Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lifvet i ett svenskt cistercienserkloster. Herm. H-g. - En naturbild från Tyrolen. Ur en turists anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
Eftermiddagens andaktsstunder voro non, klockan tre,
vesper eller aftonsången samt complet» hvarmed
andaktsöfnin-garne för dagen afslutades. Under
arbetstiden om sommaren voro de munkar, som arbetade
på fältet, icke pligtiga att deltaga i andra
bönstunder, än ottesång, prim, messa och complet,
på det de ej allt för ofta skulle nödgas afbryta
göromålen. Konverserna deltogo endast söndagar och
stora festdagar i konventets andaktsöfningar och på
söckendagarne blott i otte-sången.
När arbetet för dagen var slutadt, aflemnade
arbe-tarne redskapen i förvaringsrummet; men under
skördetiden fingo de bröder, som ville, medtaga skäran
och räfsan till sofsalen.
Sedan alla i complet af abboten emottagit välsignelsen
och blifvit bestänkta med vigvatten, begåfvo de sig
till sof-rummet, der hvar och ens bädd utgjordes af
en halmmadrass och ett groft täcke af ylletyg.
Ansträngande kroppsarbete, mager kost och deremellan
fastor och gisslingar voro väl egnade att döda alla
köttsliga begärelser, men för att ännu mer späka
kroppen voro allmänna åderlåtningar föreskrifna
fyra gånger om året, i Februari, April, Juni och
September. Den i längden sinnet mest späkande
öfningen var troligen den i klosterstadgarna
föreskrifna tystnaden. Ingen fick enskildt meddela
sig med den andre, utan föregående tillåtelse af
abboten. Samtalet, som måste vara så kort som möjligt,
fick ej heller ske i enrum, utan i hörsalen i närvaro
af någon äldre pålitlig munk.
Vid en klosterbroders dödssäng skulle vigvatten och
ljus frambäras och rökelse brännas. Så snart han
aflidit, tillkänna-gafs dödsbudet medelst vissa slag
på tabulan, då genast allt arbete afbröts och alla
skyndade till den dödes läger. Sedan tron (credo)
tvenne gånger blifvit läst öfver den döde, bar
sångmästaren hans bönbok (bremariuni) och sakristanen
hans staf och scapularium till abboten, hvarunder s
ån g mästarens medbjelpare tände ljusen, framställde
rökelsekärlen, fyllde vigvattenskålen och ordnade
kyrkan till en högtidlig messa. Så läDge liket var
obegrafvet, höllo flera munkar ständig vakt hos den
döde och konventet läste der dagligen själamessor. Då
likkista den tiden ännu ej begagnades, lades liket,
med armarne utefter sidorna, i ett lakan, som syddes
tillsammans.
Sedan upplades den döde på en bår, betäcktes med
ett svart kläde och bars till kyrkan under sång och
klockringning. Före bröderna, som gingo i procession,
fördes ett kors, och derefter följde bärarne. Vid
skenet af brinnande vaxljus hölls öfver den döde
en messa, båren bestänktes med vigvatten och moln
af rökelse uppstego från altaret under församlingens
böner och sånger. Derpå utsläcktes ljusen och den döde
utbärs och nedsänktes i grafven under klockringning,
som upphörde när abboten med de första skoflarna mull
invigt den bortgångnes stofthydda åt förgängelsen.
Det allvarliga, återhållsamma, stränga klosterlif, af
hvilket vi lemnat en flygtig teckning, var egentligen
endast herrskande under det första århundradet
efter ordens stiftelse, en tid hvarunder den helige
Bernhards mäktiga anda i minnets friska glans hvilade
Öfver hans skapelse.
Men det blef icke så alltid. Ingen mensklig
inrättning har haft ett så fromt syfte, en så väl
beräknad anordning, att den icke under tidernas lopp
förfallit. Det är klart, att en institution, sådan som
medeltidens klosterväsen, derifrån icke heller kunde
göra något undantag. Eikedom och inflytande alstrade
njutningsbegär och öfvermod. Också började missbruk
temligen tidigt insmyga sig i klostren. Fromheten och
arbets-fliten aftogo och den lefvande tron trängdes
småningom tillbaka af den hycklande vantron.
Men vi skulle vara på en gång orättvisa
och otacksamma, om vi icke erkände de stora
förbindelser, i hvilka vårt land står till det
katolska presterskapet och munkarne, hvilka, oafsedt
enskildes brister och fel, alltid måste betraktas
såsom odlingens grundläggare i Sverige. Ty de voro
icke allenast kristendomens förkunnare och undervisare
i den kristliga tros-och sedeläran, utan de spridde
genom den föresyn de lemnade och genom den högre
bildning de innehade, insigt och upplysning i alla sin
tids vetenskaper, såsom: historien, lagfaren-heten,
matematiken, läkarevetenskapen o. s. v. De införde,
eller åtminstone gåfvo en ny och bättre riktning åt
nästan alla borgerliga näringar, såsom: åkerbruket,
boskapsskötseln, trädgårdsodlingen, byggnadskonsten,
väganläggningar, slöjderna. Kort sagdt, de verkade
i alla riktningar, inom så väl det enskilda, som
offentliga lifvet, och banade sålunda vägen för den
odling, som vår tid innehar.
Herm. H-g.
En :natiurt>ild fråix Tyrolen.
Ur en turists anteckningar.
|in färd hade allt fortfarande gynnats af det
herrligaste väder. Sommaren var varm och solens
strålar brännande. Jag befann mig en dag på den väg,
som förer genom det märkvärdiga Brennerpasset till
Italien.
För att njuta af sin resa får man icke hafva brådtom;
och som jag gjort mig till regel att stanna der,
hvarest jag kunde finna behagligt, så hade jag
ej hunnit långt, förrän anledning yppade sig att
göra halt.
Halfvägs mellan Kufstein och Innspruck ligger nämligen
den förtjusande, för sina masugnar och hammarverk
betydande orten Jenbach, den skönaste punkten i
Inndalen, femton minuters väg från banstationen med
samma namn.
Denna intagande nejd skulle jag nu närmare studera.
Jag steg af och begaf mig under den tryckande hettan
till hotellet. På sådana ställen alltid väl emottagen,
befann jag mig också snart vid en flaska af landets
bästa vin på hotellets af vilda vinrankor omgifna
veranda och sökte der vederqvickelse och svalka undan
middagssolens hetta. Min njutning höjdes i hög grad af
den anslående utsigten från min beskuggade hviloplats.
Solens varmaste strålar kastade sig mot de på andra
sidan om floden mäktigt uppstigande bergpartierna,
och i så sällsamma former och färgskiftningar tedde
sig för ögat dessa berg med sina branta sluttningar,
så plastiskt framträdande genom
den mörka infattningen af de mörka vinrankorna,
att man kunde vara frestad tro detta landskap -
ingången till Ziller-dalen - vara en praktfull
teaterdekoration.
En så förtrollande tafla vill man icke genast
släppa ur sigte; - nej, tvärtom, dermed göra sig
mer förtrogen; och derför begaf jag mig in i denna
dal, hvars åt floden vettande delar utgöra urtypen
för allt hvad man behagar kalla idylliskt skönt; -
också är denna »vrå bland bergen» en den kärligaste
dal, hvars innevånare utmärka sig för mycken
liflighet, egendomliga seder och pittoreska drägter:
Huvudbonaden, t. ex., är för begge könen lika - hög,
spetsig, bredskyggad hatt med guldtränsar.
När man befinner sig här frestas man nästan tro, att
hjessan af de berg, som blicken uppfångar, angifva
alpens hela höjd; men så är det icke. - Uppe på detta
jätteunderlag utbreda sig högslätter med ängar,
trädgårdar, täcka byar och enstaka byggningar,
sorla bäckar och källor; och deröfver, högt uppe
i luften, klädda i skimrande drägt af snö och is,
resa sig bergstopparne, kring hvilka utbreda sig
blomsterströdda alpbeten, solbelysta gräsmattor och
skuggrika skogspartier. Från isregionen ända ned till
Inns rikt grönskande dalslätter vexla i ©afbruten
följd ängar och betesmarker. - Sådan är Ziller dalen.
Trakten var alltför förföriskt skön, att jag skulle
kunna underlåta utsträcka min vandring. Allt mer och
mer intagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
