Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LII. Engelbrekt Engelbrektsson. Axel Krook - Walhalla i Bayern. -x.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter hvad vi nämnt, hade i län och der han bodde på
slottet. Här slöt han förlikning med sin afundsmän,
Bengt Stensson Natt och Dag på det närbelägna
Göksholm. »Hvarken de sjelfve eller deras barn
eller någon i deras bröd skulle tillfoga den andre
något ondt», hette det. Härefter tog Engelbrekt herr
Bengt upp till sig på slottet som gäst och undfägnade
honom på det bästa, och de skildes åt till det yttre
förlikta.
Ingick så bud från riksrådet, att Engelbrekt
skulle infinna sig i Stockholm. Han gjorde sig
genast redo, men måste för sin svaghets skull färdas
sjöledes. Hjelmaren är, de första milen från Örebro,
blott en smal och obetydlig insjö, bestående af
tvenne små fjärdar, af hvilka den sista slutas
med Björksundet. Detta sund bildas genom en stor
halfö, på hvilken Göksholm ligger, och bakom detta
sund vidgar sig Hjelmaren och blir den så kallade
Storfjärden. Första dagen – det var den 3 Maj 1436 –
rodde man blott ett par mil, men om qvällen gick
Engelbrekt i land på en holme, strax till höger
utanför Björksundet, hvarest man slog upp tält och
tände en liten eld för att värma sig. Strax efter
fingo de se en fullrustad båt komma från Göksholm,
och Bengt Stenssons son, Måns Bengtsson Natt och Dag
var uti den. Då sade Engelbrekt till sitt folk: »Nu
skolen I se, att herr Bengt är mig vänlig och vill
bjuda mig till sig på Göksholm; dock kan jag ej komma
för min stora krankhets skull.» Stödd mot sin krycka,
gick Engelbrekt honom vänligt till mötes, men den
vilde Måns ropade: »Kan jag få fred i Sverige för
dig?» Engelbrekt, sjuk och matt, svarade med möda:
»Din far och jag äro förlikta. Han har väl sagt dig
det?» Men Måns hörde ej, utan högg efter honom med
sin stridsyxa och högg af tre af hans fingrar, då
han ville värja sig med kryckan. Engelbrekt sökte nu
att komma undan, men Måns gaf honom först ett hugg
i halsen, derefter ett i hufvudet, så att han föll
ned mellan stenarne och ögonblickligen dog. Ej nog
dermed genomborrade den vilde mördaren liket med pil
på pil och drog derefter tillbaka till Göksholm med
den mördades hustru, barn och tjenare som fångar.
Tidenden om nidingsdådet ilade som en verklig löpeld
genom nejden, och bönderna i Mellösa – socknens namn
– strömmade i raseri till Göksholm för att hämnas
på mördaren; men han hade redan flyktat till Ringstaholm
med sin far, sedan de dock åter frigifvit Engelbrekts
enka och barn. Den höga borgen med de starka murarne
trotsade de angripandes våld; och stenhuset qvarstår
ännu i samma skick, som på den tiden, utom det att rummen
äro förändrade och en våning borttagen. Det är tre
våningar högt och nära fyrkantigt med underjordiska
hvalf och tjocka murar, särdeles åt sjösidan. Utanför
borgen uppbrände och förstörde bönderna allt.
Under tiden låg Engelbrekts lik qvar på holmen,
hvarför bönderna nu skyndade dit, för att egna sin
älskade befriare den sista tjensten. Under strida
tårar upptogo de hans sargade kropp och förde honom
till Mellösa kyrka, der de under sorg och veklagan
jordade honom. Han flyttades dock sedan till Örebro,
i hvars stadskyrka han skall hafva nedsatts och der
hans stoft ännu lär hvila, fastän ingen bestämdt vet
stället. Vid hans graf skedde underverk, liksom vid
ett helgons, sade munkarne, och folket trodde så,
ty i dess ögon var Engelbrekt nu helig.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
