Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förtröstan. Ismaël - Venngarn. Herm. H-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
Vid middagssolens heta brand
Jag tänker ängsligt på,
Hvar väl min vän i fjerran land
Nu svalka månde få.
Dock all min ängslan ur mitt bröst
Mitt hopp ej än förtog;
Der h viskar stads så ljuft en röst:
"Din vän han kommer nog."
När daggens tår i senan qväll I blommans öga står, Jag
sluter dörren till mitt tjäll Och gråter ock en tår.
Men fast en morgons hopp än flytt - När solen sjönk,
det dog - Den nästa tänker jag på nytt: "Min vän han
kommer nog.»
Så bidar hon re’n många år - Nu hennes lock är grå -;
Ej än vid hemmets tröskel står Den vän hon väntar
på. Dock icke svikes hennes hopp, Ej fåfängt kämpar
han: Förvisst en dag skall rinna opp, Som ger dem
åt hvaraim.
Ismael»
(Teckning’."af C. S. Hallbeck.)
j 1| ill de herresäten, hvilka med sina grönskande
parker likt ^" angenäma oaser skänka lif och omvexling
åt det i allmänhet flacka och enformiga Upland, hörer
Venngarns kungsgård, belägen i S:t Olofs socken,
på vestra stranden af Garnsviken, en half mil norr
om Sigtuna.
Stället är ett af de äldsta gods, som nämnas i vår
medeltids historia, men folksägnen nöjer sig icke
med den i sig sjelf ganska aktningsvärda åldern,
utan låter dess anor gå ända upp i sagotiden, i
det den hit förlagt historien om drottning Disa,
eller rättare gjort Venngarn till hemvist för denna
mytiska personlighet.
Så berättar sagan:
I forna tider bodde på Venngarn en ädel jungfru, lika
beryktad för sin skönhet som för sin menniskokärlek
och sitt ljusa förstånd. Vid en svår missväxt i
landet befallde konungen, att till lindring af
folkets lidande hvar femte menniska skulle uttagas
och dödas. Disa, som fick höra detta grymma påbud, lät
sända bud till konungen och säga honom att hon visste
ett bättre råd. Konungen kallade henne då till sig,
men förelade henne att icke komma till fots, ej
åkande, ej heller ridande, hvarken klädd eller oklädd,
ej inom år eller månad, ej på dag, ej på natt, icke
i ny och icke i nedan. Disa anlände klädd i ett nät,
åkande i en släde, dock med ena benet hvilande öfver
ryggen på en bock, under solståndsdagarne, hvilka icke
räknades till någon viss månad, och hennes ankomst
inträffade vid fullmånen och under skymningen. Hennes
råd var att låta en del af folket tåga bort till
obebyggda trakter, hvarigenom rum och näring bereddes
åt de öfriga. Konungen, lifligt intagen af hennes
klokhet och fägring, tog henne till sin gemål och
följde sedan i allt hennes råd och föreskrifter.
Venngarns verkliga historia begynner dock först i
konung Albrekts tid, då stället egdes af väpnaren
Björn Niklisson, som var underlagman i Upland. Efter
hans död skänkte hans enka och barn gården till Upsala
domkyrka, från hvilken den genom byte i början af
1400-talet kom till en tysk riddare Lydike Stralendorp
och dess arfvingar. Under konung Eriks senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
