel
i Friskytten.»
»Men tobaksröken härinne skall förråda oss. Fy,
att du ännu röker tobak, Edvin.»
»Jag har lofvat dig att lägga bort min ovana, men
allt stort sker tyst och så småningom. ^ Gutta cavat
lapidem non vi sed’ - ack, ni arma qvinnor, som inte
ä’ studentskor, förstå ju inte latin. Ser du, nu
slungar jag min cigarett in i tobakslandet midtemot
bara för att behaga dig och för den ljufva lönen af
en tacksamhetskyss.»
»Aldrig, aldrig den dagen då du röker.»
»Förra månaden lade jag bort pipan, denna månaden
cigarren, nästa cigaretten, vidare papperstussen,
och sedan röker jag bara - bara mina rökoffer för dig,
tjusande Potentia! Söta Potia lilla! Jag mår riktigt
illa, om jag inte får den der lilla pussen.»
Borgmästarens dotter kunde ju omöjligen låta en ung
man med så vackra ögon, så perlhvita tänder och ett
par så spetsade, skönformade läppar må illa, hon gaf
sin föresats på båten, skyndade fram och gaf tiggaren
den almosa han så rörande begärde.
»Herre Gud! Hvad lifvet ändå är skönt!» jublade den
glada fyren, i det han gjorde en gymnastisk piruett
med de svängande benen. »Att du kan finna så mycken
lycka i en olycklig kärlek!» tillade han suckande
och leende . . .
»Ja, nog är det underligt!» suckade Potentia också
under ett lycksaligt småleende, i det hon sjönk ned
på en stol vid fönstret tätt intill den älskade. »Men,
Herre Gud, hvad jag handlar orätt!» utbrast hon strax
derpå under sitt mest »kon-vexa» ansigtsuttryck. »Jag
bedrager ju min aktningsvärda far, jag döljer ju min
hemliga lycka för honom.»
»Söta lilla Potia», tröstade tillbedjaren, »bort med
konvexen! Om du bara visste hur den missklär dig. Du
är skapad för det leende lifvet. Din ’hemliga lycka’,
säger du. Kan detta kallas för ett hemligt möte,
när jag blottställer två tredjedelar af min lekamen
för offentligheten?»
Den unge mannen kastade ånyo en spejande blick omkring
sig, men varseblef ingenting misstänkt.
»Vet du, min älskade flicka», fortsatte han, »i rappet
voltigerar jag öfver barriéren, som skiljer oss åt,
ty nu är klockan så mycket, att pappa Mamertus
bestämdt stannar hos Gökarne till qvällen. Du
får väl lof att se hur fin jag gjort mig för din
skull. Nya rocken, ser du, men du har inte skådat
mina nya halmgulgrårosenröda sommarpantalonger och
mina splitter spiller springande nya blanklädersskor!»
Efter dessa ord gjorde den, trots sin lilla korpulens,
ytterst smidige gymnasten en svängande bågböjning med
sin nedre lekamen, så att ben och fötter visade sig
ofvan hans lockiga hjessa i fönstret och de bländande
bottnarne i hans blanklädersskor presenterade sig i
all sin glans för den beundrande sköna.
»Akta dig, Edvin! Tänk om du faller ned på gatan,
muren är tre alnar hög här på stället!»
»Då faller jag ju som ned ifrån himlen, ljufva
engel! Söta Potia, Potentia, Potentissima! Mina läppar
törsta efter dina läppars drufvor!»
»Nej, nu nog för i dag!» afbröt den unga tärnan
rodnande. »JSn är redan för mycket, då är två -
mycket för mycket.»
Dock, Edvin Hakonsson var inte den man, som frivilligt
försakade, der han så lätt kunde göra en vinning. Med
en gymnastisk ansats häfde han sig framåt i fönstret
och röfvade en kyss från sin rodnande tärna.
Men aldrig har en tjuf straffats så i ordets hela
bemärkelse på bar gerning, ty samtidigt med den lätta
och ljufva smällen af beröringen mellan det älskande
parets läppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
