Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stjernorps ruin. Reinhold Winter - Örninnan. Fr. Br.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
oaktadt hon visste att spöken och andra hemska
varelser hade sitt tillhåll derstädes. För att
bevisa, att hon verkligen varit der inne, skulle hon
afskära och medtaga ett stycke fläsk. Hon gick, men -
återkom icke. Då det blef dager hittade man henne i
källarhvalfvet, med hufvudet omvridet och knifven ännu
i handen. Och till bekräftelse på att »historien är
sann», står hennes bild ännu i dag på muren bredvid
dörren. Lyckligtvis förmärkas numera inga spöken, och
man kan utan fara våga sig in i hvalfvet, som erhåller
ett sparsamt ljus från ett hål i taket. Stora skatter
ifrån tretioåriga krigets tid - förmäler legenden -
ligga gömda i denna källare.
Snedt emot dörren till detta hvalf gapar en
annan svart öppning mot besökaren. Här, säger vår
följeslagare, är ingången till en underjordisk gång,
men den är nu igenrasad, och hvart den ledt vet ingen.
Skalden Samuel Johan Hedborn har kastat ett poetiskt
sagoskimmer öfver Stjernorps slott genom sin vackra
ballad »Stjernorps Fiskare»; men han har i denna
tagit sig åtskilliga friheter, hvilka man väl kan
ursäkta den älsklige sångaren. Han leder slottets
anor ända från Folkungatiden och han säger, att. i
Roxen finnes hvarken holme eller ö. Före år
1652 var emellertid platsen, der ruinen står, enligt
allt hvad man vet, obebyggd; och man behöfver blott
kasta en blick på kartan för att se, att Eoxen
har ganska många holmar, synnerligast längs södra
stranden.
Man har olika uppgifter om slottets höjd under dess
storhetsdagar. Enligt Antiqvarisk Tidskrift skall
det hafva varit sex, enligt Vetenskapsakademiens
Handlingar sju, men enligt andra blott fyra våningar
högt. Kanske kommer man, genom att sammanställa
dessa siffror, sanningen på spåret. Vi hafva förut
uppgifvit, att tornet eller midtelpartiet höjer
sig två fönsterrader öfver sidopartiernas fyra
våningar. Men ganska antagligt är, att en våning af
tornet nedstörtat. De båda sistnämda uppgifterna
skulle sålunda kunna vara riktiga, beroende af,
antingen man tar tornet med i beräkningen, eller icke.
Den natur, hvilken omgifver Stjernorp, är, som redan
ofta antydts, synnerligen intagande. Berg och lundar,
dal och sjö, åkerfält och sorlande bäckar bilda
tillsammans ett helt, hvilket sent skall glömmas
af den, som en gång sett detsamma. Och. i denna
hänförande omgifning står den vittrade ruinen såsom
en oförtydbar påminnelse om - all tings förgäDglighet.
lleiriiiold. Winter.
var morgon och solen sken klar, Örnens syster satt
i sitt bo på klippan och såg med längtande blick ^
j ^en ]jusa rymden, och lyfte ofrivilligt på sina
ännu opröfvade vingar. Stolt höjde sig hennes bröst,
»Mot solen! Upp mot solen!» - så ljöd det inom
henne. »Hvarföre skulle icke jag få se den herrlige
närmare och bada mitt öga i ha,ns ljus, och dricka
kraft af hans strålar? Hvarföre skulle ej Örninnan
s solfärd, lika som örnens besjungas? Min blick är
stark, mina vingar UDga, min vilja kraftig; upp,
upp mot solen, mot solen!»
Hon flög. Morgon och solljus och den oändliga rymdens
friskhet, känslan af ungdomlig kraft och förmåga
fyllde hennes bröst med glädje.
För att rasta en stund, se sig omkring och njuta det
nya, sköna lifvet slog hon ned i toppen af en ek.
I lunderna der nedanom samlade sig allehanda fåglar,
De hade märkt hennes djerfva flygt.
»Trillili, bra, bra, trillili!» jublade lärkorna;
»fortfar, örninna! du blir en heder för ditt kön!»
»Kurage!» skrek en nobel häger, »kurage, min lilla
vän!»
»Hell syster, hell!» sjöngo de hvita svanorna,
simmande mellan gröna holmar.
»Krauk, krauk!» skor rade kråkan, »den farten är
farlig; - akta sig, kära mamsell!»
»Turtulutu!» kuttrade dufvan; »hvi söker du lyckan
så fjerran? Blif vackert hemma i ditt bo, värm dig
vid en make, kläck ut dina ägg och mata dina ungar,
så får du lefva i många, många år! Turtulu!»
»Hui! klä-hvitt, klä-hvitt!» skrek en uggla, »här
blir olycka af!»
»Här blir olycka af!» upprepade starar och papegojor.
»Det går bra, det går bra!» skrek en skock muntra
vildgäss, »mycket bra!»
Men en ung och ädel örn slog ned vid örninnans sida
och sade mildt och ömt:
»Din färd är skön, men vägen lång och din kraft för
svag ännu. Tillåt mig ledsaga dig; när du svigtar
skall min vinge stödja dig, den skall skugga dina
ögon när solen vill förblända dem, och när fara hotar
eller när du tröttnar på färden, vill jag föra dig
till mitt trygga bo, der på det fjerran berget och
blifva när dig!»
Tacksamt, men afvisande, böjde Örninnan sitt hufvud
för den ädle fågeln. »Jag vill vara allena», svarade
hon; »allena vill jag skapa mitt öde!» De andra~
fåglarnes rop hörde hon knappt. Hon kunde blott lyssna
till kallelsen i hennes eget bröst: »Upp mot solen,
mot solen!"
Och hon lyfte vingarna ånyo. Berusad af sol och
friskhet och fröjd, flög hon högre och högre, och
långt ifrån alla de andra. Sorgsen och mörk skakade
den unge örnen sina vingar, vände sin blick från den
förmätna, valde en annan maka och förde henne i sitt
bo på det fjerran berget.
Örninnan flög allena och såg solen närmare. Men
ack! då förbländades plötsligen hennes blick,
hennes hufvud^ svindlade och hon såg ej mer klart
sin väg. Hon flög ännu, men utan att ana det, hade
hon sänkt sin flygt mot jorden. En jägare såg det,
och sigtade med mördande vapen, det brann af och -
- lodet satt vid örninnans hjerta.
Hon flög ännu, men ej uppåt solen mer, hon flög emot
djupa, djupa skogen. Hon kände sig träffad af döden.
Djupt in i mörkaste skogen flög hon, och mörka skogen
slöt sig sakta susande omkring henne och gömde henne
för allas blickar.
På furans gren satt Örninnan med blodigt bröst och
en tår i det slocknande ögat. »Väl mig», hviskad©
hon, »att Örninnan får dö obeklagad och utan vittnen.»
Då hörde hon dufvan så kuttra för sina ungar:
»Mina döttrar, gören ej som Örninnan. Den stolta och
dåraktiga blir visst bränd på sin färd. Blifven hemma
i er dal, i edra fredade bon och I skolen lefva många,
.många år.»
»Jag har felat!» sade Örninnan (men stolt svällde
hjertat under såret); »jag har felat i ungdomligt
öfvermod och är straffad. Men stilla skall jag bära
mitt öde. Vare andra lyckligare! Jag klagar ej. Solen
har jag dock skådat närmare.
»Klä-hvitt, klä-hvitt!» skr eko ugglorna
gällt. »Klä-hvitt!» upprepade starar och
papegojor. »Det går bra, det går bra!» sjöngo gäckande
vildgässens flock, susande fram öfver skogen.
»Jag dör», sade Örninnan med slocknande kraft. »Jag
dör; men–––-solen har jag skådat närmare! Väl mig!»
Och från qvisten der hon satt, föll hon ned på ljungen
med utsträckta vingar, och hon var ej mer. F B ^
*) År 1865 utgafs för ett välgörande ändamål en
samling vitterhetsstycken af svenska författare
och författarinnor. Till denna samling bidrog
Fredrika Bremer med ett par små sagor. Som upplagan
å nämda samling vitterhetsstycken var helt ringa,
och sålunda fått endast obetydlig spridning, hafva
vi ej tvekat nu köpa rättigheten att smycka vår
tidskrift med dessa den omtyckta författarinnans
alster. Vi intaga således här det ena af dessa,
Red. anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
