Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Systrarna. Tre sommarbilder, tecknade af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
Ett smärtfullt drag dröjde öfver Hannas mun. »Du har
då Wilhelm mycket kär?» frågade hon.
»Ack, jag vill dö, jag längtar att få dö!»
»Barnsliga flicka, du skall lefva, lefva och småle
och bli lycklig igen; jag älskar icke Wilhelm.» Hannas
ansigte var blekt och beslutsamt; men på Agdas kinder
spirade blyga rosor.
»Du, du gör det icke! Ack, Hanna, jag vill Scäga dig
huru det är, alldeles huru det varit. Du vet att jag
lärde känna honom då du var borta och vårdade morbror
Janne. Wilhelm var så artig och jag tänkte . . . ja,
jag vet icke rätt hvad jag tänkte; men det skar till
i min själ, då du kom och jag fann att han endast
såg dig.»
»Men hvarför höll du dig undan, hvarför lät du mig
tro att han var intet för dig?» sade Hanna, öfver
hvars mjuka läppar det flög en lätt skälfning.
»Jag vet det icke sjelf, jag visste knappast att denna
åtrå att få se honom, få höra honom tala, att någon
gång få fatta hans hand var . . . var kärlek; och,
ack, Hanna, kan du förlåta alla de bittra tankar jag
hade emot dig?»
»Stackars barn!» Hanna höll sina armar omkring
systern, hon lutade sitt hufvud intill hennes och
kysste hennes kind.
Ja, Agda skulle bli lycklig! Ingen skada skulle taga
vid den dyrbara skatt, deras mor hade förtrott i
hennes vård. Hon sjelf hade mod och kraft att-bära
felslagna drömmar, felslaget hopp; hon ville afstå
den nian hon älskade, hon ville fullborda offret och
vända hans hjerta till systern.
»Nu har du biktat dig, nu är det min tur», sade Hanna,
»jag har sedan några dagar börjat tänka på en sak;
men jag har ej velat tala med dig om den, jag har
fruktat att göra dig ledsen.»
Agda såg forskande upp i systerns ansigte, och Hanna
fortfor: »Ja, Agda, du vet jag är icke utan kunskaper
och jag önskar att kunna gagna andra med dem.»
»Ja, du har tusen gånger bättre hufvud än jag. Jag
har alltid glömt och du lagt på minnet ... du har
haft lätt att lära och jag svårt; men du sade att du
var rädd att göra mig ledsen?»
»Jag tänker draga ut i verlden . . . hemmet är mig
för trångt.»
»Nej, Hanna, du får icke lemna mig!»
»Jag måste . . . Agda, länge blir du icke
ensam. Wilhelm skall komma, han skall älska dig, skall
bli din make. Vi ega båda detta vårt barndomshem,
det skall bli ditt, uteslutande ... Wilhelm har ingen
förmögenhet ...»
»Nej, nej, Hanna!»
»Du förstår icke sådant. Lifvets praktiska sida
begriper du ännu icke riktigt. Att gifta sig är ej
helt och hållet som då två fåglar bygga bo. Jag kan
ju ändå icke taga hälften af hemmet med mig bort
. . . Wilhelm skall få arrendera min del ... förstår
du mig nu?»
»Jag förstår att du är god och förståndigare och
bättre än jag.» Tårar glänste i Agdas ögon och leende
gropar dröjde ~på hennes kinder.
»Och så, när jag blir trött, när jag gagnat hvad jag
förmått, då kommer jag tillbaka, och i den lilla
blå kammaren, der vi båda ha framlefvat så mången
lycklig stund, der skall jag då slå mig till ro,
der skall jag hvila ut och glädja mig åt din lycka.»
»Ja, den blå kammaren skall bli din, den skall stå
orörd tills du återkommer, och så ... men du kommer
ju snart igen?»
»Så snart jag kan . . . kyss mig, min älskling.»
Hannas hjerta slog ej längre med ångest; ett fridsällt
leende sväfvade på hennes läppar, och bin och fjärilar
flögo mellan blommorna, insekterna surrade i solskenet
och Hanna målade sin framtid - en lärarinnas kall -
i en allt bestämdare och allvarligare färgton.
III.
Borgmästarinnan hade hängt den röda turkiska schalen
öfver sina axlar och nu satt hon i sin berså. Det
fanns i hela staden icke en präktigare berså; man
såg derifrån allt hvad som tilldrog sig på Storgatan.
»Stig in till mig på en stund, söta du», sade hon,
då en rådmanska i detsamma sväfvade förbi hennes
trädgårdsstaket, »ja det var då riktigt trefligt
att få litet sällskap. Hela staden är i dag som den
vore utdöd. Det enda lif som syns är här midt öfver,
der mamsell Hanna håller på att vädra och vända upp
och ned på allt hvad hon har, och se der sätter hon
blomstervaser i fönstren!»
»Ja, du vet väl att hon väntar på sin syster?»
»Måtte väl det», svarade borgmästarinnan, som nästan
syntes förnärmad öfver tanken att något skulle
kunna tilldraga sig i staden, som hon icke skulle ha
reda på.
»Den stackars menniskan, som har förlorat sin man
och till på köpet råkat i fattigdom och elände!»
»Och nu får Hanna henne och barnen på halsen. Ja,
jag är barufödd i samma trakt som de och jag
känner dem alltigenom», tillade rådmanskan, som
inom sig triumferade öfver att något sådant kunde
borgmästarinnan icke påstå, och hon gjorde det ej
heller, utan sade i stället: »Nå?»
»Jo, jag minnes att man trodde att det var Hanna och
icke Agda, som Änder skulle gifta sig med; men huru
det var, så misstog man sig. Nå, Hanna var i alla fall
snäll emot dem och Änder fick arrendera hennes del
i den lilla egendom, .som de ärft efter föräldrarne;
men med egendomen gick det snart som med Davids höns.»
»Jo jo, de slogo väl för stort på, det är så vanligt,
söta du!»
»Han gaf sig in i vidlyftigheter och affärer, köpte
egendomar och byggde och odlade; men han hade för
litet kapital att röra sig med, och så stodo de en
vacker dag på bar backe. Det måtte allt ha gripit
Hanna att blifva utaf med sitt, för inte hör hon
just till de liberala. Jag har mer än en gång bjudit
henne hem till mig och, Gud förlåte, tror jag att
hon af pur snålhet icke kom, bara för att slippa
bjuda mig igen. Nå ja, hjelpsam säger man väl att
hon skall vara; men inte har hon hjelpt mig och inte
har jag behöft det heller! Hon har allt styfrarna på
kistbotten ändå, för hon har ej förtjent så litet
på sin skola, och hon lär ha velat hjelpa Änder på
fötter igen, men då satte han sig på sina höga hästar
och sade ett tvärt: nej!»
»Min man har hennes affärer om hand, och jag kan som
en riktig nyhet tala om för dig att han för hennes
räkning åter inköpt ...»
Ljudet af rasslande vagnshjul afbröt de båda
väninnornas tal och, för att blifva bara öga, glömde
de på en stund att hafva Öra.
Det var en gulmålad, gammaldags berlinare, som
stannade utanför Hannas förstugudörr, och sjelf ilade
hon ned för trappan för att välkomna Agda och hennes
tvenne små flickor.
Agdas lockar voro gömda under en svart krusflorshatt
och den svarta sorgdrägten höjde hennes anletes
blekhet.
»Syster, syster!» Hanna och Agda föllo gråtande i
hvarandras armar.
Återseendet var smärtsamt - han var död, Agdas
älskade make, och Hanna hade förlorat den vän hon
aldrig kunnat glömma.
Hand i hand sutto nu de båda systrarna. De blickade
drömmande ut öfver den lilla inhägnade trädgården,
der de tagit plats, och Hanna smålog mot Agdas
små flickor, som sprungo i kapp öfver de krattade
sandgångarna, vid hvilkas kant rosenbuskar blommade
och strödde omkring sig en smal rand af bleknade
blomblad.
»Huru god han var och huru jag älskade honom! Hade
jag ej mina barn, egde jag ej kraft att lefva!»
»Agda, hör på», sade Hanna och tryckte systerns hand,
»det var icke rätt af er att neka mig räcka er en
hjelpsam hand.»
»Yi hade hushållat tillräckligt illa med din
tillhörighet, och att sedan yttermera . . . .»
»Otur . . . misslyckade spekulationer . . . jag rådde
er ju sjelf till att sälja det gamla hemmet.»
»För att intet annat återstod, ja!»
»Nej, låt oss nu icke tala om det förflutna, låt oss
tala om det kommande! Du vet att jag är mycket böjd
för ait göra upp framtidsplaner.» Ett svagt leende
sväfvade öfver
42*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
