Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julafton i en fattigstuga. Af Onkel Adam - Uttydningar - Rättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
- ha ha ha - och mamma - lilla mamma - ser ut som
ett ha -hampspö-~spöke.»
»Hvad går åt dig?»
»Hvad som går åt mej? - (kastande sig på en
stol.) Jo det går så åt mig, att jag gick in
i för-förbifar-farten sa’ ja till krögarn i
Ny-by-by-bygget sa’ ja. För si jag tänkte något -
jaha jag tänkte jag.»
»Ja, du tänker alltid så, att du inte bryr dig om
hustru och barn.»
»Hustru - men der hos krögarn voro några vänner -
jaha. Bry dig inte om käringen sa1 di.»
»Käxar hon?»
»Jo jo, - visst käxar hon, och annat gör hon inte,
sa’ja.»
»Du är en kru-uka sa’ de – skål Pelle. Bli herre i
ditt hus. - Och herre i mitt hus ska jag bli - (slår
knyt-näfven i bordet) ha ha ha, se huru den stackars
potatisen dansar i glädjen - och sillhufvu’t kommer
efter litet saftigare, förstås. Tig käring! sätt dig
ned och lipa - du ser så gement ful ut när du klämmer
tårsäckarna. Jo jo, lilla Fina, så långt har du fått
mig - nu är jag fullfjädrad, lilla Fina, och nu skall
jag se till att skaffa luft i luckan.»
»Jaså, du skall resa din väg? Ja det vore mera än
snällt af dig, Fina lilla, mitt bjertegryn - ha ha
ha - jo man narrar sig på fagert skinn också. Se’n
tiden garfvat till och barkat den granna skinnlappen,
så finns ej mera qvar än öfver-lädret af en gammal
galosch. Här skall bli leben und leben lassen. Ja
ja – herrn förstår», tillade Grönvallen, »att
Petter börjat supa, och det tar sig - det tar sig,
som herrn väl sett, och det ha gummorna också sett -
eller hur käringar? Nåh!»
»Ja visst ha vi sett otäcka, supiga karlar»,
snörflade Inga.
»Säger hon det. Ingefäran? Men hvad göra odugliga
qviunfolk?»
»Jo, de göra ingenting, stackare!»
»Ja, just det; de göra ingenting. Det har ni rätt
i? mor Inge - Inga, ville jag säga.»
»Ar det ej så, att det gifves många hustrur, som göra
sina män till stackare», skrek han till mor Sigrid,
som ej hört ett ord; men som satt i tankarne och
smålog, så lycklig som ett barn.
»Jo, jo visst, det är sällan, att det är ens skuld
att två träta – hustrurna ha ofta skulden i att
männen äro så dåliga ibland», tillade hon; »salig
Mårten var en så rar menniska.»
»Hvem som rådde för det, vet jag», yttrade Grönvallen
och klappade den gamla på handen, och när han vände
sig mot ljuset glindrade ett par klara tårar i
Grönvallens små qvicka ögon.»
»Ja ja, slutet blef, att Petter begrafdes som
en stackare och att enkan kom på socknen; men Olle
lefver än, och hjelper med sig förstås, men låter icke
rent af äta upp sig af sin brors slägt, som derför
aldrig nog kan beskrifva hans snålhet och hårdhet,
och aldrig - aldrig får nog.»
»Sä står den saken, det är, som mor Sigrid säger, ej
ens skuld när två träta, och icke ens skuld, att folk
bli odågor för all sin tid. Det är allt ett samarbete
det också, som allting är. Man blir inte en odåga
just af sig sjelf heller, och ingen bra karl heller.»
»Ja, ja!» sade Grönvallen efter en stunds tystnad,
»det der var bara en bondhistoria, men jag har
kunskapshistorier också. Det var en gruflig pojke
att söla. Han måtte äta julgröten der borta.»
»Nå ja, klockan är knappt nio än, ingen tid förliden,
nog hinner herrn till Rapplinge, och der både äter
man godt och sofver godt. Tenngjutar Quennerqvist
tar alltid in der när han far till och från
Orrberga marknad. ’Man mår som ett gull’, säger
Quennerqvisten. Känner herrn Quennerqvisten?»
»Nej!»
»Ja, det är skada det - för si han är en galant
karl - och aldrig råkar han mig utan han säger:
Se på Grönvallen, hvad tar du dig nu till, din gamle
lathund? - för si han är så rolig till humöret. Annars
så är han från Limmingstorp och var i sina pojkår
betjentgosse innan han kom i tenngjutar-lära. Nu
är det så, att det spökar alldeles fasligt på
Limmingstorp, der är något oiyg som går igen och
drar på stolar och smäller i dörrar och spår sin
olycka. Det skall vara stamfadren, som inte får
ro, emedan han gömt penningar i någon mur eller
så, och sådant der släpper man aldrig hvarken här
eller der borta i det riket, som ingen fått se med
lifvet i behåll. Den sorgen behöfver inte jag. Men
Quennerqvisten var en rask pojke och inte rädd för
illa vid, men han såg något, de andra bara hörde,
ty begåfningen är mångahanda.»
Grönvallen tystnade. »Men», började han betänkligt,
»kanske gummorna bli spökrädda på sjelfva jul
qvällen?»
»Åh nej, gå han på», ropade alla, utom mor Inga,
som snörflade fram: »Prata han, vi tro inte ett ord.»
»Jaså, åh ja, då fortfar jag.»
»Det var en mörk, blåsig höstqväll, det småduggade
och var ’kusligt’ på allt sätt och vis, särdeles i
den långa gången, som går långs huset och som bara
har ett enda fönster, längst borta vid gafveln.
»Pojken blef skickad ett ärende och måste genom
gången. Det slamrade och pep i en söndrig ruta i
gångens enda fönster, det rasslade i en hel rad af
gamla taflor, som föreställde falk-jagt och krig
och lik och blod och alla sådana odödligt ärofulla
otäckheter. Inte var pojken, rädd, inte, men visst
kylde det en smula utåt ryggbastet. Gången var rak,
så att han gick fram och satte klackarne i stengolfvet
så att det klang utåt hela gången. Men, - men si det
var det märkvärdiga, som han gick, fick han se ...»
»Herre Jemine!» utropade mor Inga, »det bultar
på rutan.»
»Bultar? Ja det är pojken!» - och så var det.
»Nu är jag här med ny släde! men hästarna ha stått
och frusit och ha ej fått ett Guds lån, kära herre!»
Grönvallen tog kappsäcken. »God natt, mor Sigrid!»
skrek jag. »God .natt, mor Inga och tack,hederlige
Grönvall. Huru gick det med spökeriet?»
»Åh, det är en lång ralänga», sade Grönvallen.
«Nej, hästen är som han vore befängd, hoppa i, annars
så far hela kalaset. Adjö! adjö!» ropade Grönvallen,
och så ilade vi fram emellan snödrifvorna och mot
stora landsvägen. Slädan svängde lyckligt förbi
stengärdesgårdshörnet och vi foro sedan på den
tillslipade körbanan, och stjernorna glindrade der
på den mörka, djupa himlen, och klockan pinglade på
hästens bog, och kyrka och fattighus försvunne, och
jag var åter i den skyddande skogen, i hvars toppar
vinden hvisslade öfver våra hufvuden.
»Det är en rolig gubbe, Grönvallen», yttrade gossen,
sedan vi voro på klar väg.
»Ja, en rolig gubbe.»
Detta var min Julafton i Gottlanda fattigstuga. Men
spökhistorien for jag ifrån, och har aldrig sedan
fått veta slutet.
Lösning af Gåtan i föregående häfte, sid. 352:
Drömmen.
Lösning af Charaden i föregående häfte, sid. 352:
Andunge.
Lösning af Rebus i föregående häfte, sid. 352:
Träd förstöras i storm.
Lösning af Schack-Gåtan i föregående häfte, sid. 352:
Hvad är verldens liela makt, Hvad är eröfrarns namn,
Som segrande från trakt till trakt Bärs ut i ryktets
famn? Hvad är nationers kämpasång, Höjd under buller,
bråk och Imng, Mot tålamodets tysta strid Hos liten
vattendroppe "blid ?
: Sid. 121, andra spalten, tretionde raden uppifrån,
står: vid Borens vestra ända; läs: vid Roxens östra
ända.
" 169, andra spalten, tolfte raden uppifrån,
står: med den glömmes, men det allt försäkrar jag;
läs: med den glömmes
allt; men det försäkrar jag. " 182, andra spalten,
tolfte raden uppifrån, står: Räddar många grafvar-,
läs: Bäddar många grafvar.
Stockholm, C. E. Gernandts Boktryckeri, 1875.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
