Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anekdotvurmarne. Berättelse af Jo. Jo. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 288.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
»Fråga mina skolpojkar hvar och hur jag brukar
afstraffa dem, bästa farbror, men ett paraply är
bättre som stickvapen än som slagträ. Dessutom låg ju
den ovärdige på bröst och mage öfver fönsterbrädet
som en padda. Är sådant kavaljersfasoner, då man
konverserar med ett ungt bildadt fruntimmer ?»
»Emellertid ha vi honom nu för alltid på halsen»,
anmärkte pappa Mamertus. »Han tog en vacker
hofrättsexamen i fjol, har tjenstgjort på ting här
på landsbygden, och står på vippen att komma in som
tjensteman i vår enskilda bank, tack vare fadrens
affärsrelationer. Nu gäller det mer än nånsin att ha
alla ögon öppna.»
Under liknande förtroliga idéutbyten fortgick
beskyddarens och skyddslingens kamp mot Potentias
kärlek, hvars afsvalnings-period båda med otålighet
afvaktade, innan man vågade ett nytt anfall.
Kom så den grefliga auktionen på Örnbonäs, hvarest
borgmästaren inropade den märkvärdiga »fickbålen»,
vi omtalade under scenen i Gökarnes gille.
Hvad var naturligare än att den öfverlycklige
dryckes-kärilsamlaren Polle Hakonsson en vacker dag
ville i vittnens närvaro afprofva den originella
bålen.
Tiden för Gökarnes sedvanliga lilla vårfest var
dessutom inne. Den första Juni, en herrlig solvarm dag
tågade i sakta mak en liten kullermagad skara utom
stadens norra tull längs gångarne i den naturliga
björkpark, som prydde ena sidan af åns stränder.
Då vi säga »kullermagad» begå vi en orättvisa mot
stadens borgmästare, mot telegrafdirektören och ännu
ett par gökar, men de öfriga voro alla mer eller
mindre försedda med denna välmågans och vällefnadens
runda skylt, hvilken som oftast annonserar god helsa
och godt humör.
Vädret var herrligt, fastän horisonten såg tvetydig
ut och tycktes ställa sig i harmoni med borgmästarens
små giktkänningar. Det saftiga gräset riktigt ångade
balsamiska dofter, gullvifvorna sjöngo på sista
versen, men trastarne tycktes börja beständigt nya
verser, der de öfverbjödo hvarandra i koloratursång
för sina sköna. Ekarne hade nyss begynt röra på sig
och afstucko med sina gulgröna bladpygméer så vackert
mot björkarnes blågröna täta löfverk. Med ett ord,
hela naturen prydde sig som en fager brud till sin
stundande bröllopshögtid.
I spetsen för den långsamt framskridande skaran gingo
fyra musikanter, vidare ett par kypare och två af
källarmästarns drängar, kånkande på väldiga matkorgar
och på flytande munförråd. Gökarne skulle nemligen
supera i det fria på en hög kulle, nära till den forna
brunnsparken, hvars sandgångar numera, då källådern
genom oförsigtig dikning utsinat, lågo Öfvervuxna
med gräs, och derför högst sällan beträddes. Deremot
promenerade man så mycket ifrigare i den nyanlagda
och följaktligen mera moderna björkparken, dit också
bänkarne från den öfvergifna helsokällans omgifningar
blifvit flyttade.
På Gökarnes kulle stod en jernstång med en flaxande
gök af samma metall såsom betecknande märke. Väldiga
säten af sandsten omgåfvo ett stort bord med samma
sorts stenskifva, och från denna upphöjda plats,
skyddad för nordan- och östanvindarna af några
lummiga syrenhäckar, hade man en den herrligaste
utsigt öfver nejden.
Gökarne hade god smak, då de valde denna af dem
inköpta och fridlysta plats för sina vårlibationer.
Denna fest utmärkte sig framför sina föregångare
genom en ovanlig lyx, men så var det också
tullförvaltaren ensam, som bestod fiolerna, ty
han fyllde sitt sextionde år den dagen. Vid andra
vårfester drog man deremot lott om olika slags så
kallad »förning». Borgmästaren, som ifrigt yrkade på
tarflig-het, hade tre år å rad haft turen att endast
vara brödskaffare.
»Tja, min kära Mamertus! Du store riksekonom!»
utropade Polle Hakonsson en gång vid en sådan
lottdragning, »hade jag bara din tur att så der
beständigt dra brorslotten, Irodlotten, skulle jag
bestämdt slå mig på hembageri, för att kunna lura
mig sjelf som kund på bästa vis. Håhå, låt gå! Tja,
tja! det lår du verkligen ursäkta mig, du lyckans
guldgosse.»
Bland lyxartiklarne vid dagens fest funnos också
några facklor och flere dussin kulörta papperslyktor,
med hvilka man
tänkte briljera senare på qvällen. Ingen hade tagit
den fjerran hotande molnväggen med i beräkningen,
utom Mamertus Fyrsten, som under en och annan grinmin
for med handen kring sin bjessa och spådde ondt väder.
»Olyckskråka! Hvar knäfveln tar du dåligt väder
ifrån? Den der molnväggen stryker ju förbi åt vester
och hjelper oss bara med litet behagligt mörker
vid illuminationer Kuku! mina ärade gökar! Här
är vår första pust- och ’suptall’ midt bland
björkarne! Här skall enligt gammal ärlig och årlig
plägsed klunkas ett glas punsch! Sextiårsgöken kukuar
er till! Kuku! Blifven I alla en sådan glad galning
som pappa Polle vid sextio år! Skada bara, att jag
inte fick ta min unggök Edvin med mig på en dag som
denna. Men si jag kände Mamertus långt förr än jag
kände min egen pojke, och man jagar inte bort en äldre
vän med en yngre. Gu’ signe dej, borgmästare, trots
allt det onda du gör mig med din oförsonlighet. Tja,
tja! Håhå, låt gå! Grina du! Du har fått gikten till
straff för din långsinthet. Kuku! Alla trogna gökars
skål vid första sup tallen!»
Borgmästaren syntes obehagligt berörd af erinringen
om sitt småsinne, men besvarade ej utfallet, för
att undvika en konflikt på en dag som denna. Han
eftertänkte i stället, om han fullständigt
inpräglat hos gamla Kajsa, hans trotjenarinna, alla
förhållningsorder han gifvit gumman som spion och
vak-terska på hans dotter, nu när hans gunstling
adjunkten för tillfället var bortrest.
»Nå, medan vi nu pusta litet här, go’ gökar», återtog
tullförvaltaren flåsande, »så vill jag som biscuit
till punschen berätta er en alldeles tjärnfärsk
anekdot, som flugit mig i minnet raka vägen från
Stockholm genom kammarjunkar - kar - junkar - Håhå,
låt gå! Hur jag sitter här och ’junkar’, så har
jag tappat namnet på karlen. Sak samma, namnet gör
intet till saken. Jag träffade honom i morgse vid
ångbåtshamnen på genomresa till - till - till - Ja, ni
vet, han sa’ mej ju sin destinationsort. Emellertid,
saken var den - Tja, tja! Mamertus, beslå mig med
den, du magergök! Den har du aldrig hört förut,
och i dag på min sextionde födelsedag, som genom
advokatyr är min sextioförsta, ska du inte kugga
mej, huru mycket du än redan kallfiinar derborta
på ekstubben. Håhå, låt gå! Jo, si, en ung vacker
hoffröken gick helt nyligen en middagsstund öfver
Norrbro med en gardeslöjtnant till kavaljer, då
stannar hon plötsligt midt på trottoaren ofvanför
Strömparterren, bleknande och som förstenad.
»’Hur i Guds namn är det fatt, min nådigaste?’ frågar
kavaljeren orolig.
»’Ingenting, men ta inte illa opp’,* stammar den
sköna.
»Au contraire, jag ska ta så väl opp som möjligt’,
småler löjtnanten. ’Hoppa bara ur fällan, söta fröken,
och spring se’n in der midtemot i garnbutiken på
Bazaren. Jag kommer genast efter med den trolösa.’
»Håbå! låt gå! Den skälmen hade en skarp och snabb
krigarblick och insåg genast att vackra fröken hade
tappat - tappat - hi-hi-hi! - ho! ho! ho! - en af
sina - hi-hi-hi! - underkjolar! Tja, tja! Gör mig
det efter, Mamertus lille! Hi, hi, hi!»
Polle Hakonsson drillade en lång stund väldigare än
samtliga trastar och lärkor i hela nejden, till den
grad blef han förtjust öfver den sällsynta triumfen
att han kunnat minnas en anekdot från början till
slutet.
Borgmästaren satt der »kuggad» och förbluffad öfver
miraklet. Han anade inte att hans förtviflade fiende
»skam-pålsriddaren» ut- och genomtänkt en anfallsplan
med kontra-minor mot den obeveklige fadren-tyrannen,
en plan, grundad på den psykologiska iakttagelsen,
att mot småsinnade menniskor inga vapen äro skarpare
än de små missödena och de små motgångarna.
Men medan gökarne glammande och galande bida vid
första »suptallen» och medan den gunstige läsaren
funderar på beskaffenheten af Edvin Hakonssons
anfallsplan, låta vi berättelsens - vi höllo på att
säga - hund, men vi säga det inte - berättelsens
tråd löpa litet på sned till vår stackars Potent ia.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
