Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett hvilställe på Ödemorden. Gubben Noach - Vattnet i luften. (Fortsättning från sid. 148.) Wilhelm Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett hvilställe på
sjen ännu mörka och dystra skogssträcka, som bär
namnet Ödemorden, tillhör hälften Gestrikland,
hälften Hel-singland och uppgifves i Kettil Hängs
saga hafva under hednatiden varit »20 raster lång»»,
eller omkring tio mil. Denna vilda urskog var ända
till början af fjortonde århundradet fullkomligt
öde och obebyggd, med det enda undantag, att ett
s. k. sälohus redan under hednatiden fanns uppfördt
vid den nuvarande lilla byn Själstuga eller då för
tiden ungefär mid-skogs, och der trötta vägfarande
kunde erhålla ett tarfligt nattläger. Ödemorden
(= ödeskogen) var denna tid ytterst osäker, i det
sig der uppehållande stigmän ofta öfverföllo och
plundrade de resande, hvilka vid denna tid måste
»klöfja» sig fram, då allmän landsväg ännu icke var
bruten genom skogen. En sådan stigmannachef var den
i Kettil Hängs saga omnämnda Söte, hvilken, med en
flock grofva missdådare till hjelp visste göra sig på
det högsta fruktad. En sådan röfvare var äfven den
i samma saga nämnda Framar, hvilken herrskade öfver
Gestrikland. »Han var så elak, att alla önskade honom
tillfalla fattiga resande, men det dröjde dock länge
innan någon nybyggare vågade att inom den fruktade
ödemarken anlägga stadigvarande bostad.
Ar 1343 lade Johan Ingemarsson och Johan Djeken,
fogde i Helsingland, rå och märken mellan Ödemord,
»som Konung Magnus unte allom dem, som honom rödja
och bruka ville», samt Söderala, och från denna
tid vågade en och annan anlägga nybygge i den stora
skogen. Vid det nu varande kolarhemmanet Tönnebro,
midt på skogen, anlades ett hvilställe för resande,
och der äfven tarflig förfriskning kunde erhållas.
Under det tre mils långa skjutshållet genom skogen
hvila ännu alla resande en stund vid Tönnebro, hvars
nuvarande utseende vår illustration angifver.
Något söder om Tönnebro skär en liten bäck landsvägen,
och på denna plats skall, enligt en tradition i orten,
den bekante helsingeaposteln Stefanus (»Hille bror
Staffan») under sin flykt från Helsingland hafva
blifvit upphunnen af hednin-
Tönnebro i Helsingland.
(Efter en skiss af K. Ekström.)
döden, men Oden hade beskärt Framar den egenskapen
att intet jern bet på honom». Värst af alla var dock
den af Johannes Magnus skildrade helsingekämpen
Hartben. »Han var grufveligen växt, nämligen nio
armbågar lång, och hade i sällskap med sig tolf
andra kämpar, hvilka, då hans bitterfulla sinne
tillsade honom att han någon kamp skulle utstå,
bundo honom med våld, intill dess hans häftiga mod
sig någorlunda saktade».
År 1302 förmådde den nitiske och verksamme
erkebiskopen Nils Allesson socknemännen i Hanebo,
Segerstad och Söderdala att omkring sälohuset afstå
en mils omkrets till odling, inhägnad och skogsfång;
inkomsten deraf skulle
garne och mördad. Den lilla bäcken heter också derföre
än i dag mordbäc&en.
S:t Staffans lik blef af vägfarande fördt från
Tönnebro till Norrala socken, i hvars kyrkogård han
ligger begrafven. Öfver hans graf byggdes ett litet
träkapell, som ännu är i behåll, numera omslutet af
ett större kapell af sten.
Ödemorden är numera icke hvad den fordom
varit. Odlingen tränger på från alla sidor, och det
blir allt kortare afstånd mellan nybyggena efter
vägen. Ännu står dock på stora sträckor skogen
hög och allvarlig, täljande sagor från den tid, då
han uteslutande beboddes af vilddjuren och de ännu
blodtörstigare stigmannen.
Grabben Noach..
i luften.
(Fortsättning från sid. 148).
i hafva hitintills sett, att luften innehåller vatten
och att hon ständigt tager till sig det. Vi skola nu
se till, hur hon ock ständigt deraf’ delar med sig.
Under till exempel sommardagens lopp, då luften är i
oupphörlig verksamhet med att taga till sig vatten,
värmer solen upp jorden. Men all den värme, som
jorden emottagit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
