Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkaren. Berättelse från den första Vasatiden af Frans Hedberg. (Forts. och slut från föreg. häfte.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
göra med att skydda sig mot den afsatte Kristians
stämplingar och de holsteinska grefvarnes oupphörliga
ränker, och denna Danmarks vanmakt begagnades
skickligt af de mäktiga norska herrarne, då de drömde
om att åter upprätta sitt lands sjelfständighet och
makt. Men många voro de rika slägter, som sträfvade
efter väldet, och stor var kyrkans fruktan för att
kung Gustafs exempel skulle följas af de verldsliga
herrarne eller af Danmarks konung, derest han behölle
sitt Öfvervälde i landet.
Af dessa skäl mottogs den föregifne Sture-ättlingen
i Norge med öppna armar, och mycket gjordes för att
fästa honom vid de norske herrarnes intressen. Han
skulle vara en lämplig föreningspunkt för de olika
sträfvanden a, menade man. Kring främlingen kunde
de alla samla sig, utan den afund som vaknade då
det gällde att i spetsen ställa en inhemsk man;
och lyckades det den unga Sturen att eröfra Sveriges
krona och skydda och stödja påfvens och kyrkans makt i
nabolandet, så vore den hjelp man kunde bjuda honom,
den heder man kunde visa flyktingen, långt ifrån
bort-kastadt mynt.
Trondhjems erkebiskop, den kraftfulle och myndige
Herr Erling Hvide, var en af de främste som antog
sig den unge riddaren, i hvars drag han vid första
ögonblick igenkände Herr Stens, med hvilken han
i förflutna dagar haft mer än en vigtig sak att
afgöra, och hvilken han för den skull väl kände. Rik
och mäktig, som erkebiskopen var, gaf han den unge
äfventyraren tillfälle att i Trondhjem uppträda med
nästan furstlig glans och heder, och sönerna af de
mäktiga slägterna ansågo för en ära att emottaga en
plats i det glada hof, som han så småningom samlade
omkring sig. Men en ännu mäktigare bundsförvandt
fick den unge äfventyraren i kärleken, som kom att
förgylla hans lif, medan han väntade på en krona.
Herr Axel Hvide, herre till Näs i Trondelagen,
hade till sin praktfulla gård vid Trondbjemsfjorden
inbjudit den unge Sturen, och här såg han för första
gången den stolta jungfru Ingeborg, Herr Axels och
hans hustru, fru logers, enda barn. Hon var en hög,
befallande skönhet, som ännu aldrig funnit någon
friare god nog åt sig; stolt och kall hade hon afvisat
landets ädlaste söner; men vid första anblicken af
den ståtliga svenska riddaren med det ljusa håret,
de blå ögonen och den resliga växten, sade hon till
sig sjelf: "Denne är det som jag bidat! Honom vill
jag tillhöra som brud, och genom honom skall jag
eröfra en krona!»
Från första stunden af deras möte upptog således den
annars så kalla och högdragna flickan med välbehag den
unge riddarens hyllning, och han å sin sida, bländad
af hennes strålande skönhet, sökte icke ett ögonblick
att motstå hennes trollmakt. Glömsk af sin bedrägliga
ställning, af alla de faror, som så* rättvist hotade
hans lif och frihet, lät han allt mera indraga sig i
trollkretsen af hennes behag, och inom kort spriddes
i den norska kungastaden ryktet om den unge Sturens
trolofning med den stolta jungfru Ingeborg Hvide,
ett rykte som af många upptogs med förvåning, af andra
med afund öfver den svenske flyktingens lycka, och af
en och annan mera klarsynt med skadeglädje öfver den
högmodiga slägtens kommande skymf och nesa, när kändt
blefve, hvem den gynnade friaren i verkligheten var.
Bland dem, som delade den senare uppfattningen, var
äfven konung Fredriks i Trondhjem med första vårdag
inträffade höfvitsman och sändebud till de norske
herrarne, riddaren och rådsherren Peder Biide, som
med ett stort följe infann sig till bröllopsgillet
på Näs gård, der den myndige erkebiskopen lade de
ungas händer tillsammans och öfver dem läste kyrkans
välsignelse. Sjelf ung, lysande och beundrad,-hade
han förut besökt den norska konungastaden och tändt
sina rökverk för den unga bruden, som dock stolt
afspisat honom med de orden att: »det höfves icke
dottern af Norges mäktigaste man att blifva en dansk
riddares maka.» På samma gång han således i djupet af
sitt hjerta afundades den unge äfventyrarens lycka,
hånlog han åt den skymf han hade i beredskap åt den
högtsträfvande Hvideslägten, då han för den
yppade brudgummens rätta stånd och namn, om hvilka
han förde skrifvelser från sin herre, som af konung
Gustaf blifvit derom underrättad. Artig, kall och
leende lyckönskade han de unga makarne, som arm i arm
gingo genom de ståtliga salarne på Näs, mottagande
gästernas hyllning. Daljunkaren stannade framför
honom med den unga bruden vid sin arm och sade,
högt nog att höras bland de omgifvande gästerna:
»Eder närvaro här, herr riksråd och riddare, är mig
en borgen för att eder herre erkänner min rätt att
i nabolandet begära den fristad, som af en tyrannisk
konung nekas mig i mitt eget land, men som jag sjelf
snart skall veta att taga! Jag hoppas att en gång,
då lyckan är mig mera blid, kunna få tacka eder derför
som sig bör!»
»Är lyckan eder nu ej blid, så blir hon det aldrig!H
svarade herr Peder, i det han höfviskt bugade sig
för bruden; - »I hafven eröfrat hvad mången förut
förgäfves sökt att vinna!»
»Min fagra husfru!» svarade Daljunkaren med ljus
blick, i det han örnt tryckte den arm som hvilade
på hans, »ja, I hafven rätt, och den minsta gärd
jag kan gifva hennes ömhet, är väl att en dag sätta
en krona på detta fagra änne, som är skapadt för en
sådan prydnad mer än något annat i de tre nordiska
länderna!»
Ingeborg rodnade af tillfredsställd stolthet och
hviskade gladt i sin makes öra: »Eröfra den, och jag
skall älska dig ännu högre än förut!»
»Glädjens!» mumlade den danske riddaren för sig,
idet det unga paret, strålande af lycka aflägsnade
sig, »glädjens! Jag lofvar eder att det skall
blifva en törnekrona, och att sent skall min räfst
glömmas i Norges land! Den halft vansinniga qvinnan,
hans moder, är i mitt våld, och hon skall tala, när
jag bjuder det! Omsorgen om hennes sons själ skall
förmå henne att öfverlemna hans kropp åt bödeln; -
hon skulle tala ännu i qväll, om jag ville det; men
då vore min hämnd blott half. Hans skall hon vara,
och sedan skall skymfen drabba den stolta qvinna,
som försmådde min kärlek.»
Och med leendet på läpparna närmade sig den smidige
riddaren det stolta herrskarparet på Näs, herr Axel
Hvide och hans ädla maka, fru Inger, hvilka med högt
uppburna hufvuden vandrade omkring bland sina gäster,
glada i hoppet öfver att snart se en gyllene krona
smycka den älskade dottrens hufvud.
YIII.
Den ljusa vårnatten hade redan sänkt sina lätta vingar
öfver den nyvaknade naturen, trasten slog i furornas
toppar, hvilka speglade sig höga och raka i den lugna
och stilla fjorden, då de nygifta, sedan de sagt
de aftågande gästerna farväl, och bruden emottagit
föräldrars och fränders välsignelse, stannade arm i
arm vid fönstret till det gemak, vid hvars tröskel
gästerna lemnat dem.
En stolt segerkänsla fyllde i detta Ögonblick den
unge äfventyrarens bröst. Norges skönaste dotter
var i denna stund hans maka, och med hennes egande
syntes honom vägen öppen till den svindlande höjd,
hvars förfärande drömbild den som förrädare aflifvade
biskopen först ställt fram för hans själs ögon, och
han visste icke om det mera var den tillfredsställda
ärelystnadens eller den lyckliga kärlekens rus som
lade glöd i hans blick och kom hans hjerta att klappa
eldigare och häftigare, än någonsin förr. Men i det
han slöt sin sköna brud till sitt hjerta, utbrast
han i öfvermåttet af sin hänförelse:
»Nu är du min, Ingeborg! Nordens fagraste tärna
tillhör som brud den landsflyktige Sturesonen! Denna
sällhet väger mera än all jordens glans och ära, och
alla verldens kronor och spiror falla till stoft för
glansen i ditt öga, för rodnaden på dina kinder! O
säg, säg att du älskar mig!»
»Ja», hviskade bruden, i det hon lutade sitt hufvud
mot hans bröst, »ja min ädle riddare, min ridderlige
make, jag älskar dig så, som ännu ingen man varit
älskad af en qvinna! Om dig drömde jag redan som barn,
du var den förtrollade prins, som skulle komma och
rycka mig ur denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
