Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- En god engel. Skiss af Marie Sophie Schwartz. (Forts. och slut från sid. 309.)
- Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 288.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nej, min vän, den skall återskänka henne åt lifvet
och oss.
*
Hvad läkekonsten icke hade förmått, det förmådde
verkligen glädjen. Den återgaf Signe medvetande och
klarhet i förståndet, och den blef äfven den läkare,
som förde henne tillbaka från grafvens rand.
När Signe frisk och lycklig åter stod i kretsen af
sina anhöriga och frid och kärlek lyste ur allas
ögon, då tackade hon innerligt Gud för de pröfningar,
som hemsökt dem. Ur den af tårar vattnade jordmånen
hade de frön till försoning, Maria nedlagt i mannens
hjerta, slagit rot och slutligen burit frukt.
Johans första åtgärd, då Signe var utan fara, blef att
återskänka Martha det henne fråntagna fädernearfvet,
och att sätta henne i laga besittning deraf.
Nu återstår en fråga att besvara, nemligen huru Harald
kom lefvande från skeppsbrottet.
Helt enkelt derför, att han innan Mary Grace’s
afsegling från England, eller dagen efter brefvets
afgång till Signe, insjuknade i tyfus. Då han efter
flera veckors förlopp tillfrisknade, ville han ej
under sin konvalescenstid skrifva och omtala att
han varit sjuk, utan han hade beslutit, att så snart
hans krafter det medgåfvo, fara hem och besöka sin
unga maka.
Att nu återvända till det lif af faror och mödor,
han lemnat, kom icke i fråga. Han stannade vid hennes
sida, som var honom kärare än någonsin. Allt, som stått emellan
honom och hans stolte svärfader, var glömdt, och
Harald blef Johans hjelp och högra hand.
*
En afton, ett år senare, hade familjen samlats
för att öfvervara dopet af Haralds och Signes
förstfödde. När den högtidliga akten var slutad och de
främmande resta, stod Maria med pilten på sina armar i
kabinettet. Den lilles fader och moder stodo på ömse
sidor om henne. Marias ögon voro fästa på taflan,
som föreställde Mary Grace, och hon sade:
»Veten I, mina älsklingar, då underrättelsen om
Mary Grace’s skeppsbrott lade Signe på sjukbädden,
anklagade jag mig, som i min försoningsifver hade
fört eder tillsammans. Jag såg då i de olyckor, hvilka
drabbade oss, ett straff för det jag i min fåvitsko
velat medla, då jag bort lemna allt i Herrans händer.»
»Men nu inser du», inföll Johan, som kom in i rummet,
»att just du varit ett medel i Herrans hand att
lära tvenne hårda, egoistiska hjertan, att kärleken
är det högsta. Gud löne dig för det du bringat oss
denna lära!»
»Ja, och för det du arbetat för det godas seger»,
yttrade Martha och räckte handen åt brodren. »Det
är Maria, som skapat mina barns lycka, det är hon,
som genom denna förening kastat glömska och försoning
öfver det förflutna. Hon är allas vår goda engel.»
*
Anekdotvurmarne.
Berättelse af Jo. Jo.
(Forts. fr. föreg. häfte, sid. 288.)
»Är ingen hemma härinne?» frågade Mamertus Fyrsten,
blossande af vrede och kroppsansträngning. »Gör dig
inte till med lästa dörrar, kusin Elisabeth. Jag såg
nyss i fönstret dina mössband, och jag vet nog hvem
du söker undandölja. Öppna genast i lagens namn!»
»Gubevars, hvad för du för ett väsen? Mina pigor
äro borta till sjön med stortvätten, och de ha
Fylax med sig, annars skulle jag nog visa att jag
har passande portvakt för fredstörare. Mitt hus är
min borg, men der är du på intet vis borgmästare,
min kära Mamertus.»
Gumman framsade detta svar med matronlik värdighet,
i det hon öppnade sitt salsfönster på glänt.
Hennes täcka våning var belägen på nedra botten i
ett gammaldags trähus, omgifvet på alla sidor af en
lummig och välskött trädgård.
»Håll inga tal, utan öppna, Elisabeth!» återtog
borgmästaren otåligt.
»Jag måste först göra toalett, för att kunna mottaga
två så fina herrar.»
»Åh, du är fin tillräckligt.»
»Nej, jag har blifvit kokett på gamla dar, och
herrarne få allt sitta ned och vänta en eller annan
halftimme på gröna soffan der ute i syrenhäcken.»
»Du söker bara vinna tid, för att gömma undan den
förrymda galna flickan. Men jag ska undersöka
husets inre, medan Gypén patrullerar rundt
kring knutarna. Man leker inte ostraffadt med
fadersmyndigheten och med heliga äktenskapslöften.»
»Talar du ur den tonen, Mamertus, så slipper ingen
lefvande själ in i mitt fridlysta hus, och brukar du
våld, så skall minsann sjelfva borgmästarn få plikta
med tjensten och äran för hemgång!»
Gumman Funke var blossande röd af harm, der hon
med sin storväxta figur fyllde hela det öppnade
salsfönstret.
»Hvad är det du pratar om galna flickor?» fortsatte
hon efter en kort pustning. »Om jag också skulle gömma
sådana i mitt hus, så vore det bara för att skydda
dem mot ännu galnare karlar. Fy, att ni inte skäms,
era mesar, för att vilja med våld släpa ett stackars
barn in i ett äktenskapligt helvete. Åtminstone liknar
herr adjunkten i denna stund allting annat än en engel ifrån paradiset. Kom hit du, Potentia,
och var inte rädd, så länge tant Elisabeth beskyddar
dig. Stig fram till fönstret, darrande lilja! De
borde betala pengar, för att se en så rar flicka som
du. Men visa dig gratis af miskund med deras kassor,
ty goda hushållare äro de der herrarne begge två.»
Piken åt borgmästarens sparsamhet hade visst en
förgiftad udd, tyo Mamertus bleknade och hväste:
»Kom ut, vanartiga flicka! Återvänd till din pligt,
eller jag förlåter dig aldrig!»
Potentia kastade sig gråtande till tantens bröst.
»Men si, jag förlåter henne jag, för jag är qvinna,
och så gammal mamsell jag är skulle jag aldrig vilja
ha adjunkten Gypén till man, om han också i morgon
dag blefve biskop i Skara.»
Detta var för starkt för den narrade fästmannen. Han
knöt med skälfvande händer fastare ihop knuten på
sin hvita halsduk, men skaffade sig på samma gång
med pekfingret litet mera andrum, för att med den
gällaste stämma kunna betala försmädelsen:
»Och om jag i morgon dag blefve biskop i Skara,
skulle jag hellre fria till torntuppen än till ett
sådant höns som gamla mamsell Funke.»
»Nå, då ha vi allting klart oss emellan», skrattade
gumman, »ty ingen mö med litet pengar går annars säker
för spekulanten Anders Gypén. Och nu, kusin Mamertus,
gjorde du klokast i att gå hem och skrifva återbud
för förlofningskalaset, ty med liten smula sundt
förnuft inser du nog att hvarken jag eller Potentia
komma att bevista den festen.»
»Du får göra som du vill, men Potentia skall dit,
död eller lefvande!»
Borgmästaren deklamerade dessa ord med tragisk pathos,
men hans ytterliga häftighetsutbrott hade många gånger
förr blifvit afkylda genom gumman Funkes satiriska
kallvattendusch.
»Det var hedersamt med besked, kära Mamertus. Men
hellre än att du som far tar lifvet af ditt enda barn,
låter jag väl flickan sjelf springa raka vägen genom
min trädgård ner i ån. Då slippa herrarne ifrån allt
lagligt ansvar.»
»Kom ut, Potentia!» stönade borgmästaren, ytterligare
retad af hånet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1875/0319.html
