Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. IV. Den lille trumslagaren. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
hvilket hon ofta, i synnerhet i början, höll för
Janne små lärorika predikningar.
Förhållandet mellan Janne och »mor Gertrud», såsom
han strax fått tillåtelse att kalla henne, blef med
hvarje dag allt innerligare. Gossen kände på sig
hur väl han mådde, och han förstod det gagn, han
hade af den gudfruktiga, stränga och karska gummans
moderliga förmaningar och omsorger. Gumman å sin sida
gladdes, att gossen visade henne så mycken lydnad
och tillgifvenhet, samt att han trifdes så synbart
bra och åt med sådan aptit.
En dag kom Janne hem från reveljen med bedröfvad
uppsyn. Order hade kommit, att bataljonen om åtta
dagar skulle bryta upp, för att från en landthamn
på vestra kusten återföras till fastlandet. Sedan
han för Gertrud omtalat detta, satte han sig i en
vrå och gret. Han var ju så lycklig der han var;
han hade der fått åtnjuta hvad han icke kunde minnas
sig någonsin hafva åtnjutit - moderlig huldhet.
Äfven mor Gertrud blef bedröfvad öfver den oförmodade
nyheten; men hon ansåg det för sin pligt, att dölja
sina känslor.
»Sitt inte och gråt, Janne!» sade hon. »Du tjenar
kunglig majestät, och det passar icke för en kronans
karl att så der sitta och lipa. Du vet, att jag-håller
af dig som eget barn, och vi skola träffas igen,
om Gud så vill, när du tjenat ut dina år.»
Gumman kände inom sig, att på den förhoppning, hon
uttalat, var det ej stort att lita; men hon ansåg
sig sålunda böra trösta gossen.
Snart kom uppbrottsdagen. Mor Gertrud hade tvättat
Jannes skjortor, stoppat hans strumpor och gjort hans
lilla packning i ordning.
»Vänta litet, innan du snör till din rensel», sade
hon, i det hon ur »lädikan» (lådan) i sin kista
framtog en vackert inbunden psalmbok, som der, jemte
en vissnad blomsterqvast, låg omsorgsfullt inlindad i
en hvit näsduk. Boken hade varit hennes aflidne sons
konfirmationsgåfva, och blomsterqvasten hade denne
burit den dag, då han med de andra nattvardsbarnen,
»stod i koret». Hon lade varsamt de vissnade blommorna
åter in i näsduken och gömde dem i kistan. »Tag
den här boken med dig, min gosse! och läs flitigt
deri. Hvar du är och hvad du gör, så tänk på din
skapare! Se så», fortfor hon med konstladt lugn,
och såg på det gamla vägguret, »gif dig nu åstad,
Janne! ty dina order skall du lyda, och Gud vare
alltid med dig!»
Trumslagaren gick fram till henne för att taga
farväl. Det syntes på hans glänsande ögon, att han
hade mycket, mycket, som han ville säga; men han
fick ej fram ett endaste ord. Han såg på henne så
förunderligt godt, och stora tårar tillrade utför
hans kinder.
Nu var det också med ens slut med det lugn, som
gumman hittills så väl lyckats bibehålla. Den sorg,
på hvilken hon tyst och stilla burit i många dagar,
bröt ut i häftig gråt. Snart fattade hon sig, klappade
gossen på axeln, och pekade på uret.
Janne slängde sin trumma på ryggen, tog sin mössa
och skyndade ut.
När han kom till grinden på lillgården, vände
han sig om, Mor Gertrud syntes icke i dörren,
såsom han hade väntat; men mellan geranierna och
levkojorna i fönstret tyckte han sig se ett sorgset
ansigte framskymta. Han rättade sig och förde sin
högra hand till mössan, liksom om han stått inför
sjelfva sin öfverste. Han visste icke någon bättre,
någon vördnadsfullare helsning. Och sedan skyndade
han åstad.
Några dagar derefter var Janne hemma i sitt land igen,
Fjorton år senare, en lördagsqväll på sommaren,
satt gumman Gertrud vid sin spinnrock i sin snygga
och trefliga hvardagsstuga. Då rullade en vagn in på
gården; en ung, skäggig och välklädd herre hoppade ur,
och gick in i stugan.
»God afton härinne! Kan jag få litet mat till qvällen
och en säng för natten?» frågade den nyss ankomne.
»Nej», svarade gumman kort och bestämdt, utan
att af-bryta sitt arbete vid den surrande
spinnrocken. »Sådan fin herre kan jag ej ta emot.»
»Ni visar således bort mig, och här är dock allt så
fint och städadt», återtog den resande, i det han
såg sig om i rummet, och uppmärksamt betraktade
alla föremålen derinne - den perlfärgade soffan,
det gamla vägguret, den med målade blommor och
bokstäfver utsirade kistan, Frälsarens bild i glas
och ram på ena väggen, samt de friska geranierna och
levkojorna i fönstren: allt mönstrade han med glada
och nyfikna blickar.
»Herrn får på gästgifvargården, som ligger helt nära,
allt hvad han behöfver», svarade gumman, i det hon
satte ny fart i spinnrockshjulet. »Jag är icke i
tillfälle att herbergera resande.»
Den unge herrn steg närmare och ställde sig midt
emot gumman.
»Känner du då ej igen mig?» sporde han med rörd
stämma.
Gumman spratt till vid det förtroliga tilltalet;
men skakningen på hennes gråa hufvud svarade ett
tydligt nej.
»Mor Gertrud!» fortfor han, »gamla mor Gertrud! känner
du ej igen Janne, den lille bleke och slarfvige
trumslagaren, mot hvilken du var så huld och så
sträng, och som du skapade om till en frisk och
ordentlig gosse? n Små saker äro små saker; men
ordning i små saker är en stor sak» - minnes du ditt
ordspråk, goda mor Gertrud?»
Gumman spratt till, spärrade upp sina ögon, sköt
spinnrocken åt sidan, och slog hop sina händer.
»Kors i all verlden, är det Janne, som blifvit så stor
och ståtlig!» utropade hon, utom sig af öfverraskning,
och mätte honom från topp till tå. Derpå reste
hon sig upp och sträckte mot honom sina armar. »Är
det verkligen du, Janne? Hur i all verlden har du
kommit hit?»
»Jag har enkom rest till Gotland för att få träffa
dig, snälla mor! Till din pastor hade jag i all
tysthet skrifvit, för att få veta, om du lefde
ännu. Till min glädje fick jag ett jakande svar. Hvad
jag är lycklig, att få återse dig, att få tacka dig,
ty utan dig hade jag aldrig blifvit hvad jag är.»
Nu blef det alls icke fråga om att bortvisa den fine
herrn till gästgifvargården. Den lilla kammaren, der
Janne bott såsom trumslagare, städades i ordning;
en tarflig måltid uppdukades, och så blef det ett
ömsesidigt frågande och svarande om hvad som händt,
sedan de för fjorton år sedan åtskildes.
Janne - vi kalla honom så fortfarande - var nu
handlande i en köping på fastlandets östra kust, var
gift sedan ett år, hade redan ett barn, och stod sig
för öfrigt mycket godt. Han upprepade, att han hade
mor Gertrud att tacka för hvad han var, ty af henne
hade han fått lära sig grunden till lifvets lycka:
gudsfruktan, ordning, arbetsamhet.
Så sutto de språkande långt in på natten. Den följande
morgonen skulle Janne resa, för att på qvällen med
ångbåten afgå från Visby.
Dagen derpå var gumman tidigt uppe för att,
Innan den käre gästen vaknade, ha stugan städad
och frukostbordet i ordning. Hon klädde den hvita
bordduken med blommor från trädgården, och hon
öfverlade med sig sjelf hvad bäst huset kunde förmå,
för att fägna den resande.
Snart kom Janne ut, och åter begynte samspråket
om-forna dagar.
»Hör på, mor Gertrud!» sade han, »det är i
dag söndag. Minnes du, hvad vi alltid gjorde på
söndagsmorgonen innan vi åto vår frukost? Får jag
icke, såsom förr i verlden, läsa för dig ett kapitel
i bibeln eller en predikan af doktor Luther?»
Gertruds ögon glimmade till af glädje,
»Tack, Janne!» sade hon. »Hvad du kommer ihåg
allting! Ja, låt’ oss tillsammans läsa Guds ord. Tag
och läs evangeliet om enkan i Nain, som fick sin son
igen, och sedan i psalmboken om dem som äro på resor:
jag tror det är psalmen 370.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
