Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Krutgubben". En jagthistoria, berättad af Gubben Noach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Krutgubben."
En jagthistoria, berättad af Gubben Noach.
Det är nu många år sedan han gick till ro, den
gamle kapten Crona, men innan dess hade han fört
mycket väsen i verlden, åtminstone efter hvad han
sjelf påstod. Han hade nämligen varit med både i
Norge och vid Ratan, och om han än der icke lyckats
öfverglänsa en Tinnerholm eller Jacob von Tyboe
i lysande vapenbragd, så lärer han dock hafva
visat en utomordentlig tapperhet och med sitt
segervana slagsvärd spridt död och förödelse i
fiendens leder. Den väldige krigaren avancerade
under dessa krigsår till löjtnant, och blef vid
sitt afskedstagande tillagd kaptens rang, heder
och värdighet.
Förtretad öfver att icke guldmedaljen för tapperhet
i fält ökade denna »värdighet» slog sig nu gubben
Crona ned i en vacker trakt af Södermanland, der han
inackorderade sig hos ett anspråkslöst prestfolk, och
framlefde derefter sin tid med att larfva omkring med
bössan, eller att för hvar och en, som ville höra på,
förtälja sina hjeltedater under ofredens dagar. Som
skytt var gubben mycket klen, och sällan eller aldrig
hade han derföre något i väskan, men han förlorade
dock icke den lyckliga tron på sin stora färdighet och
sin skräck för skogens djurverld. I sin omsorgsfullt
förda jagtjournal antecknade han alla sina bedrifter,
men som han var mindre skrifkunnig och dertill mycket
konfys, så blandade han i dessa anteckningar in likt
och olikt, hvarigenom de ofta nog egnade sig till
föremål för drift, hvilken också i riklig mån kom dem
och deras författare till del, så snart någon af hans
jagtkamrater började bläddra i jagtjournalen.
I sin ungdom och mannaålder hade kapten Crona lyckats
bevara sitt hjerta för kärleksgudens försåtliga
bågskott, men nu i sitt sextionde år var han illa
deran. Prestens sjuttonåriga dotter, den fagra Elin,
var föremålet för den kärleksdruckne gubbens glödande
passion, men hur listigt han än lade sina snaror för
den unga flickan, så sprang hon dock alltid gäckande
ur dem.
Till detta bekymmer hade nu sällat sig ett
nytt. I trakten låg nämligen en ung landtmätare
på förrättning, och denne vistades ofta, alldeles
för ofta tyckte kaptenen, i prestgården. Skön
Elin tycktes trifvas godt i den unge och ståtlige
ingeniörens sällskap, och kaptenen fruktade icke utan
skäl att denne spelevinker skulle till slut lyckas
så kollra bort flickan, att han lätt skulle kunna
fånga henne i sina garn.
I sitt bekymmer vände sig nu gubben Crona till Elins
far, för att genom hans försorg få sin rival ur
huset. Den gode presten skrattade af hjertans grund
när han nu fick klart för sig hur landet låg för den
stackars kaptenen, och han yttrade skämtsamt:
"Hvad, gamle krutgubbe, har du verkligen gått och
förälskat dig på gamla dar? Sådana gökar de der
militärerna ändå äro, ha, ha, ha!»
»Med de de der ’gamla dagarne’, som bror något djerft
anspelar på, har det ingen fara», svarade kaptenen
stött. »Fast jag både i Norge och vid Ratan stod
i blod upp till knävecken, så blef jag ändå icke
blesserad, som bror väl vet, och jag har således
inga krämpor, hvarken efter skott eller sabelhugg;
och hvad gikten beträffar, så är den så lindrig, att
jag vid vackert väder kan vistas uppe hela dagen ...»
»Ja, bror är verkligen vid en utomordentlig vigör
för sina år, det måste man medge.»
»Jaså, bror kommer nu igen med sina pikar om
min ålder», genmälde gubben Gröna, nu ordentligen
förargad. »Hur gammal är bror sjelf, om jag får lof
att fråga?»
»Sextiofem år, du gamle krutvane hedersvän. Men, ser
du, jag friade och gifte mig vid tretiofem års ålder,
jag. Det skulle bror också hafva gjort, så hade bror
icke behöft riskera en korg!»
Den hederlige kaptenen blef ursinnig och tyckte sig,
förstås, hafva grundade skäl dertill. Hade icke
brodren svartrock nu för tredje gången under detta korta samtal
erinrat om de sextio åren? Åh, det skulle han få »äta
upp», det var då säkert.
Emellertid nedlät sig icke gubben Crona att
svara något på sin väns erinran om den, efter
prestens uppfattning, rätta åldern för frieri och
giftermål. Han rusade i stället upp till sin lilla
vindskammare och kastade sig, ett rof för de mest
stridiga känslor, ned på den anspråkslösa pinnsoffan.
Medan kaptenen sålunda ligger på sin soffa och i sitt
upprörda sinne öfverväger hvilken han först bör döda,
den infame presten eller den unge landtmätaren, taga
vi oss friheten att för ett ögonblick bläddra i den
tappre veteranens förut omnämnda jagtjournal:
»Den 1:sta Agusti [1] var jag på harjakt och sköt
en präktig Hare, som dock slank in i buskarne och
alldeles försvann. Det var troligen en gammal hanne;
möjligen ock en ung hona. Gröt och mjölk till qvällen;
är det krigsmansmat det, nej det är prestmat. Elin
såg på mig så kärligt; man får väl se, man får väl se;
ty ingen vet hvar haren har sin gång.»
»Agusti den 7:de. En skata sitter i stora körsbärsträt
och skrattar. Vänta du, din fan! – Jaså, nu flög
hon. Det var en lycka för henne det.»
»S. M. den 19 var jag åter helt allena på jakt
efter Jössar och annat villebråd, men myggen stack
mig och ingen ro fick jag för tankarne på Elin. Den
flickan skall bli min, skall jag också taga henne
med svärdsslag. Aj, nu kommer giktfan i kroppen
igen, men landtmätarslinken han ska åt fanders, så
sannt jag heter Crona; var så god och kom ihog det,
herr sprätthök.»
»Septembro den 3:dje skulle ut på jakt igen, men Elin
stog på trappan och skämtade och gycklade så att jag
blef alldeles yr i mössan. Hon kallade mig krutgubbe,
den söta ungen. – Lantmätaren skall fan ta.»
Vi lemna nu tills vidare den kärlekssjuke och efter
hämnd törstande kaptenen och hans jagtjournal i sitt
värde. Vår nästa visit hos den vänliga prestfamiljen
inträffar påföljande året i medlet af April månad.
»Spelevinkerns», den unge landtmätarens, förhållande
till skön Elin har blifvit allt mera hjertligt,
till »krutgubbens» obeskrifliga förargelse. Gamle
Crona liksom vädrar i luften, att trolofningen
mellan de unga skall ske på Elins födelsedag i
slutet af månaden, och han kastar hemska blickar på
den gamla, af rost halfförtärda dubbelbössan, som
helt fredligt hänger på väggen. Om det är den gamle
tokens mening att skjuta sig sjelf, sin rival eller
tilläfventyrs skön Elin, derom får man intet besked
af jagtjournalen, och sjelf är kaptenen i denna punkt
stum som en fisk.
Han hade emellertid hört af den gamla prestfrun,
att det skulle blifva kalas på Elins födelsedag,
och han hade vidare hört, att landtmätaren lofvat
henne att skjuta några morkullor, för att genom denna
läckra fågel ytterligare öka antalet af de rätter,
den goda prestfrun ämnade uppduka för sina gäster.
Morkullor, skjutna af spelevinkern! – nej, det
skulle då aldrig hända, det hade kaptenen vid denna
underrättelse föresatt sig. Sjelf skulle han skjuta
det behöfliga antalet; – hvilken triumf och hvilken
»snäsning» åt landtmätarslyngeln! Kunde han icke
få Elin, så skulle han åtminstone visa, att han var
henne värdig.
Aftonen fore kalasdagen begaf sig sålunda vår kapten
ut på morkullsjagt. Hans gamla hönshund, den vid
sin husbondes fruktlösa irrfärder i skog och mark
längesedan utledsne »Krut» nödgades medfölja, ehuru
naturligtvis högst motvilligt.
Solen hade gått ned och skymning låg bredd öfver
skogen. Morkullhanarne började »sträcka» fram och
åter, men den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
