Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den fattiga. Rudolf Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
»»Älskade barn! på jorden ännu du drömmer som oskuld,
Drömmer som blomman om vår’n sluten i växande
knopp. Välluktångande står du en dag som rosen
och tjusar,
Tjusar med fägring och ’skön’ kallas på jorden du
då. Vore du fostrad vid rik mans gård, man nalkades
aktsam;
Föga man aktar dig nu, född som i skogen en
ros. OlycksbriDgande skönheten gafs åt den fattiges
dotter,
Smyckad som offret hon blir offer för himmelens
skänk. Derför, o Gud! om guld du ej gaf, gif dygder,
som pryda,
Dygder, som blomstra och doft sprida i himlen ännu.»»
Sade och lyfte sin hand, - då spratt jag med fasa
ur drömmen,
Ty genom fönstret en blixt slog med ett döfvande
brak. Stormen förskräckt höll andan och stum blef
natten och graf lik,
Men som en låga mot skyn steg ur mitt hjerta en
bön. Lugnare blef jag dervid; åskdiger ej mera
var himlen,
Flyktad var stormen, ej uf hördes, ej ugglornas
skrän. Snart dagbräckningen bryta jag såg öfver
ljusnande bergen.
Skuggorna lågo ännu stilla i slumrande dal. Men fort
växte det stigande ljus, bergstopparna brunno,
Och som af strålar en flod göts öfver himmel. och
jord. Solen sprang upp, sångfåglarna brådt uppväcktes
i skogen
Och regndroppar som eld glänste på buskar och
blad. Se! då for genom dalen en fläkt, trädkronorna
skälfde,
Och öfver grönskande mark föll som af stjernor
ett regn. Tjusad jag tänkte på dig, re’n väckt du
skådade undret;
Af hänryckning ett skri brast ur ditt hjerta
dervid. O! hur lyckligt är bardomens lif!
Jemt strålar dess himmel,
Stormen ej skönjes, som slår ned på den vuxne
en gång.»
5.
^Skonhet - Johanna, det mins! - är himlens flyktiga
gåfva.
Lätt som den doftande ros faller din fägring till
stoft. Lyssna derför till smickraren ej, som prisar
din skönhet.
Pröfning ej härdat dig än. Smickret, min dotter! är
gift. Dygden och oskulden blott dig föra till
himmelens portar,
Öppna väl också derpå; ’bönen dig leder dit in. Vårda
dem troget och kämpa och lid, ty lidandet ensamt
Eeder den jord, der de tre växa till blomma och
frukt. Fattig jag varit som du, men äran jag burit
som krona,
Burit som krans, när ung handen jag räckte din
far. Bär den som jag, om du träder en gång i den
signade brudstol;
Siden ej skyler din skam, äran för qvinnan är
allt. Tro ej hvart smekande ord, som mannen dig
hviskar i örat;
Smilande tunga är falsk, hycklarn du känne derpå. Ögat
ej tro, det lyser så klart som vattnet i hafvet,
Kanske ett odjur - barn! - lurar i djupet
likväl. Varsamt träd till en hvar, som talar om kärlek
och vänskap;
Vänskap ofta är svek, kärlek är ofta begär, Talar så
ljufligt ändå och slösar med löften och eder,
Ack! hafssvallet du hör, ljudet af flyende
vind. Kärlek, om sann, som solen om vår’n mildt lyser
och värmer.
Känslan är blind, på vakt ställ vid dess sida
förstånd. Pröfva den man, som du tänker på, men
pröfva försigtigt,
Ordet är flyktigt, en man pröfvas af handlingen
blott. Men när du pröfvat, lägg hjertat till hans,
blif öppen och trofast;
Lyckligt, min dotter! det är tidigt att finna en
vän. Frestar dig verlden till synd, var hård som
klippan och rotfast,
Men för det goda var mjuk, mjuk som det böjliga
vax. Slut derför med godhet förbund, då hatar du
lögnen,
Älskar det sanna» och sannt är hvad är ädelt och godt,
Men som tistel på graf vanprydlig är smygande lögnen,
Är som brand i ett ax, är som i blomman en
mask. Oskuld fräter han bort, sjelfmördare blir du
i hjertat,
Synd är hans fader; o! fly, fly den med fasa, mitt
barn! Är du bedårad likväl, tro ej, att verlden
är svagsynt;
Lätt genom skenet af dygd skönjer hon skuggan af
last. Ack! vid din oskulds vissnade ros står sorgen
beslöjad;
Icke hon klagar, alltjemt stilla hon gråter
likväl. O! så gråter din far, så gråter din väntande
moder,
Om de sin dotter ej se åter i himlen en gång.»
»Döden sig närmar, jag hör som ett ljud af hans
fläktande vingar.
Snart med min ande han far hän öfver blånande
sky. Men när jag flugit dit upp, låt stoftet förmultna
i jorden.
Der vid din faders en plats red åt din moders
jemväl. Så skall mitt stoft snart blandas med hans,
medan själen i himlen,
Återförenad med hans, firar sin brudfest på
nytt. O! när jag skådar tillbaka, hur kort är ej
menniskolifvet!
Knappt har det börjat, förrän slutet syns nalkas
derpå. Lef derför, som vore du jemt i himmel ens
grannskap.
Då är för flygten dit upp äfven din ande beredd.»»
7.
»»Skumt blir ögat, det domnar alltmer det klappande
hjertat,
Men för min vaknande själ ljusnar en sällare
verld. Åh! ett tempel jag ser, högt står det på
glänsande skyar
Och vidtfamnande hvalf sträfva mot himmelens
rymd. Stjernor brinna som solar der, osynlig är domen.
Ack! ur dess ljushaf - hör! - böljar af toner en
ström. Som aflägsen en storm frambrusar den himmelska
sången,
Mildt som ett tynande ljud klingar den sakta
ibland. Lyssna, min dotter! - O, se! nu nalkas de
saliga andar,
Och genom rymden jag hör: ’Kom, du lycksaliga,
kom!’ - O! jag kommer! Vid bädden allre’n står
döden och väntar.
Gråt ej, mitt barn! din mor förs till de saligas
hem. Der skall jag bedja för dig och sitta vid
himmelens fönster,
Skåda till jorden och se fjerran din älskade
bild. Icke du vet, när din pröfning har slut; då
träffas vi åter. -
Skydda min dotter, o, Gud! gif åt den svaga din
kraft! –Se! jag är redo; jag följer ditt bud,
allsmäktige Herre!
Stoftet är jordens, till dig flyger min ande, o, Gud!»
Den fattiga på sin moders graf.
Sakta glider min farkost fram på glittrande insjön.
Lätt från vagga till graf förs den af vågornas
lek. Minnenas fröjd i barndomens dal jag lemnar
bakom mig;
Hoppet framför mig jag ser v^xa ur gr af var n a
upp. Templet med gyllene kors på spetsen af glänsande
tornet
Skådar som väktare ned öfver de slumrandes
bädd. O! hur ljuft att slumra som de, när aftonen
kommer.
Dagen dem tyngde kanske, tyngde med mödor och
sorg. Skänkte ock lyckan sitt guld och nöjet sin
vissnande blomma,
Ack! hvad båta väl här lycka och nöje och guld? Icke
med dem du banar dig väg genom himmelens portar.
Rik eller fattig på jord står du som tiggare
här. Efterverlden dig minnes kanske, när hon varsnar
din grafvård,
Der, af din samtid en gärd, ristats ditt gyllene
namn. Namnlös sjelf du träder dit upp till
domarebordet,
Och, stortalig på jord, stammar på ordet du der. Icke
ett guldrent mynt du bär i befläckade händer,
Kanske af oskuld, dygd, icke ett grönskande blad. Allt
på jorden förlorat du har hvad himmelen skänkte.
O! för ett stoftgrand blott offrade himmelen
du. Bäfvande skådar du kring; din blick då möter
en qvinna.
Fattig på jorden, hon var kanske föraktad af dig. Rik
som en stråle af kärlekens sol nu gråter dess öga,
Gråter som himlen af sorg öfver din fattiga
själ. Kunde hon köpa dig fri från ditt samvets
tryckande börda,
Gåfve med glädje hon visst halfva sin salighet
bort. O! min moder! är det ej du? På jorden
ack! okänd
Kändes din himmelska själ dock af hvar engel
igen. Säg, hvad betyder väl då, om ej en prunkande
grafskrift
Tolkar från kullen ditt namn, tolkar din lefnad
och död? Ensam saknar dig jag, blott jag dig kände
på jorden.
Derför af blommor jag nu lägger, på stoftet en
krans. Snart förvissnad den är, men ’kärleken bundit
den samman.
Offret är ringa, men ack! kärlekens offer det är.
Rudolf Hjärne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
