Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reineke Fuchs eller fabeln om Mickel Räf. K. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
i grannskapet. Der skall ni få äta mera honung, än
hvad ni tillför ene fått i hela ert lif.» Den listige
skälmen tänkte dervid på den hagelskur af käpprapp,
som utan tvifvel skulle komma björnens pels till godo.
Det var redan natt då björnen och räfven kommo till
Rustfils gård. Kustfil var timmerman och på hans
gård låg en ekstam, som han börjat att klyfva. I den
klufna ändan af stocken var en stor träkil inslagen,
så att stocken låg och gapade likasom han gäspat.
»Farbror», sade räfven, »ni kan icke tro huru
mycket honung, som finnes innerst inne i det der
trädet. Stick in ert tryne så långt ni kan, men spisa
måttligt, annars kommer ni att må illa.»
Hintse, katten, skulle afsändas för att underrätta
Mickel om att han och hela hans ätt skulle varda
till döden dömd, om han ej inställde sig inför
tronen. Hintse ville gerna afstå från denna heder,
förebärande sin litenhet, men konungen anmärkte
visligen, att björnens storlek och styrka icke i denna
sak varit honom till stort gagn och att förstånd och
fintlighet icke berodde på växten.
Katten begaf sig i väg, men det gick honom icke bättre
än björnen. Han var icke lika begifven på honungskaka,
som denne, utan undanbad sig fast hellre sådan mat,
deremot menade han, att det vore ganska läckert, om
han kunde få sig en liten god och fet råtta. Ingenting
var lättare-, han behöfde blott följa räfven till
kyrkoherden i grannskapet, så kunde
Björnen i klämma.
(Teckning- af Wilhelm von Kaulbacli.)
»Yet skam!» sade björnen, »tager du mig för en
stor-slukare? Jag må väl veta att man aldrig skall
äta sig mer än mätt!» Och björnen, som lät lura
sig, stack hufvud och tassar in i trädets spricka. I
Ögonblicket skyndar sig Mickel att draga ut kilen vid
stockändan så att båda halfvorna af det klufna trädet
slå samman. Björnens hufvud och tassar fastna liksom
i ett skrufstäd; han skriker, vrålar och väsnas;
bonden och hans husfolk vakna, och leken slutar så,
att björnen får pelsen full med påkolja medan räfven
sitter i busken och ler af skadeglädje. När björnen
efter så väl förrättadt ärende slutligen kom lös och
efter smälek, jemmer och elände åter infann sig vid
hofvet, må man icke undra på att de hög-mögende togo
sig allt detta ganska när, och man beslöt att
han få råttor, så många han ville. När han så,
kommen till ort och ställe, skulle, enligt räfvens
anvisning, krypa genom ett litet hål, fick han en
snara om halsen, och efter ett godt kok stryk af
husfolket undkom han med knapp nöd.
Då konungen fick se sitt andra sändebud återkomma
enögd och med öronen afslitna, blef han mäkta
vred. Nu var det ej godt att finna en tredje, som
ville åtaga sig en så vådlig beskickning; och då
slutligen Grimbart, gräfsvinet, anmälde sig villig att
våga försöket, blef hans anbud med glädje mottaget.
Denna tredje stämning bragte räfven till besinning,
han beslöt att följa med till hofvet i hopp att kunna
med list af-leda det åskväder, som hopade sig öfver
hans hufvud. Han tog farväl af sin maka med dessa
orden: »Ermelin, min kära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
