Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blekingstärnan. Herman Sätherberg - Lyckeby och Lyckå slott. Maximilian Axelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Du räds kanske att fienden, bedårad af din drägt,
Skall lockas hit, – då vill jag ej dig klandra.
Förklädd, var nu ej längre för friare förskräckt –
Nu är du icke skönare än andra.
Ditt land, så vidt beprisadt, är vackert än i dag,
Och blomstren än, som fordom, pryda jorden;
Men landets unga dotter har bortlagt sitt behag,
Och nämns ej mer "den vänaste i norden".
Nej, blif som förr: tag åter ditt smärta sammetslif,
Låt snöhvit drägt kring runda höfter falla,
Låt röda banden fladdra från flätan; åter blif
Den vackraste bland Sverges tärnor alla!
Och åter skall du prisas bland landets döttrar så
Som främst bland stjernor prisas aftonstjernan.
Nog Blekinge är fagert; men fagrare ändå
Uti sin sköna drägt är blekingstärnan!
Herman Sätherberg.
-
Lyckeby och Lyckå slott.
Bland de Blekinges städer, hvilka såsom sådana
upphört att vara till, är det vid Lyckeåns utlopp
i Östersjön belägna Lyckeby en. Den var dock på
sin tid, under namnet Lyckå, hufvudplatsen för
ett särskildt län, hvilket utgjorts af åtminstone
hela Östra härad eller den längst österut belägna
delen af Blekinges landskap. Platsens första
tillvaro och öden förlora sig i forntidens mörker,
och det är först från och med år 1452 man derifrån
har några säkrare underrättelser. Det året blef
den med härsmakt eröfrad af tvänne Karl Knutssons
fältöfverstar, Gustaf Karlsson och Birger Trolle, af
hvilka den sednare der blef af Karl insatt till höfvidsman på
Lyckå slott, hvilket den bekante Måns Gren före honom
innehaft. Lyckå kallades på den tiden i den gamla
rimkrönikan Lyckna, och nämnde urkund besjunger den
nyssnämnda eröfringen sålunda:
"The drogo strax till Lyckna.
Gud gaf them lycka thet att gaa,
thet anammade Her Birger i the stunde
att förvarat thet bäste han kunde."
År 1507 blefvo Lyckå stad och slott nedbrända af Svante
Stures män. Aderton år derefter hade platsen återigen
det ödet att blifva intagen, men denna gång af danskar
och svenskar i förening, emedan densamma då innehades
af en för både kung Fredrik den förste och Gustaf
Vasa ganska vådlig person, den bekante Sören Norby,
hvilken låg i öppen fejd med dessa herrar, icke blott
för det i och för sig stora nöjet att få strida,
utan ännu mera, eller åtminstone lika mycket, för att
tjena den afsatte Kristian den andres sak. En ännu
svårare hemsökelse öfvergick Lyckå år 1564, då det var
svenskarne ensamma, som ännu en gång infunno
sig der. Det var under det bedröfliga nordiska
sjuårakriget. Erik den fjortonde sände då ifrån
Kalmar in i Blekinge en truppstyrka, som anfördes
af Åke Bengtsson Ferla, hvilken uppfordrade den
danske befallningsmannen på Lyckå, Knud Hardenbjerg,
att öfverlemna slottet. Denne sade sig dock icke
kunna svara med annat än »krut och lod»; men sedan
svenskarne skjutit ned en del af slottsmuren, uppgaf
Hardenbjerg slottet och blef sjelf Åke Bengtssons
fånge. Det var den 24 Augusti detta skedde, och
elfva dagar derefter blef Ronneby eller, såsom det
då hette, Rotnaby under Kung Eriks eget öfverbefäl
intaget och hemsökt af ett gräsligt blodblad,
hvilket våra inhemske historieskrifvare länge vetat
att förtiga, men de danske deremot i de mörkaste
färger skildrat. När Erik derifrån tågade tillbaka
till Kalmar, förlades en svensk besättning i slottet
Lyckå, äfven Lyckou kalladt, hvilket dock inom årets
slut åter kom i danskarnes händer, der det sedermera
förblef intill den tid, då tionde Karl lade Blekinge
under Sveriges krona.
Redan i början af 1560-talet var Lyckå stad en
klen handelsplats, och bönderna i Östra härad
klagade då hos Fredrik den andre deröfver, att
de i Lycka ej kunde få de varor de behöfde, såsom
humle, malt, stål, salt, lin, hampa och rågmjöl,
hvarför de anhöllo att sjelfva få från Tyskland
införa nämnda varor. Då slottet år 1564 intogs
och till en del förstördes blef äfven staden af
svenskarne ödelagd, och förde den derefter intill
sitt slut ett tynande lif. År 1600 förklarades den
genom ett kungligt bref för en bondby. Kristianopel
hade nämligen då blifvit grundlagdt och denna nya
stad skulle på allt vis gynnas, hvarför äfven det
i dess närhet belägna gamla Avaskär förlorade sina
stadsrättigheter. Lyckebyboarne fingo derefter stilla
åse huruledes Kristianopels borgare från Lyckeby
hamn utskeppade ved, hvilket var de förra förbjudet,
vid äfventyr att både fartyg och last skulle anses
förbrutna. Någon liten köpenskap drefs der ändå i
det lilla samhället; men äfven dermed blef det slut,
sedan Kristian den fjerde år 1622 förklarat, att enär
handel ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
