Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paganini. Af Wilh. Bauck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
också betecknar jag mig med glädje såsom denne store
mästares lärjunge.
Gerna hade jag nu velat frigöra mig från min alltför
stränge fader, för att på egen hand få resa; men den
hårde mentorn släppte mig icke. Ändtligen efter lång
vägran skänktes mig friheten, som jag begagnade till
nya ströftåg. På flera ställen sökte man fästa mig,
men resandet behagade mig mera, och mitt eldiga
temperament tillät mig icke att länge dröja på
någon ort.»
Fosterlandet förblef honom dock alltid kärast. "I
Italien», yttrade han med liflighet en gång, »lefver
man endast för att sjunga, i Frankrike för att
qvittra, i Tyskland för att dundra, och i England
för att betala. Uti Italien fins musik Öfverallt,
på jorden, på hafvet, i träden, den bor der bland
pöbeln och hos de rika. Om man än saknar bröd,
så sjunger man ändå, känner sig lycklig deraf och
sjunger ånyo. Jag tror att melodien är en verkan af
elden. Jord, luft och himmel bilda uti Italien blott
en eldhärd-, derför sjunger italienaren utan ända.»
Om hans många kärleksförhållanden och hans passion för
hasardspel, hvarom så mycket skrifvits, yttrade han:
»Man berättar om mig tusen och ett galanta äfventyr,
men ehuru jag är en stor beundrare af det täcka könet,
så kan jag dock försäkra att jag ej upplefvat något
enda af dem. Det är sannt, jag sökte nöjet i lifvet
så länge jag förmådde det, men jag har aldrig sjunkit
så som man lagt mig till last. Jag kom för tidigt
på egen hand ut i verlden, och vann för en så ung
man nästan för mycket bifall; äfven tror jag att det
genuesiska blodet strömmar något raskare än det tyska
- och detta allt lät mig råka i sällskaper, som icke
alltid voro de bästa. Jag måste uppriktigt bekänna
att jag mer än en gång föll i händerna på personer,
som spelade långt färdigare och lyckligare än jag,
ehuru hvarken på violin eller guitarr. Ofta förlorade
jag på en afton frukten af flera konserter, men en
svår förlägenhet, som jag en gång iråkade, botade
mig för denna olyckliga böjelse, och nu anser jag en
passionerad spelare endast förtjena förakt.»
En gång, då han var vid bästa lynne, berättade han
ett af sina erotiska äfventyr, som vore värdigt en
Bandellos eller Boccaccios penna och alltför mycket
karakteriserar både konstnärens temperament och hans
nation, för att böra förbigås.
»Jag befann mig i Milano, men var klen till helsan
och vid det elakaste lynne. Mitt hjerta var tomt,
och denna tomhet var skuld till min melankoli. En dag
mötte mig en förtrogen vän, en läkare, som berättade
mig att den sköna Rosina, min landsmaninna, för
hvilken jag svärmade, hade anländt till Milano. Genast
blef jag liksom förvandlad, mina nerver skakades,
och min tröghet öfvergick till sprittande liflighet:
’hvar bor hon, hvar?’
Inte långt härifrån, i la Contrada detta Passerella?
’Och husnumret?’
’Känner jag icke.’
’Hur högt då?’
’Andra våningen. Addwf
I blinken var jag på gatan, skyndar från hus till hus,
söker och frågar, men Rosina stod ej att finna. Jag
var utom mig, nära att förtvifla, då jag märkte att
jag förbigått ett hus. Nytt hopp! jag ilar till andra
våningen, klappar på; ingen svarar. Ännu ett rum,
likaledes tomt. 9Si puole (är det tillåtet)?’ frågar
jag. Intet svar. Helt sakta öppnar jag och kommer
in i ett tredje rum, som var förmörkadt. ’Är
det doktorn?’ frågade en matt, men välljudande
fruntimmersstämma. I en hvilstol befann sig ett
vackert fruntimmer, som jag aldrig förr sett och som
tycktes vara lidande. Jag fattade mod, närmade mig
till den sköna och gjorde de vanliga läkarefrågorna,
äfvensom jag fann nödigt att pröfva pulsen och,
med ett ord, bemödade mig att med framgång spela
min improviserade roll. Men hastigt drog hon handen
tillbaka: ’Jag visste icke att signor Paganini blifvit
doktor l’ Då jag fann mig igenkänd, bedyrade jag att
jag endast af en oemotståndlig kärlek kunnat drifvas
till att antaga denna visserligen straffbara mask,
ehuru
jag blott en gång förut sett henne. Men mina
exklamationer afbrötos helt hastigt af en gammal
herre, som inträdde, fixerade mig och frågade den
sjuka om jag vore den efterskickade signor dottore?
’Jaha, ja visst!’ svarade jag.
’Nå, förträffligt! tag plats, bästa doktor, och
berätta mig utförligt hvad ni tänker om den sjuka,
eller rättare, om hennes sjukdom!’
Tänk er nu min förlägenhet! jag, som är alldeles
okunnig i medicinen, utom hvad en bedröflig
erfarenhet i senare åren mot min vilja lärt mig,
jag befann mig nu téte-a-téte med en menniska, som
trodde på sjukdom och död> som var i besittning af
otaliga recepter och sjelf talade som en läkare i en
mängd latinska och grekiska termer; naturligtvis lät
jag honom sjelf orera, nickade bifall och gaf honom
alltid rätt. Men omsider skulle det ändå komma till
något slut; redan förelades mig papper till receptet,
och min inqvirent satte på sig glasögonen för att
se hvad jag skulle förordna. ’Nej’, utbrast jag då,
’det bästa blir att låta naturen sjelf verka, och
skulle det onda icke försvinna till i morgon, så
vilja vi då först anlita konsten.’
Den gamle föll mig om halsen: ’Rätt så’, utropade han,
’detta är den rätta metoden! inga recepter förrän
läkaren grundligen studerat såväl sjukdomen som den
sjukas natur! Ni är min man!’
Nu blef jag förtviflad! tänk om någon af mina bekanta,
eller, det värsta af allt, den rätte läkaren sjelf
skulle inträda; men ännu återstod en stegring af
min ångest. ’Nu’, sade gubben, ’skall jag beskrifva
mina egna åkommor. Till en början, skall ni veta,
förkylde jag mig i Rom - eller var det i Florens
? nej, det var i Rom. Nu skall ni få höra kuren,
som var mycket komplicerad’ - och derpå följde en
lång och omständlig beskrifning, sx>m utpressade
ångestsvett hos mig. Men klockan slog sju, och i
detsamma for jag upp, fattade min hatt och bedyrade
att jag måste skynda till ett dödssjukt fruntimmer,
men lofvade återkomma i morgon. Han bad mig ej komma
förrän kl. 4 på eftermiddagen, emedan han var ute
hela förmiddagen och för ingen del ville gå miste
om nöjet af mitt sällskap. Jag hade gerna lofvat
honom alla verldens skatter för att komma lös, och
skyndade bort. I försalen träffade jag en betjent:
’Herr doktorn, förmodligen?’
’Förstås, förstås.’
’Då har ni väl erhållit den biljett, som jag lemnat
för er i apoteket?’
’Naturligtvis. Farväl!’
Det var visserligen icke Rosina, men hon var
lika vacker och förekom mig än intressantare. På
gatan träffade jag min vän, som berättat mig min
landsmaninnas ankomst.
’Nå, har du sett henne?’
’Nej, men en annan! hör på bara!’
’Icke nu, ty jag måste besöka ett sjukt fruntimmer
i det här huset’ - och dervid visade han på det hus
jag nyss lemnat.
’För sent’, sade jag, ’en annan läkare var nyss der.’
’Hvad? en annan?’
’Ja, och den doktorn är jag sjelf. Kom med till nästa
café, der skall jag berätta dig allt.’
’Hvad ämnar du nu göra?’ frågade min vän, sedan han
inhemtat äfventyret.
’Naturligtvis går jag dit i morgon; är hon bättre,
så är det min förtjenst, och mår hon sämre? så måste
du skynda dit för att göra henne ändå sjukare.’
Följande dagen kl. 8 på morgonen besökte jag min
patient, och fortfor dermed dagligen. Hon förbättrades
verkligen, och slutet blef att hon för mig fattade
em kärlek, ej ringare än min egen.»
Innan vi följa Paganini på lians färder utom Italien,
må vi berätta ännu en karakteristisk anekdot, nemligen
från hans vistande i Ferrara. Yår virtuos reste
med sin vän Gordigiani, den bekante kompositören,
till nämde.ort, der den sistnämde ville återse den
berömda dansöseni Antometta Pallerini, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
